Intia
Att handla i Orienten är att uppleva Orienten!
För att kunna uppleva shopping i Orienten på ett positivt sätt kan man följa följande tips:
- Planera din shopping och reservera tid för detta utan att du behöver stressa för att hinna med något annat.
- Var öppen och tacka ja om någon bjuder på dricka eller te i butiken eftersom detta öppnar en kanal för diskussioner och du kan få en givande pratstund eller kanske en ny vän i landet du besöker.
- Ofta är det så att de flesta butiker har nästan samma produkter så det kan vara bra om du frågar i olika butiker vad det kostar och sedan väljer en butik där du trivs med personalen eller där du får en bra känsla.
- Var säker på att ingen kommer att tvinga dig att köpa något du inte vill.
Om du vill gå i fred utan att behöva prata med någon så kan det vara bra om du undviker ögonkontakt, mörka solglasögon funkar bra i detta fall. När du inte önskar kontakt skall du inte svara alls på tilltal, även om någon pratar med dig, utan att helt ignorera är det mest effektiva. Detta signalerar också till andra säljare i närheten att du inte är en kund på utkik efter något att köpa och de kommer då lägga energi på andra istället.
Att handla i Orienten är att uppleva Orienten!
Armenien
Missa inte vårt mässerbjudande!
Kanonerbjudande för dig som besöker oss på Seniormässan i Stockholm den 20-22 oktober 2015!
Malariafri safariresa till Sydafrika 31/3 – 8/4 – 2016
Orientenresor kan genom Afrikanoresor nu erbjuda Er 7 nätter på 5***** Safari Lodge i Sydafrika
för endast 2 500:- SEK per person.
Allt detta ingår:
- 7 nätter på 5***** Safarilodge (Sebatana Private Reseve) i del i dubbelrum.
- Frukost alla dagar.
- Te och kaffe alla dagar.
- Välkomstdrink med info om reservatet och viltet.
- Transfer från och till flygplatsen i Johannesburg*.
- Fri internet.
*Transfern är anpassad till nedanstående flyg:
Flyginformation med Qatar Airways via Doha:
Avresa från ARLANDA 31 mars 2016 kl. 16:10
Ankomst Johannesburg 1 april 2016 kl. 08:45
Hemresa från Johannesburg 8 april 2016 kl. 14:30
Ankomst Arlanda 9 april 2016 kl. 06:55
Tillval:
- Boka resan som paket med helpension och flyg t/r för ENDAST 11 900:- SEK per person.
- Det finns ett stort utbud av safariturer, utflykter och aktiviteter som kan bokas och betalas på plats.
Till anmälan. Ange koden SENIOR.
VÄLKOMNA!
Sebatana Private Reserve
Sebatana Private Reserve
Sebatana Private Reserve
Armenien
Orient Travel på Seniormässan i Stockholm
Orientenresor deltar i år på Seniormässan i Stockholm den 20-22 oktober 2015.
Ni är välkomna att besöka oss i vår monter nr. C07:58
För mer information tveka inte att kontakta oss på 0470 170 70.
Orient Travel på Seniormässan i Stockholm
Intia
Elektroniskt visum för resor till Indien
F.o.m 15 augusti 2015 kan svenska resenärer/medborgare använda sig av tjänsten ”eTourist Visa”.
eTourist Visa gäller för svenska resenärer/medborgare som besöker Indien för en eller flera av följande anledningar:
- Rekreation
- Sightseeing
- Besök till släktingar/vänner
- Kortvarig medicinsk behandling
- Tillfälligt verksamhetsbesök
Visumet gäller i 30 dagar från ankomstdatum vid inresa till följande flygplatser:
- Ahmedabad
- Amritsar
- Bangalore
- Chennai
- Cochin
- Delhi
- Gaia
- Goa
- Hyderabad
- Jaipur
- Kolkata
- Lucknow
- Mumbai
- Tirchy
- Trivandrum
- Varanasi
Notera vänligen följande:
- Man kan endast ansöka om eTourist visa 2 gånger per kalenderår.
- eTourist Visa betalas direkt online med kredit- eller betalkort och kostnaden ligger för närvarande på 60 USD per person. Om avgiften inte betalas behandlas ej heller ansökan. Inbetald avgift återbetalas ej.
- Inom ca 72 timmar får man en bekräftelse via e-post (ETA).
- Gör alltid en kopia av din ETA och ta med dig på resan då du kan bli ombedd att visa upp denna vid ankomst.
- Vid ankomst till Indien får man även lämna fingeravtryck och ansiktsscan.
- Passet måste vara giltigt i minst sex månader från ankomstdatum till Indien och skall ha minst 2 lediga sidor.
- Ansökan om visum kan göras tidigast 34 dagar innan och senast 4 dagar innan avresa och man anger i ansökan en 30-dagarsperiod under vilken man ankommer till Indien.
Förbered följande filer på din dator innan du sätter igång med din ansökan online:
- Ett nytaget foto i JPEG, storlek 10 KB – 1 MB. Bilden skall vara av typen passfoto med hela ansiktet synligt och taget rakt framifrån med vit bakgrund.
