På grund av ökande protester och oroligheter i Marocko, tillsammans med motgångarna i kolonialkriget i Indokina och det begynnande befrielsekriget i Algeriet, gav Frankrike efter för kraven på marockanskt oberoende. Sultanen fick återvända 1955 och Marocko blev självständigt 1956. Det spanska protektoratet i Rifbergen i norr samt Tanger införlivades med landet. Ett år efter självständigheten antog sultan Mohammed bin Youssuf kungatiteln som Mohammed V. Rifberberna gjorde motstånd mot kungen men kuvades brutalt av militära styrkor under ledning av kronprins Hassan.

 

Kronprinsen efterträdde 1961 sin far under namnet Hassan II, 31 år gammal. Landets första författning antogs 1962. Inrikespolitiskt präglades 1960- och 1970-talen av motsättningar mellan kungen och oppositionspartierna. Det första parlamentsvalet 1963 slutade i ett dödläge mellan den kungatrogna koalitionen och oppositionen. Efter valet greps oppositionspolitiker och många av dem torterades och dömdes till döden.

 

Kungen gav upp posten som premiärminister, men när socialt missnöje ledde till oroligheter utlyste han 1965 undantagstillstånd och återtog all makt. Samma år kidnappades socialistledaren Mehdi Ben Barka i Paris och försvann spårlöst, sannolikt på uppdrag av den marockanska regimen. Vid två tillfällen, 1971 och 1972, utsattes kungen för attentatsförsök från höga officerare. 1972 antogs en ny författning men val hölls först 1977. Fram tills dess styrde kungen enväldigt, men det förekom ofta sammanstötningar mellan polis och demonstranter.

 

Utrikespolitiskt orienterade sig Marocko efter självständigheten mot väst, men var inblandat i ständiga konflikter med sina grannar. De första åren efter självständigheten hade kungadömet talat om att återupprätta ett historiskt ”Stormarocko”, inte minst för att blidka oppositionella nationalister. Med hänvisning till de territorier som kontrollerats av sultanatet när det var som störst på 1600- och 1700-talen krävde man ett territorium som omfattade hela Spanska Sahara och Mauretanien, plus norra Mali och västra Algeriet, förutom de kustområden i dagens Marocko som ännu kontrollerades av kolonialmakterna.

 

Spanien avträdde Tarfaya till Marocko 1958 och överlämnade 1969 området kring staden Sidi Ifni vid Atlantkusten, men behöll de nordliga städerna Ceuta och Melilla. Kraven på Mali var snabbt glömda, men 1963 invaderade kung Hassan Tindouf-området i västra Algeriet, vilket utlöste ett kort krig. Det slutade med att Marocko retirerade till den internationellt erkända gränsen, vilken man senare tvingades erkänna. Marocko erkände också motvilligt Mauretanien år 1969, nio år efter landets självständighet från Frankrike.

 

De ursprungliga och mest ambitiösa expansionsidéerna var därmed strukna, men regeringen fortsatte att insistera på sin rätt till Spanska Sahara. Kung Hassans kampanj för att annektera området fick starkt stöd av opinionen, inklusive alla större oppositionspartier. I november 1975 iscensatte kungen ”den gröna marschen”, där 350 000 marockanska civila gjorde en symbolisk marsch mot gränsen till Spanska Sahara.

 

Spanien befann sig då i kris eftersom landets diktator, general Franco, låg för döden. Efter ett avtal mellan Marocko, Mauretanien och Spanien lämnade alla spanska trupper Spanska Sahara i februari 1976 – området har därefter varit känt som Västsahara. Marocko annekterade den norra delen, medan Mauretanien tog kontroll över den södra, men arrangemanget erkändes inte av omvärlden.

 

Den västsahariska befrielserörelsen POLISARIO, som hade slagits mot Spanien för självständighet, fick nu starkt stöd från Algeriet för att fortsätta bekämpa Marocko och Mauretanien. 1979 drog sig Mauretanien ur Västsahara, men Marocko annekterade då även den södra delen.

