Marokko
Att handla i Orienten är att uppleva Orienten!
För att kunna uppleva shopping i Orienten på ett positivt sätt kan man följa följande tips:
- Planera din shopping och reservera tid för detta utan att du behöver stressa för att hinna med något annat.
- Var öppen och tacka ja om någon bjuder på dricka eller te i butiken eftersom detta öppnar en kanal för diskussioner och du kan få en givande pratstund eller kanske en ny vän i landet du besöker.
- Ofta är det så att de flesta butiker har nästan samma produkter så det kan vara bra om du frågar i olika butiker vad det kostar och sedan väljer en butik där du trivs med personalen eller där du får en bra känsla.
- Var säker på att ingen kommer att tvinga dig att köpa något du inte vill.
Om du vill gå i fred utan att behöva prata med någon så kan det vara bra om du undviker ögonkontakt, mörka solglasögon funkar bra i detta fall. När du inte önskar kontakt skall du inte svara alls på tilltal, även om någon pratar med dig, utan att helt ignorera är det mest effektiva. Detta signalerar också till andra säljare i närheten att du inte är en kund på utkik efter något att köpa och de kommer då lägga energi på andra istället.
Att handla i Orienten är att uppleva Orienten!
Att handla i Orienten är att uppleva Orienten!
Armenien
Missa inte vårt mässerbjudande!
Kanonerbjudande för dig som besöker oss på Seniormässan i Stockholm den 20-22 oktober 2015!
Malariafri safariresa till Sydafrika 31/3 – 8/4 – 2016
Orientenresor kan genom Afrikanoresor nu erbjuda Er 7 nätter på 5***** Safari Lodge i Sydafrika
för endast 2 500:- SEK per person.
Allt detta ingår:
- 7 nätter på 5***** Safarilodge (Sebatana Private Reseve) i del i dubbelrum.
- Frukost alla dagar.
- Te och kaffe alla dagar.
- Välkomstdrink med info om reservatet och viltet.
- Transfer från och till flygplatsen i Johannesburg*.
- Fri internet.
*Transfern är anpassad till nedanstående flyg:
Flyginformation med Qatar Airways via Doha:
Avresa från ARLANDA 31 mars 2016 kl. 16:10
Ankomst Johannesburg 1 april 2016 kl. 08:45
Hemresa från Johannesburg 8 april 2016 kl. 14:30
Ankomst Arlanda 9 april 2016 kl. 06:55
Tillval:
- Boka resan som paket med helpension och flyg t/r för ENDAST 11 900:- SEK per person.
- Det finns ett stort utbud av safariturer, utflykter och aktiviteter som kan bokas och betalas på plats.
Till anmälan. Ange koden SENIOR.
VÄLKOMNA!
Sebatana Private Reserve
Sebatana Private Reserve
Sebatana Private Reserve
Armenien
Orient Travel på Seniormässan i Stockholm
Orientenresor deltar i år på Seniormässan i Stockholm den 20-22 oktober 2015.
Ni är välkomna att besöka oss i vår monter nr. C07:58
För mer information tveka inte att kontakta oss på 0470 170 70.
Orient Travel på Seniormässan i Stockholm
Marokko
Religion i Marocko
Marocko är ett land djupt präglat av islam och nästan alla invånare är sunnimuslimer. Även den marockanska monarkin grundar delvis sin legitimitet på islam men har utmanats av religiösa oppositionsrörelser. Kungahuset har tillåtit framväxten av regimvänliga islamistgrupper, samtidigt som man slår ner hårt på islamistiska kritiker.
Islam är Marockos statsreligion. Nästan hela befolkningen räknas som sunnimuslimer, tillhöriga den så kallade malekitiska rättsskolan. Många olika sufiska brödraskap är aktiva i Marocko, men deras inflytande varierar mellan olika delar av landet. Det finns några tusen shiamuslimer, främst bland arabiska invandrare från andra länder. 1950 bodde cirka 300 000 judar i Marocko, men efter landets självständighet 1956 emigrerade de flesta till Israel. År 2010 beräknades bara mellan tretusen och fyratusen judar finnas kvar, de flesta i Casablanca. Antalet kristna beräknas vara mindre än 1 000, men det finns också tusentals utövande katoliker bland de invandrade européerna.
Religionen utgör en viktig grund också för monarkins historiska och politiska legitimitet. Kungafamiljen hävdar släktskap med profeten Muhammed och monarken är enligt grundlagen de marockanska muslimernas andlige ledare – emir al-mouminin, ”de troendes anförare”. Regeringen stödjer utövandet av islam ekonomiskt och politiskt och framställer sig som beskyddare av Marockos islamiska arv. 1993 färdigställdes en av världens största moskéer i Casablanca, Hassan II-moskén. År 2005 grundades en statlig tv-kanal för Koranläsning och religiösa program.
Islamistiska grupper som vill bygga en stat grundad på religionen har dock ofta ifrågasatt monarkins legitimitet. Vissa vänder sig uttryckligen mot kungens anspråk på att vara emir al-mouminin, exempelvis den olagliga (men fredliga) fundamentalistgruppen al-Adl wal-ihsan. Regeringen övervakar moskéer och religiösa grupper, och har ofta tagit till brutala medel mot islamistiska grupper, vars medlemmar gripits och torterats.
Det ökande folkliga stödet för islamisterna under kung Mohammeds styre har tvingat regeringen att göra eftergifter till religiösa rörelser, samtidigt som hårda motåtgärder satts in mot mer kompromisslösa eller våldsamma grupper. Efter terroristattackerna i Casablanca 2003 (se Modern historia) skärpte myndigheterna kontrollen av flera tusen inofficiella moskéer. I valet i november 2011 segrade för första gången det moderata islamistpartiet PJD, vars ordförande Abdelilah Benkirane blev landets första islamistiska premiärminister.
De religiösa minoriteterna får i princip fritt utöva sin tro, men det är förbjudet att missionera bland muslimer. Det händer att polisen beslagtar biblar och andra skrifter som misstänkts vara avsedda för att omvända muslimer, och utländska kristna har utvisats för att de misstänkts vara missionärer. Myndigheterna har på senare år förföljt och trakasserat shiamuslimer, vilket tycks hänga samman med Marockos dåliga relationer till det shiamuslimska Iran. Fördomar mot judar förekommer, vanligen med anknytning till Israel-Palestinafrågan, och islamistiska grupper har ofta uttryckt sig judefientligt. Terrorattackerna i Casablanca 2003 riktade sig bland annat mot judiska institutioner.