- Kopia på passet av hela uppslaget innehållande samtliga personuppgifter och bild. Scanna och spara som PDF i storleken 10-300 KB. Har man ingen scanner kan man fotgrafera uppslaget och spara på datorn, lägg sedan in bilden i ett worddokument och spara som PDF.
Det är mycket viktigt att instruktionerna följs noga då ansökan annars riskerar att underkännas.
Uppgifterna i visumansökan måste stämma exakt med det pass som bifogas ansökan och som du kommer att använda under resan. Alla namn ska stå precis som i passet. Bara korrekt ifyllda ansökningar accepteras.
Om du har tidigare visum till Indien så skall visumnummer uppges i ansökan.
Mer information samt ansökan om eTourist Visa, finns här.
Visum till Indien
Intia
Befolkning och språk i Indien
I maj 2000 passerade Indien den magiska gränsen en miljard invånare; i juli 2014 uppskattades folkmängden till 1,24 miljarder. Omkring 25 miljoner indier bor utomlands, varav många i USA och Storbritannien.
Indien är världens folkrikaste land efter Kina, som det beräknas gå om år 2030. Den genomsnittliga befolkningstillväxten låg länge på 2,2 procent men hade 2014 sjunkit till cirka 1,25 procent. Skillnaden är dock stor mellan landsbygden, där tillväxten kan ligga långt över genomsnittet, och städerna, där den oftast är lägre än medeltalet. Befolkningstillväxten är också högre i norra Indien än i söder.
Omkring 70 procent av befolkningen lever fortfarande på landsbygden i mer än 600 000 byar. Resten bor i cirka 200 städer och större samhällen med ständigt växande mångmiljonstäder som Mumbai (Bombay), Delhi, Kolkata (Calcutta), Chennai (Madras) och Bangalore i spetsen. År 2030 tros 40–50 procent av befolkningen bo i städer. Med en medianålder på 27 år har Indien en ung befolkning men detta håller sakta på att ändras, bland annat därför att indierna lever längre än tidigare. Kvinnorna är färre än männen på grund av att barnadödligheten är högre bland flickor, bland annat till följd av vanskötsel. Dessutom aborteras många flickfoster trots att det är olagligt att skilja ut dessa.
Befolkningstätheten varierar mycket – från mindre än 15 invånare per kvadratkilometer på sina håll i Himalayas bergstrakter till närmare 1000 invånare per kvadratkilometer i delstaten Västbengalen i nordöst. Överbefolkning är dock överlag ett stort problem; Indien för en ständig kamp mot den höga befolkningstillväxten. Många försök har gjorts att stoppa eller minska den men familjeplanering har alltid varit kontroversiellt. På 1970-talet råkade alla familjeplaneringsprogram i vanrykte, då till och med tvångssterilisering förekom. Försöken att propagera för ”en familj – ett barn” har fått litet genomslag, särskilt bland den stora landsbygdsbefolkningen. Där ses fortfarande många barn som en garanti för att bli omhändertagen på gamla dar. Omkring hälften av alla kvinnor i fertil ålder beräknas använda någon form av födelsekontroll.
Mängder av olika folkslag
Få länder har en sådan blandning av folk som Indien. Under historiens gång har en rad folkgrupper vandrat in, slagit sig ned och blandat sig med den bofasta befolkningen. Mellan Indiens olika folkslag är det minst lika stora språkliga, kulturella och utseendemässiga skillnader som mellan folken i Europa.
Man kan urskilja fyra större grupper, som tillsammans utgör majoriteten av befolkningen. Äldst är troligen mundafolken, som lever utspridda i landet.
Draviderna invandrade sannolikt från nordväst i förhistorisk tid. De hade handelsförbindelser med Persien, Irak, Syrien, Egypten och Arabien. De var jordbrukare men även – åtminstone tidvis – stadsbyggare. Deras egendom gick ofta i arv från mor till dotter. Än idag har dravidiska kvinnor en friare ställning än många andra kvinnor i Indien. När indoeuropéerna (se nedan) invaderade landet tvingades draviderna söderut och de befolkar numera de fyra sydindiska delstaterna Andhra Pradesh, Tamil Nadu, Karnataka och Kerala. När man idag talar om ”Sydindien” eller säger att en person är ”sydindier” avses någon av, eller någon från, dessa fyra delstater. Draviderna är i genomsnitt kortare till växten och mer mörkhyade än nordindierna.
Indoeuropéerna eller arierna kom från nordväst på 1500-talet f Kr. De var boskapsskötande nomader och brukar betecknas som mycket krigiska. Hos dem ärvde sonen fadern. De utövade en offerreligion vars heliga skrift, Rig Veda, var skriven på sanskrit. Dagens nordindiska (indoeuropeiska) språk härstammar alla från sanskrit.
Minsta folkgrupp är den tibeto-burmanska, som främst lever i gränstrakterna i norr och nordöst. Därutöver finns stamfolk (adivasi). De lever utspridda, ofta i svårtillgängliga områden.