 

Konflikten om Västsahara lade från 1970-talets mitt lock på Marockos inrikespolitiska motsättningar. Till en början stod nationen enad och kungen hade vunnit en bred popularitet. Kriget tärde dock på statskassan och i början av 1980-talet var de ekonomiska problemen akuta. Regeringen skar ned offentliga utgifter, bland annat subventioner på baslivsmedel, samtidigt som arbetslösheten steg. Ett hundratal människor dödades 1984 när regeringstrupper besköt demonstranter som protesterade mot prishöjningar.

 

Efter den relativa avspänningen i mitten av 1970-talet hårdnade därför det politiska klimatet under 1980-talet, och regeringen begick allvarliga övergrepp. Gripna aktivister torterades och misshandlades. Vissa politiska fångar kunde hållas isolerade i årtionden under omänskliga förhållanden, i hemliga läger i öknen och bergen. Många dog och hundratals västsaharier och marockaner ”försvann” spårlöst. Dödsstraff utdömdes regelbundet för politiska brott.

 

Stödet för Marockos annektering av Västsahara förblev mycket starkt inom landet, trots de ekonomiska problemen, men kriget ledde till en allt besvärligare internationell ställning. Frågan kom snart att sluka större delen av Marockos utrikespolitiska energi. Landet lämnade i protest Afrikanska enhetsorganisationen (OAU) sedan POLISARIO:s exilregering för Västsahara inträtt som medlem 1984. Striderna mellan marockanska trupper och POLISARIO i Västsahara varade under hela 1980-talet, men ett FN-förhandlat eldupphör trädde i kraft 1991 (se vidare Västsahara).

 

Ett växande missnöje över arbetslösheten, de sociala orättvisorna och det politiska förtrycket ledde till protester, upplopp och strejker i början av 1990-talet. 1991 inledde konservativa Istiqlal och vänsterpartiet Folkliga styrkornas socialistiska union (USFP) en gemensam kampanj för att den politiska makten skulle delas. För att blidka inhemsk opposition och internationell opinion – inte minst Europeiska gemenskapen, som Marocko ville närma sig – lät kung Hassan släppa hundratals politiska fångar, varav många hade varit ”försvunna” sedan 1970-talet. Kungen inledde också en trevande liberaliseringsprocess. En ny författning antogs 1992 och året därpå hölls det första valet på nio år. Kungatrogna center/högerpartier vann en betryggande majoritet, delvis eftersom en tredjedel av parlamentets platser inte valdes direkt av folket.

 

Författningen ändrades igen 1996 och ett tvåkammarparlament inrättades, där underhuset skulle utses i allmänna val. När det första valet hölls under denna grundlag 1997 gick oppositionsalliansen Demokratiska blocket, dominerad av USFP och Istiqlal, kraftigt framåt. För första gången sedan självständigheten hämtades därefter regeringsbildaren från oppositionen. Kungen utsåg den 74-årige USFP-ledaren och tidigare fängslade människorättsaktivisten Abderrahman Youssoufi till premiärminister i en vänster/center-koalition med sju partier. Youssoufi hölls i strama tyglar av kungahuset och hade begränsat inflytande över de viktigaste politiska frågorna, men det var ändå ett stort steg framåt för Marocko.

 

Kung Hassan II avled i juli 1999 och efterträddes av sin 36-årige son Mohammed VI. Den nye kungen ville bekämpa fattigdomen och lovade att utreda tidigare brott mot mänskliga rättigheter. Omkring 8 000 fångar frigavs, varav många islamister, medan över 30 000 fick sina straff sänkta. Flera kända dissidenter och deras anhöriga tilläts återvända till Marocko. Mohammed gjorde också en försoningsresa till den historiskt upproriska Rifregionen. Kungen avskedade därefter den mäktige inrikesministern Driss Basri, som i decennier varit kung Hassans högra hand och lett det hårda förtrycket av bland annat västsahariska självständighetsaktivister och islamistisk opposition.

 

Kung Mohammeds försök att modernisera landet och stärka yttrandefrihet och övriga mänskliga rättigheter stötte på motstånd inom den gamla härskarklassen och säkerhetsapparaten. Det var heller inte klart hur långt kungen själv ville gå. De åldrande makthavare som petades ersattes ofta bara av kungens förtrogna ur hans egen generation. De hade ofta en mer tillåtande syn på politiken och bidrog till att modernisera och öppna landet på många vis, men utan att någon riktig demokratisering genomfördes. All verklig makt utgick fortfarande från palatset.