Källa: Landguiden
Marokko
Utbildning i Marocko
Marocko är hemvist för ett av världens äldsta universitet, al-Qarawiyin, men det är samtidigt ett fattigt land där många aldrig fått chansen att lära sig läsa. När det gäller utbildningen, som mycket annat, är klyftorna mellan stad och land stora.
Den sexåriga grundskolan från sex års ålder och ett högstadium på tre år är formellt obligatoriska. Därefter följer en treårig nivå motsvarande gymnasium. Inte alla barn börjar i skolan och en del tvingas sluta i förtid för att bidra till familjens uppehälle. De senaste åren har skolnärvaron emellertid stigit. År 2009 fullföljde 80 procent av de marockanska barnen grundskolan, mot drygt hälften tio år tidigare. De barn som tvingas sluta skolan i förtid är framförallt flickor och barn på landsbygden, där det ofta är lång väg till skolan. Medan nästan alla barn i städerna gick i grundskolan 2004 var motsvarande andel för landsbygden tre barn av fyra. Drygt vart tredje barn i genomsnitt gick i högstadiet eller i gymnasiet, som har en teoretisk och en yrkesinriktad gren.
Vid sidan av det allmänna, ”moderna” utbildningssystemet finns på alla nivåer en ”originalutbildning” som är inriktad på islamisk lag, koranstudier, arabisk historia, vetenskap med mera. Bara en liten minoritet av eleverna går i dessa skolor, som dock anses viktiga för att stärka den nationella och regionala identiteten. De flesta skolor i båda systemen är statliga och avgiftsfria. På högre stadier finns privata alternativ.
Genom ökade satsningar på utbildning under senare år har både närvaron i skolan och läskunnigheten ökat, men siffrorna är ändå sämre än i övriga Nordafrika. Bara drygt hälften av de vuxna marockanerna kan läsa, två tredjedelar av männen men mindre än hälften av kvinnorna. Läskunnigheten ökar dock sakta men säkert, snabbare på senare år, och det är därför i viss mån en generationsfråga. Bland ungdomar under 24 år kunde knappt åtta av tio läsa och skriva 2009. Utbildnings- och läskunnighetsnivåerna är generellt mycket lägre på landsbygden, särskilt för kvinnor.
Vid självständigheten 1956 skedde all undervisning på franska. Numera sker undervisningen på arabiska utom i vissa kurser på gymnasienivå och högre, då franska används. Franska står på schemat från årskurs tre och engelska lärs ut i gymnasiet som första främmande språk. I norr undervisas även i spanska. Sedan mitten av 1990-talet har berberspråk använts i skolorna i vissa områden, och 2003 blev det ett ämne på skolschemat i drygt 300 grundskolor.
Den högre utbildningen är präglad av det franska arvet. År 2004 deltog 277 000 studenter i högre teoretisk eller praktisk utbildning, bland annat vid de 14 statliga universiteten. Det finns flera privata universitet och 1993 invigdes ett som undervisar helt på engelska. Det islamiska universitetet al-Qarawiyin (stavas även al-Karaouine) i Fès, som grundades år 859, anses vara världens äldsta.
Källa: Landguiden
Marokko
Kultur i Marocko
Med en nästan obruten historia som självständig nation sedan 700-talet har marockanerna ett mycket rikt och blandat kulturarv, med påverkan från främst arabiska men även berbiska, andalusiska, judiska, franska och västafrikanska källor.
En del marockansk musik har exempelvis vårdat traditioner från högmedeltidens muslimska Andalusien och delar ursprung med flamencon. Det finns också genrer som växt fram ur sufiska religiösa ceremonier, som gnaoua-musiken, med rötter i subsahariska Afrika. Vid fester, bröllop och andra sammankomster framförs ofta musik, sång och dans där gästerna deltar. Modern marockansk musik är ofta inspirerad av äldre traditioner, men hämtar även influenser från USA, Europa och övriga arabvärldens populärmusik. På senare år har moderna västerländska musikgenrer som rock och hiphop börjat vinna insteg i marockanskt musikliv, ibland sammansmälta med mer traditionella former.
Traditionen att muntligt framföra berättelser och poesi hålls levande.
Förhållandevis få romaner skrivs och utges i Marocko på arabiska, och bokläsandet är lågt. Bland de moderna författarna kan nämnas Mohammed Chukri, vars självbiografiska roman Det nakna brödet länge var förbjuden. Relativt många marockanska författare skriver på franska. Mest känd är Tahar Ben Jelloun, vars romaner Sandbarnet, Den tjugosjunde natten, med flera, blivit uppskattade även i Europa. Många författare, till exempel Mohammed Khair-Eddine, har skrivit om landets identitetsproblem efter självständigheten. Sociologen och feministen Fatima Mernissi har vunnit internationellt anseende för sina verk om kvinnans ställning inom islam. Marocko har också inspirerat många utländska författare och konstnärer genom åren, exempelvis amerikanen Paul Bowles, som levde och skrev i Tanger.
De storslagna ökenområdena kring Ouarzazate har på senare år varit inspelningsplats för många Hollywoodfilmer. Det finns också en internationell filmfestival i Marrakech sedan 2000, och den inhemska filmkonsten tycks stadd i tillväxt.
Källa: Landguiden
Marokko
Massmedier i Marocko
Den marockanska pressen är friare än i många av Mellanösterns länder, men journalister grips fortfarande för sina åsikters skull. Marockanska massmedier produceras både på arabiska och franska, och numera även i liten skala för en berbisk publik. Internet spelade under 2011 en viktig roll för att mobilisera protester.
Marocko brukar framhållas som ett av de arabiska länder där yttrandefriheten är störst, men den grundlagsfästa pressfriheten är i praktiken begränsad. Journalister som inte fogar sig utsätts för trakasserier och myndigheterna kan beslagta tidningar med misshagliga artiklar. Även om många nya tidningar har startats och åsiktsklimatet har blivit betydligt öppnare efter kung Mohammeds tillträde 1999, har flera tidningar förbjudits, redaktörer fängslats och utländska journalister utvisats.
De största dagstidningarna är bägge privatägda och politiskt oberoende, al-Massae (140 000 exemplar dagligen) och al-Sabah (100 000 exemplar). De låga upplagesiffrorna i marockansk press kan bland annat hänföras till landets höga analfabetism, distributionssvårigheterna på landsbygden och mångspråkigheten (se Utbildning). Många dagstidningar är knutna till något politiskt parti. Socialdemokratiska USFP stöds exempelvis av al-Ittihad al-ishtiraki och Libération, medan det konservativa partiet Istiqlal utger al-Alam och l’Opinion, och al-Tajdid stöttar islamistpartiet PJD. Andra tidningar talar för regimen, exempelvis Le Matin du Sahara. Den officiella statliga nyhetsbyrån heter Maghreb Arab Press (MAP) och publiceras på flera språk.