Hundratals språk
I Indien talas runt 300 språk och omkring 1000 dialekter. Gränsen mellan språk och dialekt är ibland oklar. Språket är centralt för indiers identitet och språkfrågorna har därför ofta varit inflammerade och lett till motsättningar.
Språken i norra Indien hör till största delen till den indo-ariska språkfamiljen med hindi som största språk; i de fyra sydliga delstaterna talas främst dravidiska språk. De olika språken använder ofta egna skrivtecken.
Hindi räknas som statsspråk. Omkring 30 procent av befolkningen har hindi som modersmål. Författningen ger officiell status åt hindi och 21 andra språk, huvudsakligen majoritetsspråken i delstaterna men också det klassiska kulturspråket sanskrit. Delstatsreformerna på 1950- och 1960-talen följde huvudsakligen språkgränserna enligt principen ”en delstat – ett språk”. Detta har dock i sin tur lett till protester bland minoritetsfolken mot att deras språk blir undanträngda av delstatsmajoritetens språk.
Engelskans ställning är kontroversiell; den skulle vara officiellt språk bara under en övergångstid efter självständigheten från britterna 1947, men häftigt motstånd i södra Indien mot hindi som enda statsspråk har gjort att engelskan fått vara kvar som officiellt ”hjälpspråk” inom administration och näringsliv samt mellan olika språkområden. Många skolor använder det så kallade trespråkssystemet, där man förutom en regional dialekt också lär ut hindi och engelska.
Källa: Landguiden
Intia
Kastsystemet i Indien
Även om kastsystemet aldrig har erkänts i den indiska författningen – och trots att det sakta håller på att luckras upp bland medelklassen i städerna – bestämmer det i stor utsträckning fortfarande indiernas sociala, politiska och yrkesmässiga tillhörighet.
Sanskrit och de moderna indiska språken har två ord för ”kast”: varna, som betyder färg, och jati, som betyder födelse.
När arierna invaderade Indien under 1500-talet f Kr var de indelade i klaner. De hade ljusare hudfärg än de folk som redan bodde i området och de försökte undvika att blanda sig med andra folk genom att inte gifta sig med icke-arier. Forskare tror att det var så som systemet med olika kaster kom att utvecklas. Bland arierna uppstod fyra varna: präster (brahmaner), krigare (kshatriya), hantverkare (vaishya) samt tjänare och arbetare (shudra).
Dessa fyra kaster har funnits sedan 1000-talet f Kr och uppdelningen i fyra klasser eller stånd är välkänd från många andra indoeuropeiska kulturer (till exempel i Sverige). Speciellt för Indien är dock att de fyra varna kom att uppfattas som olika i fråga om rituell renhet (se Religion). Enligt läran om karma och reinkarnation föds man in i en varna beroende på sina gärningar i tidigare liv.
”Guds barn”
Inom varje varna finns flera jati, eller underkaster, vilka ofta är förknippade med ett yrke eller ett geografiskt område. De flera tusen jati är viktigast i dagens kastsystem, medan varna mest har teoretisk betydelse. Olika jati inom samma varna kan ha invecklade regler för vilka andra jati de kan gifta sig eller äta med.
Människor utanför varnasystemet kallas chandala eller harijaner. Det sistnämnda uttrycket myntades av Mahatma Gandhi och betyder ”guds barn”. Den officiella beteckningen på dem är ”scheduled castes”. I dagligt tal föredrar de själva att kalla sig daliter, ”de förtryckta”. De har ingen varna, endast jati, och betraktas traditionellt som oberörbara av högkastiga hinduer, det vill säga hinduer som tillhör en varna. Daliterna tillhör flera olika jati, som sinsemellan kan praktisera oberörbarhet. Däremot är daliterna inte kastlösa. Bara vissa grova brottslingar, som uteslutits ur sin jati, samt utlänningar är kastlösa i ordets egentliga bemärkelse. En individ kan aldrig byta varna eller jati men en hel jati kan inom loppet av några generationer ändra status.
Numera är det i lag förbjudet att diskriminera någon på grund av kasttillhörighet. Det hindrar dock inte att till exempel daliter behandlas illa. Staten praktiserar positiv särbehandling, det vill säga man kvoterar platser för daliter till bland annat högre utbildning och statliga befattningar, vilket ibland lett till protester. När man väljer politiska kandidater tar man ofta hänsyn till lokalt viktiga kaster, däribland även daliterna. Kvoteringen är dock inte bara av godo, då den också bidrar till att befästa kastsystemet.
”Nationell plåga”
Indiens högsta domstol har kallat kastväsendet för en “nationell plåga” och regeringen föreslog 2006, som ett led i en strävan att på sikt avskaffa systemet, att högkastiga som gifter sig med lågkastiga skulle få ett särskilt bidrag. I den stora folkräkningen 2010–2011 beslutade regeringen, trots omfattande kritik, att för första gången sedan 1931 ta med information om invånarnas kasttillhörighet under förevändningen att därigenom lättare kunna vidta förbättringar för de lågkastiga.
