En bild på ett hotell sett från vattnet i Sharm el Sheikh

Marockos utrikespolitik och försvar

Marokko

Marockos utrikespolitik och försvar


I sin utrikespolitik strävar Marocko efter att bevara goda förbindelser såväl med USA och Europa som med de konservativa monarkierna på Arabiska halvön, som är viktiga ekonomiska bidragsgivare. Landets högst prioriterade utrikespolitiska mål är annekteringen av Västsahara. Frågan har med tiden kommit att bli starkt dominerande i Marockos relationer med omvärlden.
 
Nationalistiska drömmar om ett ”Stormarocko” strax efter självständigheten 1956 blev grunden till en serie konflikter med Marockos grannländer. Bildandet av den självständiga staten Mauretanien, som Marocko hade gjort anspråk på, erkändes exempelvis inte av kungahuset förrän 1969.
 
Viktigast har de dåliga relationerna till det östra grannlandet Algeriet varit. Konflikten inleddes med marockanska krav på territorium i västra Algeriet, vilka den algeriska regeringen vägrade acceptera efter självständigheten 1962. Ett kort krig följde 1963, men Marocko erkände i princip Algeriets gränser i ett fördrag 1972. Strax därpå utbröt emellertid Västsaharakonflikten, som kraftigt har fördjupat motsättningarna mellan länderna.
 
Landgränsen mellan Marocko och Algeriet stängdes 1994. Den har förblivit stängd även sedan visumtvånget mellan länderna avskaffats 2004-2005. Detta skapar ekonomiska problem särskilt för Marocko. Gränsen skär exempelvis av viktiga handels- och transportvägar för de underutvecklade områdena i öster, där 40 procent av befolkningen är fattig (jämfört med 14 procent i hela landet). Den marockanska regeringen har de senaste åren flera gånger föreslagit att gränsen ska öppnas igen, men det har avvisats av Algeriet, som hävdar att övriga problem i relationerna måste lösas först – nämligen Västsaharafrågan.
 
Sedan 1975 kretsar den marockansk-algeriska konflikten alltså huvudsakligen kring Marockos anspråk på Västsahara. Algeriet motarbetar Marockos ockupation genom att stödja den västsahariska befrielserörelsen POLISARIO, som har sitt högkvarter i Tindouf i västra Algeriet. Marocko hävdar att Västsaharakonflikten bör betraktas som en bilateral marockansk-algerisk fråga, men Algeriet vägrar dras in i förhandlingar och hänvisar till POLISARIO som den enda representanten för Västsaharas folk. Trots att relationerna periodvis varit extremt spända har man lyckats undvika krig och numera kan förhållandet beskrivas som kyligt men korrekt.
 
Västsaharafrågan är Afrikas sista avkoloniseringsfall. Sedan 1970-talet ockuperar Marocko tre fjärdedelar av territoriet, en tidigare spansk koloni, och kräver hela Västsahara som marockansk provins, med hänvisning till att området under vissa perioder i historien varit underkastat marockanska sultaner. Nationaliströrelsen POLISARIO kämpar i sin tur för en självständig stat, med hänvisning till att FN tillerkänt alla tidigare kolonier självbestämmanderätt.
 
Marockos anspråk har därför inte erkänts av FN, som i stället krävt att ursprungsbefolkningen själv får välja om Västsahara ska bli ett oberoende land eller en del av Marocko. En folkomröstning om detta var villkoret för den FN-medlade vapenvila som slöts mellan Marocko och POLISARIO 1991. Motsättningar kring huruvida de marockaner som flyttat in i Västsahara sedan 1975 skulle ha rösträtt eller ej, ledde emellertid till att folkomröstningen ständigt sköts upp. Under tiden fortsatte Marocko att bygga ut sin närvaro i området och uppmuntra ökad immigration.
 
FN:s säkerhetsråd antog 2003 en resolution som föreslog att fem års begränsat självstyre skulle föregå folkomröstningen. Detta accepterades av POLISARIO men inte av Marocko, som nu helt och hållet tog ställning mot en självständighetsomröstning. Kung Mohammed förklarade att Marocko aldrig skulle acceptera något köpslående om landets ”territoriella integritet”. I stället föreslog Marocko våren 2007 att Västsahara ska få visst självstyre inom landet. POLISARIO fortsätter dock att insistera på en folkomröstning där självständighet ingår som ett alternativ. Fredsprocessen tycks därför ha gått in i en återvändsgränd, och de förhandlingar mellan parterna som FN leder sedan 2007 har inte givit några resultat.
 