De mest inflytelserika medierna är TV- och radiokanalerna, av vilka de flesta kontrolleras av regeringen. De statliga medierna tvingas dock i allt högre grad ta hänsyn till konkurrens från populära utländska satellitkanaler på franska och arabiska. De rapporterar ofta om sådant som den marockanska regeringen helst hade förtigit, som politiska protester, Västsaharafrågan och korruptionsskandaler.
Statliga SNRT driver tio regionala radiokanaler på arabiska, franska, engelska, spanska och de tre berberspråken. Den statliga televisionen sänder på arabiska, franska och spanska och är delvis reklamfinansierad. Sedan 1994 sänds även program på tamazight (berbiska) och 2004 startades den lokala TV-kanalen Laâyoune TV, som sänder i Västsahara. Staten har tagit över som majoritetsägare i privatägda Télévision 2M International i Casablanca som hade hamnat i ekonomisk kris. Flera privata radiostationer har startats, bland annat den fransk-marockanska Radio Méditerranée International (MEDI-1) som sänder på arabiska och franska från Tanger.
Internetanvändandet har ökat snabbt sedan slutet av 00-talet, men förblir i huvudsak begränsat till städerna. 2009 hade ungefär en tredjedel av befolkningen använt internet. Privata uppkopplingar är ovanliga, men billiga nätkaféer är vanliga. Regeringen har periodvis blockerat enskilda hemsidor, särskilt sådana som propagerat för ett självständigt Västsahara och olika blogg- och anonymiseringsverktyg.
Det finns en livlig marockansk bloggosfär, som frispråkigt kommenterar politiska och sociala frågor. Även om nätaktivismen domineras av den unga urbana eliten och marockaner i utlandet, har dessa debatter påverkat marockansk politik vid flera tillfällen och bidragit till en uppluckring av censuren. 2007 uppmärksammades exempelvis korruptionen inom polisen och rättsväsendet, sedan en anonym bloggare i den lilla staden Targuist lagt ut YouTube-filmer som visade hur poliser tog emot mutor vid en vägkontroll. 2008 dömdes en marockansk man till tre års fängelse att (skämtsamt) ha skapat en falsk profilsida för kung Mohammeds bror på Facebook. En solidaritetskampanj bland marockanska nätaktivister ledde till protester både i marockansk och internationell press, och den dömde mannen benådades snart av kungen. Under våren 2011 spelade marockanska bloggare och nätaktivister en viktig roll i sammankallandet av demonstrationer mot regimen och för grundandet av den så kallade 20 februari-rörelsen (se Aktuell politik).
Pressfriheten har utvidgats efter kung Mohammeds trontillträde 1999, men förblir begränsad. Att skriva om korruption bland de styrande, militära frågor eller mänskliga rättigheter är förenat med risker, och att ifrågasätta kungen, islam eller Marockos anspråk på Västsahara är olagligt. På senare år har det blivit ganska ovanligt att journalister döms till fängelse, men i gengäld avkrävs kritiska skribenter och tidningar allt oftare enorma skadestånd, utdömda vid förtalsrättegångar genom det politiskt kontrollerade rättsväsendet. Även andra sorters trakasserier förekommer, exempelvis annonsbojkotter för att strypa kritiska tidningar ekonomiskt. Efter flera år av töväder tycktes ingripandena mot den oberoende pressen återigen öka under senare halvan av 00-talet.
Redaktören för det frispråkiga franskspråkiga nyhetsmagasinet Le Journal Hebdomadaire, Aboubakr Jamai, dömdes exempelvis i början av 2007 till ett så högt skadestånd efter att ha kritiserat en regeringsvänlig rapport om Västsaharafrågan, att han beslöt avgå för att inte äventyra tidningens ekonomi. Tidskriften stängdes trots det i januari 2010. I oktober 2009 dömdes tidningen Akhbar al-youms utgivare Taoufiq Bouachrine och skämttecknaren Khalid Gueddar till tre års villkorligt fängelsestraff och ett skadestånd på över två miljoner kronor, för att i en teckning ha visat ”bristande respekt för en medlem av kungafamiljen”. Tidningen förbjöds. Rachid Nini, chefredaktör för Marockos största tidning al-Massae, dömdes i juni 2011 till ett års fängelse för att ha ”förolämpat” statsfunktionärer.
Källa: Landguiden
Marokko
Politiskt system i Marocko
Marocko är formellt en konstitutionell monarki, men grundlagen begränsar inte på allvar kungens makt. I praktiken överskuggas därför de folkvalda institutionerna helt och hållet av kungens inflytande.
Tronföljden definieras i grundlagen. Kronan ärvs från far till son inom den alaouitiska ätten, som styrt Marocko sedan 1600-talet. Förstfödde sonen är kronprins, om kungen inte utsett någon annan av sina söner till tronföljare. Om söner saknas går kronan till närmaste manlige släkting. Den nya grundlagen 2011 höjde kungens myndighetsålder från 16 till 18 år. I väntan på att en omyndig kung fyller 18 ska riket styras av ett regentråd, vars medlemsmajoritet emellertid utses av honom själv. Regentrådet har inte rätt att ändra grundlagen.
Kung Mohammed VI (f. 1963) har styrt Marocko sedan 1999. Han har en son, kronprins Moulay Hassan (f. 2003). Kungens bror Moulay Rashid (f. 1970) och deras kusin Moulay Hisham (f. 1964) kommer därnäst i tronföljden. Moulay Hisham, med smeknamnet ”den röde prinsen”, bor sedan 2000-talets början i USA och har tidvis haft spända relationer med Mohammed VI. Han framställer sig som reformvän, stöttar oppositionella och har krävt politisk liberalisering. Under 2011 tog han ställning för protesterna och 20 februari-rörelsen (se Aktuell politik).
Kungen anses härstamma från profeten Mohammed och bär den religiösa titeln emir al-mouminin, ”de troendes ledare”. Grundlagen beskriver hans person som ”okränkbar” och det är olagligt att kritisera honom eller hans beslut. Han är överbefälhavare, leder det nationella säkerhetsrådet, tillsätter militära poster och ansvarar för att godkänna internationella fördrag och överenskommelser. Kungen utser dessutom premiärministern och tillsätter regeringens ministrar på dennes förslag. Han kan avskeda de ministrar han inte är nöjd med, efter att ha rådgjort med premiärministern. Kungen leder också personligen regeringen (som då kallas ministerrådet) när den ska besluta i vissa ärenden av stor betydelse, exempelvis om politikens allmänna inriktning, grundlagsförändringar, krig och fred, militära frågor eller tillsättandet av viktiga poster. Kungen kan också styra genom personliga dekret (dahir), upplösa en eller bägge kamrarna i parlamentet, utfärda amnestier och utlysa undantagstillstånd.