Källa: Landguiden
Intia
Religion i Indien
Enligt författningen är Indien en sekulär stat; det finns ingen statsreligion och religionen ska inte ha någon betydelse i det politiska livet. Men religionen genomsyrar trots det hela samhället. Den spelar en viktig roll för de flesta indier och ingår som en naturlig del i vardagslivet.
På ett helt annat sätt än vad vi i väst är vana vid lever också i Indien gammalt och nytt sida vid sida. Religionerna, precis som kulturen, tar gärna till sig sådant som kommer utifrån. Men det nya tillåts aldrig ta över utan görs bara om för att passa in i det gamla. De många religionerna har också hämtat intryck från varandra; främst har den dominerande religionen, hinduismen, påverkat de andra trosuppfattningarna.
Alla stora världsreligioner finns representerade i Indien; hinduismen och buddismen kan dessutom sägas ha uppstått just där.
Hinduismen dominerar
Drygt 80 procent av befolkningen bekänner sig till hinduismen, en religion med rötter mycket långt tillbaka i tiden. Den har hämtat intryck från den förhistoriska Harappakulturen, från dravidernas och stamfolkens religioner liksom från indoeuropéernas religiösa föreställningar och har även fått impulser utifrån. Det finns vediska ritualister, som noga följer föreskrifterna i gamla heliga skrifter, men också fruktbarhetsdyrkare, liksom hinduiska modernister som inspirerats av vetenskap och samhällsideal från väst. Hinduismen har utvecklats till en mångfasetterad religion, präglad av stor flexibilitet liksom av en stor tolerans och till och med likgiltighet gentemot oliktänkande; man försöker till exempel inte aktivt omvända andra till hinduismen. Delvis beror detta på att hinduismen saknar centrala auktoriteter som Bibeln eller påven inom kristendomen. Någon motsvarighet till gudstjänst förekommer inte heller i hinduiska tempel.
Men vissa grundläggande föreställningar förenar alla hinduer, till exempel tron på alltings inneboende enhet och att allt har sitt ursprung i ett högsta väsen, den stora världssjälen (brahman). Denna kan anta tre olika former: den skapande, som kallas Brahma (ej att förväxla med brahman); den bevarande, som kallas Vishnu; och den förstörande men återskapande, som kallas Shiva. Hinduismens otaliga gudar och gudinnor är i sin tur bara olika former av dessa tre (och därmed av brahman).
Reinkarnationen eller själavandringen/återfödelsen är central. Den styrs av människans handlingar (karma); den som utför goda handlingar kan få det bättre i nästa liv. Slutmålet (moksha) är dock att helt befria sig från kretsloppet av död och återfödelse (samsara) för att uppgå i gudomen eller i en icke-existens.
Rituell renhet
Det målet kan nås genom vedisk ritualism, studier och sökande efter vishet, goda sociala/religiösa gärningar, ett asketiskt liv eller meditation. Mycket populär är hängiven dyrkan av en personlig gud (bhakti) – ofta en av guden Vishnus tio inkarnationer på jorden, Krishna, som även fått spridning i väst (Hare Krishna).
Föreställningen om rituell renhet är mycket viktig för hinduerna. Nästan varje varelse och företeelse i världen rangordnas efter rituell renhet; denna beror i sin tur på hur nära – eller långt ifrån – varelsen i fråga står det gudomliga (se Kastsystemet).
Den näst största religionen i Indien är islam. Omkring 15 procent av indierna är muslimer och en majoritet av dem är sunniter. Indien har världens största muslimska befolkning efter Indonesien. Redan på 700-talet började muslimer komma till Indien men i stor skala kom de först vid de turkiska och persiska invasionerna från och med 1000-talet.
När Brittiska Indien delades 1947 sökte sig miljontals muslimer till den nya muslimska staten Pakistan, medan hinduerna valde det sekulära Indien. Många muslimer stannade dock kvar i Indien, där de också nått höga poster i samhället (som presidentämbetet) och i stort sett levt ett gott liv.
Turban och sabel
Sikhismen uppstod på 1500-talet som en reformrörelse inom hinduismen. Grundaren, guru Nanak, var starkt inspirerad av islam. De cirka två procenten indier som är sikher finns främst i Punjab (där de är i majoritet) samt i Nordindiens storstäder. En rättrogen sikh klipper inte håret och skägget (han gömmer dem oftast i en turban) och bär alltid en sabel (men den kan vara symbolisk). Det blir dock allt vanligare att unga sikher klipper håret kort.
Olika grupper av kristna finns främst i Kerala i söder samt i vissa områden i Tamil Nadu och i Nordindien. Kristendomen kom till Indien genom den helige Thomas, en av Jesu apostlar. Den syrisk-ortodoxa kyrkan i söder har sina rötter i Thomas besök. I mitten av 1500-talet fick den romersk-katolska kyrkan fäste i Indien. Omkring två procent av indierna är kristna.
Buddismen och den stränga jainismen, som har mycket gemensamt med buddismen, grundades båda i Indien på 500-talet f Kr som proteströrelser. De har idag förhållandevis få anhängare i Indien.