 

Samtidigt gav den ökade politiska friheten ett visst utrymme för de islamistiska grupperna, som tidigare varit hårt förtryckta. I början av 2000 protesterade omkring en halv miljon i Casablanca mot regeringens politik. Protesten utlöstes av ett lagförslag om ökad jämställdhet mellan kvinnor och män. Regeringen drevs på defensiven och förslaget drogs tillbaka.

 

Fattigdomen var kanske förnyelsens värsta motståndare. Svår torka i slutet av 1990-talet hade drivit hundratusentals marockaner från landsbygden in till storstädernas slum, där islamisterna hade sina fästen. Marockos troligen största oppositionsrörelse, islamistgruppen Rättvisa och barmhärtighet (al-Adl wal-ihsan), tilläts inte ställa upp i val, men dess kritik av korruption, arbetslöshet och vidgade sociala klyftor gav den ett växande stöd. Anhängarna fanns både bland studenter och bland de många fattiga marockaner som var beroende av moskéernas och islamisternas sociala verksamhet för försörjning och utbildning.

 

Islamisterna rönte en stor framgång våren 2000 när ledaren för Rättvisa och barmhärtighet frigavs efter att ha suttit i husarrest sedan 1989. Abdessalam Yassine hade fängslats redan i slutet av 1970-talet sedan han öppet utmanat kung Hassans styre, ifrågasatt kungens religiösa legitimitet och krävt en islamisk stat med sharialagar.

 

Det första parlamentsvalet under Mohammed VI:s styre 2002 var enligt de utländska observatörerna fritt från det fusk som förekommit fem år tidigare. Största parti blev USFP med ett par mandat mer än Istiqlal, men den största framgången vann islamistiska PJD som med 42 mandat blev nästan fem gånger större i parlamentet än tidigare, trots att partiet bara deltog i 56 valkretsar. Islamisterna ställdes ändå utanför den nya regeringen. Valdeltagandet var drygt 51 procent. En särskild valsedel för kvotering av kvinnor ledde till att deras antal ökade från två till cirka trettio. Trots USFP-segern ställde kungen Youssoufi åt sidan och valde den icke partianknutne administratören Driss Jettou till ny premiärminister för en koalitionsregering.

 

År 2003 tillsatte kungen en kommission för att utreda våld och övergrepp under faderns år på tronen. Samma år föreslog han stora förändringar i familjerätten (se Sociala förhållanden), och drev 2004 igenom en reformerad lag. Den nya lagen applåderades utomlands men väckte blandade reaktioner i Marocko. Kvinnorörelser och människorättsaktivister jublade, medan många islamister var missnöjda.

 

Efter al-Qaidaattackerna i USA 2001 hade Marocko samarbetat nära med USA i jakten på misstänkta terrorister. Hundratals marockanska islamister greps och oregistrerade moskéer stängdes. Den 16 maj 2003 skakades Casablanca av flera samordnade självmordsbombningar, riktade mot utländska intressen och marockanska judar. 45 människor dödades, bland dem tolv självmordsbombare som alla var marockaner. En kort tid efter bombdåden antog parlamentet en långtgående lag mot terrorism. Minst 3 000 misstänkta greps under de följande månaderna, och ett år efter attackerna hade över 900 personer dömts i en rad rättegångar.

 

Kungen tog initiativ till reformer för att försöka minska de radikala islamisternas inflytande. De traditionella koranskolorna på grundskolenivå blev 2004 del av det statliga skolsystemet. Våren 2005 gav kungen order om en handlingsplan för att förbättra situationen för landets fattiga, men problemen var så omfattande att Marockos blygsamma ekonomiska resurser knappast var målen mäktiga. Polisens jakt på militanta islamister fortsatte att trappas upp, och i början av 2005 satt över 1 000 misstänkta i fängelse utan rättegång. I mars 2007 genomfördes ett självmordsattentat, dock utan så många dödsoffer, på ett internetcafé i Casablanca, och i april dödades fyra män med hemmagjorda självmordsbälten sedan polisen spårat upp dem.