En ny grundlag antogs i juli 2011 som ett svar på de stora demonstrationer som då skakade Marocko och Mellanöstern. Den nya grundlagen innebar ingen avgörande förändring i demokratisk riktning, men stärkte parlamentets ställning något. Exempelvis måste kungen numera utse en premiärminister från parlamentets största parti, vilket tidigare inte var fallet.
Parlamentet har två kammare. Den undre kammaren kallas representanthuset (majlis al-nuwab, Assemblée des répresentants) och har 325 ledamöter vilka väljs i direkta allmänna val vart femte år. Sextio platser var i valet 2011 avsatta för kvinnor. Den övre kammaren kallas rådgivarkammaren (majlis al-mustasharin, Chambre des conseillers). Den har numera, efter grundlagsförändringarna 2011, mellan 90 och 120 ledamöter, som väljs på sex år av representanter för olika kommuner, handelskammare och fackföreningar.
Parlamentet har i praktiken mycket begränsat inflytande och har aldrig utmanat kungens beslut i någon viktig fråga. Den verkliga makten ligger i stället hos kungen och hans rådgivare, regeringens tyngsta ministrar och de regionala guvernörerna. I den ålderdomliga maktelit som traditionellt kretsar kring kungahuset, makhzen, ingår även högt uppsatta officerare, företagsledare och politiker, affärsfamiljer och lokala makthavare. Dessa inflytelserika informella grupperingar underminerar de statliga institutionerna och anses ofta stå i vägen för reformer. Att ha en direkt förbindelse till kungafamiljen är nästan alltid en pålitligare källa till makt än en hög post i staten – det förra leder dessutom ofta till det senare.
Marocko är indelat i fyra administrativa nivåer men starkt centraliserat. All beskattningsrätt och makt över budgetarbetet ligger hos centralregeringen, och kungen utser de regionala guvernörerna. Tre av de 16 regionerna omfattar helt eller delvis det omstridda territoriet Västsahara (se Västsahara). De 66 prefekturerna och provinserna är uppdelade i distrikt och kommuner med valda rådsförsamlingar.
Under 2008 förklarade kung Mohammed att han vill lösa Västsaharafrågan med hjälp av en regionaliserings- och decentraliseringsreform som ger västsaharierna självstyre inom Marocko. Detta kommer också att påverka övriga landet. En kommitté (Rådgivande regionaliseringskommissionen, CCR) tillsattes av kungen i januari 2010 för att lägga fram förslag på nya provinsgränsdragningar och självstyresformer i hela landet, inklusive det ockuperade Västsahara.
Politiska grupper
Marocko har haft ett flerpartisystem sedan självständigheten, men parlamentet har aldrig kunnat hävda sig mot kungahuset. Sedan Mohammed VI tillträdde har valen blivit mer trovärdiga än under Hassan II, då valfusk var vanligt, men kungahuset kan ändå kontrollera parlamentet med hjälp av regimstödda ”palatspartier”.
Partier som bygger på religion, etnicitet eller språklig och regional förankring är förbjudna enligt en lag från 2005. Marockos troligen största oppositionsrörelse, det islamistiska Rättvisa och barmhärtighet (al-Adl wal-ihsan) tillåts inte ställa upp i val, men rörelsen har vunnit bred popularitet som social hjälporganisation. Ledaren, schejk Abdessalam Yassine (se Modern historia), har setts som regimens mest fruktade kritiker. På grund av hans sviktande hälsa har dottern Nadia Yassine fått en alltmer framträdande roll.
Rättvise- och utvecklingspartiet (Parti de la justice et du développement, PJD) är det viktigaste islamistiska partiet i Marocko. Det står ideologiskt nära den internationella Muslimska brödraskapet-rörelsen. Partiet bildades 1997, men hölls länge på avstånd från regeringen. Partiet tonade ner sin redan ganska försiktiga oppositionsretorik när Abdelilah Benkirane valdes till partiledare 2008. I valet 2007 blev PJD näst största parti. När nya val hölls i november 2011, efter grundlagsförändringar och stora demonstrationer, vann PJD stort och Benkirane blev premiärminister.
Under många år hade – trots avsaknaden av demokratiska val – Folkliga styrkornas socialistiska union (Union socialiste des forces populaires, USFP) och Självständighetspartiet (Istiqlal) rollen som ledande oppositionspartier. USFP är närmast socialdemokratiskt och Istiqlal konservativt nationalistiskt med rötter i självständighetsrörelsen. Under Mohammed VI har bägge partierna närmat sig kungahuset och lett varsin regering tillsammans med regimvänliga partier. Samma sak gäller ex-kommunistiska Partiet för framsteg och socialism (Parti du progrès et du socialisme, PPS), som deltagit i flera regeringar sedan 2007.
Det finns dessutom flera så kallade ”palatspartier” eller ”administrativa partier” som skapats med stöd av monarkin för att dominera parlamentet. Trots återkommande inbördes strider uppträder de obrottsligt lojalt mot kungahuset. De har sällan någon tydlig ideologisk profil, men representerar i viss mån skilda regionala eller ekonomiska elitintressen. Till dessa partier hör Konstitutionella unionen (Union constitutionelle, UC), som är vagt liberalt, det mitteninriktade De oberoendes nationella samling (Rassemblement national des indépendents, RNI) och Folkliga rörelsen (Mouvement populaire, MP), ett liberalt/konservativt parti med rötter på den berbiska landsbygden.
Alla dessa partier bildades under Hassan II, men 2008 kom det första ”palatspartiet” under Mohammed VI. Då skapades Partiet för autenticitet och modernitet (Parti authenticité et modernité, PAM) genom att flera småpartier och regimvänliga parlamentariker sammanfördes i en enad rörelse, på initiativ av kungens gode vän Fouad Ali al-Himma.
Sedan 2011 är det förbjudet för sittande parlamentariker att byta parti, vilket tidigare var ganska vanligt.
Rättsväsen och mänskliga rättigheter
Det marockanska rättsväsendet är formellt oberoende, men plågas av allvarlig korruption. Statsmakten utövar stort inflytande i politiskt känsliga mål. Under Hassan II var det vanligt att oppositionella fängslades, torterades eller till och med dödades. Läget har förbättrats under Mohammed VI, men övergrepp fortsätter att ske i mindre skala.