I framför allt Mumbai (Bombay) utgör parserna, eller zoroastrierna, en liten men inflytelserik minoritet. De invandrade till Indien på 800-talet från Persien, varifrån de trängts bort av muslimerna. Parserna vördar de fyra elementen – eld, vatten, jord och luft – och vill inte förorena dessa genom att begrava eller kremera sina döda. Istället läggs de ut på en plattform högst upp i ett torn (”tystnadens torn”, eller dakhma), där de får ruttna och ätas av asfåglar. Parserna fäster stor vikt vid utbildning och har stort inflytande inom näringslivet. Flera av Indiens mest betydande företagsledare är parser.
Bland stamfolken förekommer animism, som dyrkan av förfädernas andar och magi av olika slag.
Extremism oroar
På det hela taget lever religionsgrupperna fredligt sida vid sida. Då och då flammar dock våldsamheter upp mellan framför allt hinduer och muslimer; oftast är de underblåsta av extremister för egen politisk vinning. En del muslimer känner en viss oro inför den regering, ledd av det hindunationalistiska partiet BJP, som tillträdde sommaren 2014. Den nye premiärministern Narendra Modi har visserligen förespråkat lugn och återhållsamhet men han har sina rötter i den mer extrema hinduism som växt fram sedan 1980-talet. Han har också fått stark kritik för att inte ha försökt förhindra de religiöst motiverade upploppen 2002 i Gujarat, där han då var chefsminister och där ett tusental människor dog, främst muslimer
Källa: Landguiden
Intia
Kultur i Indien
Indisk kultur har gamla rötter. I klassisk tid gav hinduismen upphov till flera vetenskaper, som ofta nådde mycket hög standard. För att genomföra en offerrit enligt vedisk tradition måste man till exempel ha kunskaper i astronomi och astrologi samt i matematik. Indierna uppfann våra ”arabiska” siffror liksom nollan, symbolen för ”ingenting” som är viktig i indisk filosofi.
De uppfann även decimalsystemet, och matematikern Aryabhata (400-talet e Kr) kunde beräkna kvadrat- och kubikrötter samt talet pi till 3,14. Den grammatiska vetenskapen drevs till nästan absurd förfining; psykologi och medicin var andra högt utvecklade vetenskaper, som alla sammanställdes och nedtecknades på sanskrit.
Musik, dans och kärlekskonst räknades som vetenskaper. Klassisk indisk dans styrs än idag av reglerna i boken Natya Shastra från 200-talet f Kr, liksom av myter, legender och klassisk litteratur, men sättet att framföra dansen varierar mellan olika landsdelar. Klassisk indisk musik tros ha sitt ursprung i religiösa dikter och sånger från Vedaperioden. Idag finns en nordlig och en sydlig skola inom den klassiska musiken men för båda gäller att en skicklig musikutövare ska kunna improvisera. Inom musik och dans finns också en livlig och rik folklig tradition. Stränginstrumentet sitar och dubbeltrumman tabla är vanliga. En flerfaldigt prisbelönt virtuos på indisk sitar var musikern och kompositören Ravi Shankar (1920–2012). Han nådde internationell berömmelse genom sitt samarbete med bland andra den brittiska popgruppen The Beatles. 1998 belönades han med Polarpriset.
En omfattande religiös litteratur skrevs också ner på sanskrit, däribland de stora folkliga eposen Mahabharata och Ramayana. Nobelpristagaren i litteratur, bengalen Rabindranath Tagore (1861–1948), brukar räknas som den främste bland mer moderna indiska författare. Tagore var också en skicklig konstnär. Med sin genombrottsroman Midnattsbarnen (på svenska 1983) banade Salman Rushdie väg för en lång rad engelskspråkiga författare med indiska rötter, ofta bosatta i väst. Hans bok Clownen Shalimar (på svenska 2006) har konflikten i Kashmir som bakgrund. Bland dem som nått berömmelse i Rushdies fotspår kan nämnas bengalen Vikram Seth, som med sin bok En lämplig ung man (på svenska 1994) ger en god bild av indiskt samhällsliv. Det gör också Arundhati Roy i sin prisade bok De små tingens gud (på svenska 1998), som utspelar sig i den sydliga delstaten Kerala, liksom Aravind Adiga i Den vita tigern (på svenska 2009). Jhumpa Lahiri (numera bosatt i USA) skildrar i Sankmark (på svenska 2014) två bröder från Kolkata, där den ene väljer att ansluta sig till naxalitrörelsen (se Naxalitupproret).
Indien producerar mer film än något annat land och film är den i särklass populäraste kulturyttringen. Filmindustrin är koncentrerad till Mumbai (”Bollywood”), Kolkata och Chennai. Filmerna är ofta ganska våldsamma thriller, eller på temat ungdomars kärleksbekymmer (ett högst verkligt problem i Indien med dess tradition av arrangerade äktenskap) med många sång- och dansnummer invävda.