Västsaharakonflikten har blockerat samarbetet inom Arabiska Maghreb-unionen (Union du maghreb arabe, UMA), som bildades 1989 av Algeriet, Marocko, Mauretanien, Libyen och Tunisien. Hoppet var ursprungligen att skapa ett regionalt frihandelsområde och ett nära politiskt samarbete, men inom bara ett par år hade algerisk-marockanska konflikter paralyserat unionen. Vissa UMA-möten hålls fortfarande regelbundet, men på låg nivå.
 
Ockupationen av Västsahara har också lett till att Marocko delvis har isolerats i afrikansk politik. Som enda land på kontinenten står Marocko utanför Afrikanska unionen (AU, tidigare OAU), sedan man tågade ut i protest mot att POLISARIO:s exilregering Sahariska arabiska demokratiska republiken (SADR) gavs medlemskap 1984. Under 00-talet har den regionala stormakten Sydafrika slutit upp bakom POLISARIO/SADR, vilket lett till att AU:s linje mot Marocko skärpts. Trots detta har Marocko goda förbindelser med många afrikanska länder utanför AU:s ramar, särskilt i Västafrika.
 
Under 2008 gav Marocko politiskt stöd till en militärkupp mot Mauretaniens förste folkvalde president, Sidi Mohammed ould al-Cheikh Abdellahi. Många uppfattade detta som ännu en episod i rivaliteten över Västsahara, eftersom Algeriet och AU stödde den avsatte presidenten. Kuppledaren, general Mohammed ould Abdelaziz, lyckades behålla makten och väljas till president i juli 2009. Sedan dess har hans relationer till Marocko svalnat något.
 
Inom arabvärlden är Marocko nära allierat med Saudiarabien och oljemonarkierna kring Persiska viken. Dessa har sett ekonomiskt och politiskt stöd till Marocko som ett sätt att stötta en annan konservativ och västvänlig monarki. Marocko behöver i sin tur hjälp med att täcka sitt ständiga budgetunderskott, och har genom åren varit det största mottagarlandet för arabiskt bistånd. Under revolutionsvåren 2011 erbjöds Marocko oväntat medlemskap i Gulfstaternas samarbetsråd, GCC, men framåt vintern tycktes frågan ha dragits i långbänk efter oenigheter mellan GCC-länderna. Däremot donerade GCC-staterna i december 2,5 miljarder dollar till en fond för att stärka den marockanska ekonomin.
 
Marockos dåliga relationer med GCC-ländernas främsta rival Iran bör ses i detta sammanhang. 2009 bröt Marocko sina diplomatiska förbindelser med Iran och polisen inledde en klappjakt på shiamuslimer. Många tolkade detta som ett sätt att vinna sympatier i Saudiarabien, USA och andra stater som är fientligt inställda till regimen i Iran.
 
Marocko har traditionellt intagit en moderat propalestinsk position i den arabiska konflikten med Israel, i nära samverkan med exempelvis det USA-vänliga Saudiarabien. Folkopinionen är dock starkt propalestinsk och oppositionen kräver ofta skarpare åtgärder mot Israel. Kung Hassan sände en huvudsakligen symbolisk truppstyrka till Egypten och Syrien under det arabisk-israeliska kriget 1973, men underlättade senare samtal mellan USA och den palestinska ledningen. 1994 öppnades diplomatiska förbindelser mellan Marocko och Israel på låg nivå. Kung Mohammed avbröt kontakterna hösten 2000 i protest mot den israeliska militärens aktioner på Västbanken, men har i övrigt fortsatt faderns försiktiga Palestinapolitik.
 
Det starkt västorienterade Marocko har sedan gammalt vänskapliga förbindelser med USA. Västsaharakriget 1975-1991 gjorde Marocko beroende av amerikanskt militärt stöd. Under Kuwaitkriget 1990-1991 deltog Marocko med en symbolisk truppstyrka i den USA-ledda alliansen mot Irak. Marocko har också samarbetat nära med USA i ”kriget mot terrorismen” efter 2001, men stödde inte interventionerna i Afghanistan och Irak. USA har beskrivit Marocko som en förebild för arabvärlden vad gäller reformer, och 2006 trädde ett frihandelsavtal i kraft mellan länderna (se Utrikeshandel). Samma år fick Marocko status som viktig USA-allierad utanför Nato (”major non-Nato ally”), vilket lett till utökat ekonomiskt och militärt bistånd.
 