Författningen slår fast att rättsväsendet ska vara oberoende av den lagstiftande och verkställande makten. Kungen beskrivs som garant för rättsväsendets oberoende och funktion. Han leder det så kallade Högsta juridiska rådet, väljer hälften av medlemmarna i Konstitutionsdomstolen samt utser dess ordförande. Rättssystemet bygger på en kombination av fransk, spansk och islamisk rätt. I mål som rör familjerätt och arvsrätt tillämpas islamisk lag. Det finns även en militärtribunal. Inom rättsväsendet förekommer sedan gammalt korruption och politiska påtryckningar, något som regimen på senare år har lovat att bekämpa.
Under Hassan II:s 35 år långa styre var brotten mot de mänskliga rättigheterna många och grova. Särskilt utsatta var vänsteraktivister och personer som misstänktes för inblandning i militära kuppförsök. Efter krigsutbrottet 1975 ”försvann” och dödades dessutom hundratals civila västsaharier. Från och med åttiotalet riktades repressionen i allt högre grad mot islamister, som då började uppfattas som det stora hotet mot regimen. Först under nittiotalet mildrades förhållandena något.
Mohammed VI har försökt distansera sig från faderns arv genom att betona vikten av en rättsstat med respekt för de mänskliga rättigheterna. I Rabat invigdes 2000 arabvärldens första centrum för utbildning av poliser, fångvaktare, domare och lärare i frågor som rör mänskliga rättigheter. Kung Mohammed tillsatte också 2003 en Rättvise- och försoningskommission för att utreda de tidigare övergreppen. Den rapporterade i slutet av 2005 om flera hundra utomrättsliga avrättningar och att över 9 000 människor utsatts för brott mot mänskliga rättigheter. Offren eller anhöriga föreslogs få ekonomisk kompensation, men regimen tillät inte att de skyldiga identifierades eller ställdes inför rätta. Människorättsgrupper menar dock att många fall förblivit outredda, särskilt vad gäller försvunna västsaharier och vissa framträdande fiender till regimen. Då och då sipprar ny information ut om sådana fall.
Den gamla säkerhetsapparaten från kung Hassans dagar finns kvar, även om ledningen har bytts ut. De senaste åren har intresset främst riktats mot misstänkta islamistiska extremister, och med stöd av en ny antiterrorlag greps flera tusen efter bombdåden i Casablanca 2003 (se Modern historia). Enligt människorättsgrupper utsattes många för tortyr och felaktiga rättegångar. Även västsahariska nationalister har utsatts för hårda ingripanden och övergrepp, i synnerhet efter demonstrationer i området våren 2005.
Dödsstraff finns fortfarande i Marocko, men den senaste avrättningen ägde rum 1993 och först nyligen har dödsdomar återigen börjat utfärdas. I oktober 2011 dömdes en person till döden för en bombattack mot turister i Marrakech i april samma år. I januari 2012 följde ytterligare en dödsdom mot en narkotikasmugglare.
Flera uppgifter gör gällande att den amerikanska underrättelsetjänsten CIA sedan början av 2000-talet har drivit ett hemligt fängelse i Marocko, inom ramarna för USA:s ”krig mot terrorismen”. Av amerikanska myndigheter har Marocko också mottagit misstänkta terrorister som skickats till landet, där de sedan torterats under förhör.
Källa: Landguiden
Marokko
Marockos äldre historia
Marocko har sedan förhistorisk tid bebotts av berbiska folk men kom under namnet Mauretania Tingitania att kontrolleras av romarriket. Den romerska kontrollen av området upphörde sedan ett germanskt folk, vandalerna, invaderat Nordafrika 429. Vandalerna förlade emellertid sin bas till Kartago i nuvarande Tunisien och Marocko lämnades i stort sett ifred.
På 680-talet trängde arabiska erövrare in i Marocko, men de tog politisk kontroll över området först i början av 700-talet, då de också började omvända berberna till islam. I slutet av 700-talet bröt Marocko med kalifatet i Bagdad, som styrde det islamisk-arabiska imperiet. Brytningen skedde under ledning av Idris bin Abdullah, som flytt från Arabiska halvön efter ett uppror mot kalifatet. Den idrissidiska dynastin styrde under några århundraden Marocko från staden Fès, som grundades på 700-talet.
På 1000-talet utvecklades berberdynastin almoraviderna (al-murabitoun), som kom att ge Marocko en ny storhetstid. Från Marrakech (anlagt 1062) styrde almoraviderna ett rike från Niger i söder till Ebro i norra Spanien. Almoraviderna besegrades på 1100-talet av almohaderna (al-muwahhidoun), som inledde en islamisk väckelserörelse bland berberna. Deras styre utsträckte väldet till Tunisien i öster, men efter de kristna spanjorernas seger vid Tolosa i Spanien 1212 föll imperiet sönder. Almohaderna efterträddes av ytterligare en berberdynasti, mariniderna.
När den kristna återerövringen av nuvarande Spanien började på 1300-talet fick Marocko ta emot stora flyktingvågor därifrån. På 1400-talet riktade Spanien och Portugal attacker direkt mot Marocko. Marinidernas försök att driva tillbaka angriparna lämnade dörren öppen för en annan berberdynasti, wattasiderna. I mitten av 1400-talet hade wattasiderna i princip tagit över styret, men de fick aldrig fullständig kontroll över landet. 1559 besegrades wattasiderna av den arabiska saadi-dynastin.
På 1500-talet hotades Marocko av angrepp dels från Spanien och Portugal, dels från det osmanska (turkiska) imperiet. Bortsett från en rad spanska fästen längs Marockos medelhavskust lyckades dock saadi-dynastin bevara områdets självständighet. Resten av det arabiska Nordafrika erövrades däremot av osmanerna.
Efter tronföljdsstrider grep en annan arabisk dynasti makten. Alaouiterna, som styr Marocko än i dag, hade kommit från Arabiska halvön under marinidernas tid. 1666 utropades alaouiterledaren al-Rashid till sultan i Fès. Under al-Rashids bror och efterträdare Ismail kom alaouiterna att erkännas av många upproriska folk i landet. Marocko förblev dock långt in på 1800-talet ett närmast feodalt rike, där lokala stormän kontrollerade stammar i regionerna, och sultanens centralmakt och religiösa ledarroll främst var nominell.
Ismail var en stor beundrare av den franske kungen Ludvig XIV och byggde i sin huvudstad Meknès palats med Versailles som förebild. Ismail lät också bilda en stor armé, mest bestående av svarta slavar, och byggde en kedja av fästningar runtom i landet.