Det produceras också mer seriös film: filmskapare som Mrinal Sen, Shyam Benegal, Shekhar Kapur och Mira Nair har gjort sig kända även i väst; Satyajit Ray, vars tidiga filmer var starkt inspirerade av den italienska neorealismen, fick samma år som han dog (1992) en särskild Oscar som tack för ett livslångt filmskapande. Vid 2009 års Oscarsutdelning tog den brittiske filmregissören Danny Boyle hem storslam med sin film Slumdog Millionaire, som utspelar sig i Mumbai, med indiska skådespelare.
Källa: Landguiden
Intia
Massmedier i Indien
Indisk press har gamla (brittiska) traditioner och håller hög standard. Den är fri, livlig och oberoende av – och delvis mycket kritisk mot – makthavarna, och avslöjar ofta missförhållanden och skandaler. Artiklar som bedöms hota den nationella säkerheten kan dock förbjudas enligt den så kallade Official Secrets Act, som ibland fått en väldigt vid tolkning.
Press-, yttrande- och tryckfrihet råder. Pressen ägs till största delen av stora privata medieföretag med förmögna och inflytelserika finansfamiljer som Jain och Goenka i spetsen. Tidningar och tidskrifter har störst spridning i städerna. På landsbygden kan en tidning läsas av fyra–fem personer, ibland ännu fler genom högläsning. På senare år har tidningsläsandet ökat tack vare en växande medelklass och många nya tidningar och tidskrifter har tillkommit.
De största engelskspråkiga dagstidningarna är Times of India och Hindustan Times (med upplagor på cirka en miljon exemplar), The Pioneer, Indian Express och The Hindu. Allra störst är dock Dainik Jagran, som utkommer på hindi i en upplaga på omkring 2,8 miljoner exemplar. Andra stora icke engelskspråkiga tidningar är Rajasthan Patrika, Punjab Kesari och Hindustan (samtliga på hindi) samt Malayala Manorama (på malayalam). Dessa skiljer sig ofta i redigering och innehåll från de engelskspråkiga tidningarna och tar oftare upp lokala nyheter.
Viktigare som informations- och kunskapskälla för det stora flertalet är emellertid radio och TV som delvis är reklamfinansierade. Länge rådde statligt monopol i etermedierna och nyhetssändningarna hade ofta karaktären av offentliga bulletiner. Under senare år har dock utvecklingen varit densamma som i övriga världen: ett stort antal kommersiella TV-bolag har vuxit fram och sänder via satellit över hela landet.
I organisationen Reportrar utan gränsers index över pressfriheten i världen (World Press Freedom Index) för 2014 kommer Indien på plats 140 av 179 länder. Den dåliga placeringen förklaras främst med utbrett våld mot journalister. 2013 dog 13 journalister i tjänsten, varav 8 mördades. Åtminstone delar av Indien, som Kashmir och de nordöstliga delstaterna, anses farliga för journalister att arbeta i. Reportrar utan gränser kritiserar också myndigheternas ökande och godtyckliga inskränkning av yttrandefriheten på internet, som visserligen ännu inte så många indier har tillgång till (13 procent år 2012, främst i städerna) men användningen ökar stadigt.
Källa: Landguiden
Intia
Politiskt system i Indien
Indien brukar kallas världens största demokrati. Landet har ett tvåkammarparlament och allmänna val hålls till underhuset minst vart femte år. Indien har en president som statschef, men den verkliga makten ligger hos regeringen med en premiärminister i spetsen. Indisk politik dominerades redan före självständigheten 1947 av det närmast socialdemokratiska Kongresspartiet. Först i slutet av 1990-talet fick det verklig konkurrens i form av det hindunationalistiska partiet BJP, som styrde landet 1998–2004 och återkom till makten 2014.
Indiens författning är från 1950. I den slås fast att landet är en federation av delstater med egna regeringar, som i vissa frågor lyder under en federal regering för hela landet. Den senare bestämmer över utrikespolitik, försvar, utvecklingsplanering, valuta med mera, medan delstatsregeringarna ansvarar för sådant som skolväsen, sjukvård, busstrafik, allmän ordning och jordbruk.
Indien är en parlamentarisk demokrati. Det lagstiftande parlamentet har två kamrar. Den övre (Rajya Sabha eller delstatskammaren) har 245 ledamöter; högst 12 utses av presidenten medan resten väljs indirekt av delstatsparlamenten för sexårsperioder; en tredjedel av medlemmarna byts ut vartannat år. Den undre kammaren (Lok Sabha eller folkkammaren) får ha högst 550 ledamöter (545 efter parlamentsvalet våren 2014). Ledamöterna utses i allmänna val minst vart femte år och valen är majoritetsval i enmansvalkretsar. Presidenten utser därutöver två representanter för den anglo-indiska gemenskapen (ättlingar till engelsmän, ofta med en engelsk far och en indisk mor). Kvotering finns för bland andra lågkastiga och man har som mål att ha en tredjedel kvinnliga parlamentsledamöter. 18 år är gränsen för att få rösta, 25 år för att få kandidera i valen.