Marocko slöt ett handelsavtal med dåvarande EEC redan 1976, men ett försök 1987 att bli medlem avvisades. Ett associationsavtal med EU undertecknades 1996 efter flera års förhandlingar och trädde i kraft 2000. Marocko fick som första Medelhavsland så kallad ”avancerad status” i sina relationer med EU 2008, vilket följdes upp med ett toppmöte mellan Marocko och EU i mars 2010. Marocko är det land som mottar mest bistånd från EU inom den så kallade grannskapspolitiken. I december 2011 stoppade dock EU-parlamentet ett fiskeavtal mellan EU och Marocko, med hänvisning till ockupationen av Västsahara.
 
Marockos främsta vapendragare i Europa är Spanien och Frankrike, som är angelägna om stabilitet och utveckling i nordvästra Afrika. Efter tidigare tvister som bland annat hade samband med Algeriets befrielsekrig är de fransk-marockanska relationerna numera mycket goda. Handelsutbytet och det franska biståndet är omfattande, och Frankrike stödjer Marockos linje i Västsaharafrågan.
 
Spanien och Marocko har ett mer komplicerat förhållande. En ständig tvist gäller de spanska städerna Ceuta och Melilla och ett antal små öar i Medelhavet, vilka Marocko gör anspråk på. 2002 konfronterade spanska och marockanska soldater varandra över en liten klippö i Gibraltar sund, men ett diplomatiskt ingripande från USA ledde till att båda sidor drog sig tillbaka. När kung Juan Carlos besökte Ceuta och Melilla 2007 ledde det till starka reaktioner från Marocko. Västsaharafrågan är också mycket levande i Spanien och många spanjorer är motståndare till Marockos ockupation. Under 2000-talet har Spanien trots detta närmat sig Marockos position och bland annat uttalat försiktigt stöd för kung Mohammeds försök att göra Västsahara till en autonom marockansk provins. Relationerna har också fördjupats av att Spanien sökt samarbete kring invandrings-, handels- och fiskefrågor, och när marockanska islamister attackerade Madrid 2004 inleddes ett ökat säkerhetssamarbete. I november 2011 vanns dock det spanska valet av nationalistisk-konservativa Partido Popular, som ofta varit kritiskt mot Marocko, och det återstår att se om relationerna kommer att fortsätta förbättras.
 
Marocko är ett viktigt transitland för migranter från länder söder om Sahara, som försöker ta sig över till Europa. Migranter har flera gånger försökt storma stängslen till Ceuta och Melilla, men framförallt försöker man ta sig över Medelhavet med båt. Spanien och EU uppmuntrar Marocko att stoppa migranterna innan de når europeisk mark, men marockansk polis och militär har ofta genomfört detta med brutala metoder.
 
Den marockanska försvarsmakten har varit strikt lojal mot kungahuset sedan ett par kuppförsök i början av 1970-talet. Kungen är själv överbefälhavare. De flesta soldater förblir stationerade i Västsahara, längs en lång minerad sandvall som sedan 1980-talet utestänger POLISARIO från territoriets befolkade och ekonomiskt lönsamma kustområden. Flera ledande officerare uppges ha ekonomiska intressen i bland annat fiskeindustrin i det ockuperade området.
 
Värnplikten avskaffades 2006. Drygt hälften av armén, som 2011 bestod av närmare 175 000 man, hade dittills utgjorts av värnpliktiga. Militärutgifterna uppgår till motsvarande cirka 3 miljarder amerikanska dollar, eller drygt 3 procent av BNP. Större delen av krigsmaterielen kommer från USA, Frankrike och andra västländer. Under 2000-talet har Marocko satsat stora summor på att modernisera militären. 2007 köpte man exempelvis 24 amerikanska F-16-stridsplan för 2,4 miljarder dollar. Avtalet har betraktats som ett svar på stora algeriska vapenkontrakt med Ryssland under samma period.
 
Källa: Landguiden

Tutustu samanlaisiin

Blogimerkinnät