När Ismail dog 1727 lämnade han efter sig hundratals söner och inbördeskrig bröt ut om tronföljden. Vid samma tid började handeln över Medelhavet flytta över till andra rutter och flera av sultanatets traditionella inkomstkällor – handel, tullar och sjöröveri – sinade. Införandet av strikta religiösa reformer bidrog också till att kulturlivet utarmades, och Marocko hängde inte med i den explosiva teknologiska utveckling som skjutit fart i Europa. Landet var nu på tillbakagång, medan de rivaliserande sjöfararnationerna i Europa växte sig allt starkare genom industrialiseringen.
Under 1800-talet krympte det alaouitiska sultanatets inflytandesfär stadigt, i takt med att centralmakten försvagades och de europeiska kolonialmakterna trängde sig på från alla sidor. Spanien utvidgade sina besittningar i Marocko efter ett kort krig med sultanens styrkor om staden Ceuta, som Spanien kontrollerat sedan 1580. Spanien annekterade också 1884 det ökenområde i söder som senare skulle bli Spanska Sahara, där sultanen ansåg sig ha historiska rättigheter. Frankrike erövrade Algeriet 1830 och trängde snart allt djupare in i Sahara, från både Medelhavskusten och Västafrika.
Vid två konferenser i Spanien – i Madrid 1880 och i Algeciras 1906 – hade de europeiska makterna lovat att respektera Marockos oberoende, men under tiden kom de överens om hur de skulle dela upp Nordafrika sinsemellan. Marocko föll inom Frankrikes inflytandesfär.
År 1912 fick Frankrike till stånd ett avtal med den starkt försvagade sultanen som gjorde Marocko till ett franskt protektorat. Frankrike skulle sköta utrikespolitik och försvar och ”i samarbete med sultanen” genomföra inrikespolitiska reformer. På papperet förblev dock Marocko en suverän stat. I ett annat avtal samma år enades Spanien och Frankrike om att Spanien skulle få behålla sina besittningar. Rifbergen och området norr därom blev ett spanskt protektorat liksom området längst i söder, Tarfaya. Spanien behöll också kontrollen över Spanska Sahara, som administrerades separat från de spanska områdena i Marocko. Tanger blev en internationell zon.
Det franska kolonialstyret i Marocko leddes fram till 1925 av marskalk Hubert de Lyautey. Han försökte modernisera landet och samtidigt ta hänsyn till marockanernas kultur och traditioner. Hans efterträdare försökte i stället att stärka det franska inflytandet tillsammans med de tiotusentals nybyggare, colons, som hade köpt upp stora delar av den bästa jordbruksmarken. Detta bidrog under 1930-talet till en växande marockansk nationalism.
De oberoende stammarna i bergen och öknarna hade redan tidigare revolterat mot kolonialmakterna. 1921 bröt ett stort uppror ut bland berberna i Rifbergen. Deras ledare Abdelkrim utropade en republik i bergen som spanjorerna lyckades underkuva först 1926. I det franska protektoratet dröjde det till 1934 innan fransmännen hade slagit ned allt motstånd.
Källa: Landguiden
Marokko
Marockos moderna historia
Den marockanska självständighetskampen mot Frankrike stödde sig dels på det traditionella motståndet på landsbygden, dels på den elit kring sultanen och i storstäderna som ville återta kontrollen över politik och ekonomi. Under andra världskriget stärktes nationalisternas hopp om en förändring. 1943 bildades Självständighetspartiet (Istiqlal), som med sultanens stöd krävde full självständighet och en demokratisk författning. Efter ett upplopp i Casablanca förbjöds Istiqlal 1953. Sultanen förvisades till Madagaskar.
På grund av ökande protester och oroligheter i Marocko, tillsammans med motgångarna i kolonialkriget i Indokina och det begynnande befrielsekriget i Algeriet, gav Frankrike efter för kraven på marockanskt oberoende. Sultanen fick återvända 1955 och Marocko blev självständigt 1956. Det spanska protektoratet i Rifbergen i norr samt Tanger införlivades med landet. Ett år efter självständigheten antog sultan Mohammed bin Youssuf kungatiteln som Mohammed V. Rifberberna gjorde motstånd mot kungen men kuvades brutalt av militära styrkor under ledning av kronprins Hassan.
Kronprinsen efterträdde 1961 sin far under namnet Hassan II, 31 år gammal. Landets första författning antogs 1962. Inrikespolitiskt präglades 1960- och 1970-talen av motsättningar mellan kungen och oppositionspartierna. Det första parlamentsvalet 1963 slutade i ett dödläge mellan den kungatrogna koalitionen och oppositionen. Efter valet greps oppositionspolitiker och många av dem torterades och dömdes till döden.
Kungen gav upp posten som premiärminister, men när socialt missnöje ledde till oroligheter utlyste han 1965 undantagstillstånd och återtog all makt. Samma år kidnappades socialistledaren Mehdi Ben Barka i Paris och försvann spårlöst, sannolikt på uppdrag av den marockanska regimen. Vid två tillfällen, 1971 och 1972, utsattes kungen för attentatsförsök från höga officerare. 1972 antogs en ny författning men val hölls först 1977. Fram tills dess styrde kungen enväldigt, men det förekom ofta sammanstötningar mellan polis och demonstranter.
Utrikespolitiskt orienterade sig Marocko efter självständigheten mot väst, men var inblandat i ständiga konflikter med sina grannar. De första åren efter självständigheten hade kungadömet talat om att återupprätta ett historiskt ”Stormarocko”, inte minst för att blidka oppositionella nationalister. Med hänvisning till de territorier som kontrollerats av sultanatet när det var som störst på 1600- och 1700-talen krävde man ett territorium som omfattade hela Spanska Sahara och Mauretanien, plus norra Mali och västra Algeriet, förutom de kustområden i dagens Marocko som ännu kontrollerades av kolonialmakterna.
Spanien avträdde Tarfaya till Marocko 1958 och överlämnade 1969 området kring staden Sidi Ifni vid Atlantkusten, men behöll de nordliga städerna Ceuta och Melilla. Kraven på Mali var snabbt glömda, men 1963 invaderade kung Hassan Tindouf-området i västra Algeriet, vilket utlöste ett kort krig. Det slutade med att Marocko retirerade till den internationellt erkända gränsen, vilken man senare tvingades erkänna. Marocko erkände också motvilligt Mauretanien år 1969, nio år efter landets självständighet från Frankrike.
De ursprungliga och mest ambitiösa expansionsidéerna var därmed strukna, men regeringen fortsatte att insistera på sin rätt till Spanska Sahara. Kung Hassans kampanj för att annektera området fick starkt stöd av opinionen, inklusive alla större oppositionspartier. I november 1975 iscensatte kungen ”den gröna marschen”, där 350 000 marockanska civila gjorde en symbolisk marsch mot gränsen till Spanska Sahara.