Begränsad presidentmakt
Statschef är presidenten, som utses för en femårsperiod av ett valkollegium bestående av parlamentsledamöter på både federal och delstatlig nivå. Presidenten, vars maktbefogenheter är ytterst begränsade, kan väljas om en gång. Den verkliga makten ligger hos regeringen (främst dess innersta krets, kabinettet), som leds av premiärministern. Regeringen är ansvarig inför parlamentet.
Delstaterna styrs på ett liknande sätt. Den högsta ställningen i dessa har guvernören, som dock i praktiken lyder under delstatsregeringen, vilken i sin tur är ansvarig inför delstatsparlamentet. Både guvernören, som utnämns av presidenten, och delstatsparlamenten, som utses i allmänna val, har femåriga mandat. I vissa lägen, exempelvis om lag och ordning skulle vara hotade, kan den federala regeringen överta ledningen av en delstat och styra direkt genom guvernören.
Det finns 29 delstater. Författningen ger möjlighet att ändra antalet och en av delstaterna, Telangana, bildades så sent som i juni 2014. Det skedde genom en utbrytning ur delstaten Andhra Pradesh (se vidare Kalendarium).
Det finns vid sidan av delstaterna också sex unionsterritorier under den federala regeringens direkta styre (även om några lyckats skaffa sig ett allt större självstyre): Andamanerna och Nikobarerna, Chandigarh, Dadra och Nagar Haveli, Daman och Diu, Lakshadweep (Lackadiverna m m) samt Pondicherry; därtill kommer huvudstaden Delhi (National Capital Territory).
På lokal nivå finns byråd (panchayat) och byparlament (gram sabha), som också utses på fem år i allmänna val. Meningen är att allt fler uppgifter gradvis ska föras över från framför allt delstatsnivå till lokal nivå, något som går olika snabbt i olika delstater. Ett problem för de lokala organen är otillräckliga resurser. Samtidigt har de, bland annat genom kvotering, lyckats uppnå en tredjedel kvinnliga ledamöter, något som det federala parlamentet ännu inte klarat.
Politiska partier
Indien har en mängd olika politiska partier. En tydlig tendens har sedan 1980-talet varit att de regionalt baserade partierna, med förankring i en enda delstat, vuxit sig starkare. Det är egentligen bara Kongresspartiet och BJP (se nedan) som är verkligt all-indiska partier. Viktigast för att få röster är oftast inte partiets politiska program utan dess religiösa, språkliga och etniska grund samt en karismatisk ledare. Generellt sett har indiska väljare rört sig mot mitten på den politiska skalan.
Under lång tid dominerades landets politik av det vänsterinriktade Kongresspartiet (Indian Congress Party eller bara Congress), som förde Indien in i självständighet. Partiet, som nästan hela tiden letts av familjen Nehru/Gandhi, fick från 1990-talets slut hård konkurrens främst av det högerorienterade, hindunationalistiska Indiska folkpartiet (Bharatiya Janata Party, BJP), som då kunde bilda regering i spetsen för koalitionen Nationella demokratiska alliansen (National Democratic Alliance, NDA).
Efter en knapp seger i parlamentsvalet 2004 återkom Kongresspartiet till makten som ledande parti i koalitionen Förenade framstegsalliansen (United Progressive Alliance, UPA). UPA stöddes i parlamentet av Vänsterfronten (Left Front) med kommunistpartiet Communist Party of India (Marxist), CPI (M), som största parti; fronten ingick dock inte i regeringen. Samarbetet mellan partierna inom UPA och även mellan UPA och Vänsterfronten var av och till skakigt men höll ändå i stort, kanske mest för att ingen ville lämna ifrån sig makten. I juli 2008 upphörde dock Vänsterfronten med sitt stöd till regeringen sedan denna ingått ett omstritt avtal om kärnkraftssamarbete med USA (se Naturtillgångar och energi). UPA-regeringen, som istället försäkrat sig om stöd från en del andra partier, gick stärkt ur striden sedan den begärt – och vunnit – en förtroendeomröstning i parlamentet.
Kongresspartiet och dess allierade inom UPA vann en klar seger i de regionala val samt val till parlamentets underhus, Lok Sabha, som hölls våren 2009. BJP gjorde ett dåligt val, liksom de regionala och kastbaserade partierna. Kommunisterna gick kraftigt tillbaka i sina starkaste fästen Kerala och Västbengalen. Inför valen hade intensiva försök att få till stånd bredare allianser gjorts; bland annat bildades en ”tredje front” mellan flera vänsterpartier, regionala partier och partiet Bahujan Samaj under den kvinnliga daliten (dalit se Kastsystemet) Mayawati.
Även inför parlamentsvalet våren 2014 bildades en så kallad tredje front, bestående av sju regionala och fyra vänsterinriktade partier, däribland kommunistpartiet CPI (M). Därutöver såg Kongresspartiet och BJP ut att få konkurrens också från ett relativt nybildat antikorruptionsparti, Vanligt folks parti (Aam Aadmi Party, AAP), som haft framgångar i delstatsvalet i Delhi i slutet av 2013. Valets stora segrare blev dock BJP, medan Kongresspartiet gjorde ett av sina sämsta val någonsin (se vidare Aktuell politik och Kalendarium).