Spanien befann sig då i kris eftersom landets diktator, general Franco, låg för döden. Efter ett avtal mellan Marocko, Mauretanien och Spanien lämnade alla spanska trupper Spanska Sahara i februari 1976 – området har därefter varit känt som Västsahara. Marocko annekterade den norra delen, medan Mauretanien tog kontroll över den södra, men arrangemanget erkändes inte av omvärlden.
Den västsahariska befrielserörelsen POLISARIO, som hade slagits mot Spanien för självständighet, fick nu starkt stöd från Algeriet för att fortsätta bekämpa Marocko och Mauretanien. 1979 drog sig Mauretanien ur Västsahara, men Marocko annekterade då även den södra delen.
Konflikten om Västsahara lade från 1970-talets mitt lock på Marockos inrikespolitiska motsättningar. Till en början stod nationen enad och kungen hade vunnit en bred popularitet. Kriget tärde dock på statskassan och i början av 1980-talet var de ekonomiska problemen akuta. Regeringen skar ned offentliga utgifter, bland annat subventioner på baslivsmedel, samtidigt som arbetslösheten steg. Ett hundratal människor dödades 1984 när regeringstrupper besköt demonstranter som protesterade mot prishöjningar.
Efter den relativa avspänningen i mitten av 1970-talet hårdnade därför det politiska klimatet under 1980-talet, och regeringen begick allvarliga övergrepp. Gripna aktivister torterades och misshandlades. Vissa politiska fångar kunde hållas isolerade i årtionden under omänskliga förhållanden, i hemliga läger i öknen och bergen. Många dog och hundratals västsaharier och marockaner ”försvann” spårlöst. Dödsstraff utdömdes regelbundet för politiska brott.
Stödet för Marockos annektering av Västsahara förblev mycket starkt inom landet, trots de ekonomiska problemen, men kriget ledde till en allt besvärligare internationell ställning. Frågan kom snart att sluka större delen av Marockos utrikespolitiska energi. Landet lämnade i protest Afrikanska enhetsorganisationen (OAU) sedan POLISARIO:s exilregering för Västsahara inträtt som medlem 1984. Striderna mellan marockanska trupper och POLISARIO i Västsahara varade under hela 1980-talet, men ett FN-förhandlat eldupphör trädde i kraft 1991 (se vidare Västsahara).
Ett växande missnöje över arbetslösheten, de sociala orättvisorna och det politiska förtrycket ledde till protester, upplopp och strejker i början av 1990-talet. 1991 inledde konservativa Istiqlal och vänsterpartiet Folkliga styrkornas socialistiska union (USFP) en gemensam kampanj för att den politiska makten skulle delas. För att blidka inhemsk opposition och internationell opinion – inte minst Europeiska gemenskapen, som Marocko ville närma sig – lät kung Hassan släppa hundratals politiska fångar, varav många hade varit ”försvunna” sedan 1970-talet. Kungen inledde också en trevande liberaliseringsprocess. En ny författning antogs 1992 och året därpå hölls det första valet på nio år. Kungatrogna center/högerpartier vann en betryggande majoritet, delvis eftersom en tredjedel av parlamentets platser inte valdes direkt av folket.
Författningen ändrades igen 1996 och ett tvåkammarparlament inrättades, där underhuset skulle utses i allmänna val. När det första valet hölls under denna grundlag 1997 gick oppositionsalliansen Demokratiska blocket, dominerad av USFP och Istiqlal, kraftigt framåt. För första gången sedan självständigheten hämtades därefter regeringsbildaren från oppositionen. Kungen utsåg den 74-årige USFP-ledaren och tidigare fängslade människorättsaktivisten Abderrahman Youssoufi till premiärminister i en vänster/center-koalition med sju partier. Youssoufi hölls i strama tyglar av kungahuset och hade begränsat inflytande över de viktigaste politiska frågorna, men det var ändå ett stort steg framåt för Marocko.
Kung Hassan II avled i juli 1999 och efterträddes av sin 36-årige son Mohammed VI. Den nye kungen ville bekämpa fattigdomen och lovade att utreda tidigare brott mot mänskliga rättigheter. Omkring 8 000 fångar frigavs, varav många islamister, medan över 30 000 fick sina straff sänkta. Flera kända dissidenter och deras anhöriga tilläts återvända till Marocko. Mohammed gjorde också en försoningsresa till den historiskt upproriska Rifregionen. Kungen avskedade därefter den mäktige inrikesministern Driss Basri, som i decennier varit kung Hassans högra hand och lett det hårda förtrycket av bland annat västsahariska självständighetsaktivister och islamistisk opposition.
Kung Mohammeds försök att modernisera landet och stärka yttrandefrihet och övriga mänskliga rättigheter stötte på motstånd inom den gamla härskarklassen och säkerhetsapparaten. Det var heller inte klart hur långt kungen själv ville gå. De åldrande makthavare som petades ersattes ofta bara av kungens förtrogna ur hans egen generation. De hade ofta en mer tillåtande syn på politiken och bidrog till att modernisera och öppna landet på många vis, men utan att någon riktig demokratisering genomfördes. All verklig makt utgick fortfarande från palatset.
Samtidigt gav den ökade politiska friheten ett visst utrymme för de islamistiska grupperna, som tidigare varit hårt förtryckta. I början av 2000 protesterade omkring en halv miljon i Casablanca mot regeringens politik. Protesten utlöstes av ett lagförslag om ökad jämställdhet mellan kvinnor och män. Regeringen drevs på defensiven och förslaget drogs tillbaka.
Fattigdomen var kanske förnyelsens värsta motståndare. Svår torka i slutet av 1990-talet hade drivit hundratusentals marockaner från landsbygden in till storstädernas slum, där islamisterna hade sina fästen. Marockos troligen största oppositionsrörelse, islamistgruppen Rättvisa och barmhärtighet (al-Adl wal-ihsan), tilläts inte ställa upp i val, men dess kritik av korruption, arbetslöshet och vidgade sociala klyftor gav den ett växande stöd. Anhängarna fanns både bland studenter och bland de många fattiga marockaner som var beroende av moskéernas och islamisternas sociala verksamhet för försörjning och utbildning.
Islamisterna rönte en stor framgång våren 2000 när ledaren för Rättvisa och barmhärtighet frigavs efter att ha suttit i husarrest sedan 1989. Abdessalam Yassine hade fängslats redan i slutet av 1970-talet sedan han öppet utmanat kung Hassans styre, ifrågasatt kungens religiösa legitimitet och krävt en islamisk stat med sharialagar.