Centralmakten och regionerna
I Indien med sitt gytter av folk, språk, samhällsklasser och olika intressen har politiken ofta setts som en kamp mellan centralmakten och regionerna, där Indiens enhet stått på spel. Många har varnat för en splittring av landet och menat att det vore bättre att i tid dela upp detta jätteland i självstyrande eller oberoende stater. Enligt andra ligger dock Indiens styrka just i att så många olika intressen fått utrymme inom systemet.
Det brittiska Indien (se Äldre historia) var ingen enhetlig stat utan en mosaik av provinser och furstendömen, de senare i hög grad självständiga. Provinsernas och furstendömenas gränser, inre förhållanden och relationer till centralmakten bestämdes av historiska tillfälligheter och kolonialmaktens intressen.
Det självständiga Indien organiserades i delstater genom en serie reformer från 1956. När gränserna drogs mellan delstaterna var det främst språken som fick styra. Därmed betonades på ett sätt Indiens etniska splittring. Regionala partier, ofta starkt fientliga mot centralmakten, kunde också göra sig gällande på ett helt annat sätt än tidigare.
Delvis har de problem som uppstått kunnat lösas, eller åtminstone hanteras, inom systemet. Mest problematiska är de religiösa motsättningarna. En av grundstenarna i författningen är att Indien ska vara en sekulär (icke-religiös) stat; människors religion ska inte ha någon politisk betydelse.
Det är dock lättare sagt än gjort. Religionerna spelar en avgörande roll i vardagen och fungerar som viktiga sammanhållande länkar i detta väldiga land. Därmed får också religiösa faktorer stor politisk vikt. Olika grupper kräver att speciell hänsyn ska tas till just deras religion. Bland hinduerna finns flera mer eller mindre extremistiska organisationer och partier, och inte minst bland minoriteterna har religionen tagit sig öppet politiskt uttryck. Politikerna har också utnyttjat religiösa motsättningar för egna syften.
Till viss del kan man se oroligheterna i delstaten Kashmir, den enda delstat där en majoritet av befolkningen är muslimer, i detta ljus (se Kashmirkonflikten).
Ett speciellt fall är sikherna, som tidigare krävde en egen stat, Khalistan. Under 1980-talet växte den sikhiska terrorismen i delstaten Punjab till ett svårt problem för den indiska regeringen, som försökte lösa detta med både morot och piska. Några år in på 1990-talet hade upprorsvågen lagt sig på grund av polisens hårda metoder – de flesta ledande separatister sköts ihjäl – men också för att terrormetoderna fick opinionen i Punjab att ta avstånd från självständighetstanken.
Terror utnyttjas också av de maoistiska naxaliterna, verksamma främst i nordöstra Indien. Naxaliterna, som säger sig föra en kamp för de fattigas rättigheter snarare än för en egen stat, har blivit ett allt större problem för centralregeringen (se Naxalitupproret).
Demokratin i Indien har trots allt varit framgångsrik. I det federala systemet har allt ifrån kommunistiska ateister till konservativa religiösa kunnat verka för sina ideal. Regeringar har tillsatts och avsatts i delstater och på federal nivå alltefter folkmajoritetens vilja i fria val.
Rättsväsen
Det indiska rättsväsendet är uppbyggt efter brittisk modell. Det är välutvecklat och domstolarna står formellt fria från den politiska makten. Korruption förekommer dock både inom de underbemannade domstolarna och inom den överbelastade och ofta dåligt utbildade poliskåren. Det är vanligt att domstolarna har så mycket att göra att en anklagad får vänta orimligt länge på sin dom eller att polisen helt enkelt inte bryr sig om att utreda ett brott.
Indiens muslimer lyder delvis under de islamiska sharialagarna, till exempel inom familjerätten.
Dödsstraff kan utdömas vid mycket grova brott, men det är sällsynt att en dödsdömd fånge avrättas. I november 2012 hängdes Mohammad Ajmal Amir Qasab, den ende överlevande gärningsmannen efter terrordåden i Mumbai 2008 och i februari 2013 avrättades Mohammad Afzal Guru från Kashmir, också genom hängning, för delaktighet i en attack mot Indiens parlament 2001 (se Modern historia). Enligt människorättsorganisationen Amnesty International utdömdes minst 72 dödsstraff i Indien 2013. Opinionen mot dödsstraff är delad.
I Västbengalen inrättades i början av 2013 en särskild kvinnodomstol med enbart kvinnlig personal, tänkt att bli den första i raden av liknande domstolar. Syftet var att mål rörande kvinnomisshandel, våldtäkt eller andra brott riktade mot kvinnor skulle hanteras snabbare av domstolsväsendet. Kvinnodomstolen tillkom som en direkt konsekvens av den allvarliga gruppvåldtäkten i Delhi i december 2012 och den omfattande debatt om övergrepp på kvinnor som följde på den.
Källa: Landguiden