Det första parlamentsvalet under Mohammed VI:s styre 2002 var enligt de utländska observatörerna fritt från det fusk som förekommit fem år tidigare. Största parti blev USFP med ett par mandat mer än Istiqlal, men den största framgången vann islamistiska PJD som med 42 mandat blev nästan fem gånger större i parlamentet än tidigare, trots att partiet bara deltog i 56 valkretsar. Islamisterna ställdes ändå utanför den nya regeringen. Valdeltagandet var drygt 51 procent. En särskild valsedel för kvotering av kvinnor ledde till att deras antal ökade från två till cirka trettio. Trots USFP-segern ställde kungen Youssoufi åt sidan och valde den icke partianknutne administratören Driss Jettou till ny premiärminister för en koalitionsregering.
År 2003 tillsatte kungen en kommission för att utreda våld och övergrepp under faderns år på tronen. Samma år föreslog han stora förändringar i familjerätten (se Sociala förhållanden), och drev 2004 igenom en reformerad lag. Den nya lagen applåderades utomlands men väckte blandade reaktioner i Marocko. Kvinnorörelser och människorättsaktivister jublade, medan många islamister var missnöjda.
Efter al-Qaidaattackerna i USA 2001 hade Marocko samarbetat nära med USA i jakten på misstänkta terrorister. Hundratals marockanska islamister greps och oregistrerade moskéer stängdes. Den 16 maj 2003 skakades Casablanca av flera samordnade självmordsbombningar, riktade mot utländska intressen och marockanska judar. 45 människor dödades, bland dem tolv självmordsbombare som alla var marockaner. En kort tid efter bombdåden antog parlamentet en långtgående lag mot terrorism. Minst 3 000 misstänkta greps under de följande månaderna, och ett år efter attackerna hade över 900 personer dömts i en rad rättegångar.
Kungen tog initiativ till reformer för att försöka minska de radikala islamisternas inflytande. De traditionella koranskolorna på grundskolenivå blev 2004 del av det statliga skolsystemet. Våren 2005 gav kungen order om en handlingsplan för att förbättra situationen för landets fattiga, men problemen var så omfattande att Marockos blygsamma ekonomiska resurser knappast var målen mäktiga. Polisens jakt på militanta islamister fortsatte att trappas upp, och i början av 2005 satt över 1 000 misstänkta i fängelse utan rättegång. I mars 2007 genomfördes ett självmordsattentat, dock utan så många dödsoffer, på ett internetcafé i Casablanca, och i april dödades fyra män med hemmagjorda självmordsbälten sedan polisen spårat upp dem.
33 partier och oberoende kandidater på 13 valsedlar deltog i parlamentsvalet i september 2007. Det moderat islamistiska Rättvise- och utvecklingspartiet (PJD) hade kampen mot korruptionen som en huvudfråga och var före valet inställt på en klar seger, men fick sex mandat färre än Istiqlal. Den kraftigaste uppgången gjorde det konservativt kungavänliga partiet Folkliga rörelsen (MP), som ökade med 14 mandat, medan regeringskoalitionens största parti, USFP, tappade 12 mandat. Valdeltagandet var det lägsta hittills: endast 37 procent nationellt och 27 procent i storstaden Casablanca. Trots det ansågs själva valet ha gått i stort sett korrekt till, även om röstköp och andra oegentligheter hade förekommit i flera områden. Besvikna PJD-medlemmar klagade dock över att regeringen ändrat gränserna för valkretsarna för att missgynna PJD.
Istiqlals ledare Abbas al-Fassi fick kungens uppdrag att bilda en ny regering, och i mitten av oktober tillträdde en koalition med fyra partier. USFP och RNI ingick även i den nya regeringen, och en ny partner var exkommunistiska Partiet för framsteg och socialism (PPS). MP, som ingått i regeringarna sedan 1988, gick i opposition sedan Istiqlal-ledningen enligt uppgift varit oenig om formerna för samarbetet.
De tidigare ledande oppositionspartierna Istiqlal och USFP fördjupade alltså ytterligare sitt samarbete med kungahuset och dess ”palatspartier”, vilket underlättade för islamistiska PJD att slutgiltigt axla manteln som Marockos dominerande oppositionsparti. Trots det valde islamisterna att tona ner sin kritik mot regimen, i hopp om att framstå som ett ansvarsfullt och regeringsdugligt parti. Valet av Abdelilah Benkirane till ny partiledare i PJD under 2008 förstärkte den inställningen.
Åren 2008 skakades det marockanska partilandskapet om. Strax före valet 2007 hade Fouad Ali al-Himma, en tidigare skolkamrat och god vän till kung Mohammed VI, lämnat sin post vid inrikesministeriet. Han började därefter samla anhängare kring sig, både regimtrogna och tidigare oppositionella. 2008 bildade de Partiet för autenticitet och modernitet (PAM). Det nya partiet presenterade sig som liberalt och fientligt till islamisterna i PJD, men också som ett modernt alternativ till sekulära USFP och Istiqlal. Flera mindre grupper sögs upp i organisationen när den bildades, och under de följande månaderna bytte mängder av politiker från de gamla kungatrogna rörelserna partitillhörighet till PAM. På det viset kunde man på kort tid ta över mer än 50 mandat i underhuset utan att ens ha deltagit i valet. PAM blev därmed Marockos största parti, ett slags kungahusets lojala opposition och ett starkt alternativ till PJD:s växande inflytande.
I november 2008 höll kung Mohammed ett tal i samband med firandet av gröna marschen, Marockos intåg i Västsahara (se Västsahara). Det handlade dels om hans planer på att ge Västsahara autonomi under marockanskt styre, i stället för en folkomröstning om självständighet, men det framgick också att kungen beslutat att hela Marocko samtidigt ska genomgå en omfattande decentraliseringsreform. (Senare, i januari 2010, tillsattes Rådgivande regionaliseringskommissionen, CCR, med uppdrag att utreda detaljerna kring en sådan reform.)
Marocko drabbades under slutet av 00-talet också av tilltagande sociala oroligheter, ofta med upprinnelse i de stigande världsmarknadspriserna på olja och matvaror. 2008 förekom flera protester och strejker, och i den sydliga staden Sidi Ifni utbröt våldsamma kravaller. Det ekonomiska trycket lättade något när priserna återigen sjönk de följande åren, men under 2010 klättrade både olje- och matpriser igen.
Sammanstötningar mellan marockaner och saharier utbröt i Västsaharas största stad El Aaiún vintern 2010, knutna både till sociala problem och till den olösta konflikten om territoriets status.
Källa: Landguiden