 

33 partier och oberoende kandidater på 13 valsedlar deltog i parlamentsvalet i september 2007. Det moderat islamistiska Rättvise- och utvecklingspartiet (PJD) hade kampen mot korruptionen som en huvudfråga och var före valet inställt på en klar seger, men fick sex mandat färre än Istiqlal. Den kraftigaste uppgången gjorde det konservativt kungavänliga partiet Folkliga rörelsen (MP), som ökade med 14 mandat, medan regeringskoalitionens största parti, USFP, tappade 12 mandat. Valdeltagandet var det lägsta hittills: endast 37 procent nationellt och 27 procent i storstaden Casablanca. Trots det ansågs själva valet ha gått i stort sett korrekt till, även om röstköp och andra oegentligheter hade förekommit i flera områden. Besvikna PJD-medlemmar klagade dock över att regeringen ändrat gränserna för valkretsarna för att missgynna PJD.

 

Istiqlals ledare Abbas al-Fassi fick kungens uppdrag att bilda en ny regering, och i mitten av oktober tillträdde en koalition med fyra partier. USFP och RNI ingick även i den nya regeringen, och en ny partner var exkommunistiska Partiet för framsteg och socialism (PPS). MP, som ingått i regeringarna sedan 1988, gick i opposition sedan Istiqlal-ledningen enligt uppgift varit oenig om formerna för samarbetet.

 

De tidigare ledande oppositionspartierna Istiqlal och USFP fördjupade alltså ytterligare sitt samarbete med kungahuset och dess ”palatspartier”, vilket underlättade för islamistiska PJD att slutgiltigt axla manteln som Marockos dominerande oppositionsparti. Trots det valde islamisterna att tona ner sin kritik mot regimen, i hopp om att framstå som ett ansvarsfullt och regeringsdugligt parti. Valet av Abdelilah Benkirane till ny partiledare i PJD under 2008 förstärkte den inställningen.

 

Åren 2008 skakades det marockanska partilandskapet om. Strax före valet 2007 hade Fouad Ali al-Himma, en tidigare skolkamrat och god vän till kung Mohammed VI, lämnat sin post vid inrikesministeriet. Han började därefter samla anhängare kring sig, både regimtrogna och tidigare oppositionella. 2008 bildade de Partiet för autenticitet och modernitet (PAM). Det nya partiet presenterade sig som liberalt och fientligt till islamisterna i PJD, men också som ett modernt alternativ till sekulära USFP och Istiqlal. Flera mindre grupper sögs upp i organisationen när den bildades, och under de följande månaderna bytte mängder av politiker från de gamla kungatrogna rörelserna partitillhörighet till PAM. På det viset kunde man på kort tid ta över mer än 50 mandat i underhuset utan att ens ha deltagit i valet. PAM blev därmed Marockos största parti, ett slags kungahusets lojala opposition och ett starkt alternativ till PJD:s växande inflytande.

 

I november 2008 höll kung Mohammed ett tal i samband med firandet av gröna marschen, Marockos intåg i Västsahara (se Västsahara). Det handlade dels om hans planer på att ge Västsahara autonomi under marockanskt styre, i stället för en folkomröstning om självständighet, men det framgick också att kungen beslutat att hela Marocko samtidigt ska genomgå en omfattande decentraliseringsreform. (Senare, i januari 2010, tillsattes Rådgivande regionaliseringskommissionen, CCR, med uppdrag att utreda detaljerna kring en sådan reform.)

 

Marocko drabbades under slutet av 00-talet också av tilltagande sociala oroligheter, ofta med upprinnelse i de stigande världsmarknadspriserna på olja och matvaror. 2008 förekom flera protester och strejker, och i den sydliga staden Sidi Ifni utbröt våldsamma kravaller. Det ekonomiska trycket lättade något när priserna återigen sjönk de följande åren, men under 2010 klättrade både olje- och matpriser igen.

 

Sammanstötningar mellan marockaner och saharier utbröt i Västsaharas största stad El Aaiún vintern 2010, knutna både till sociala problem och till den olösta konflikten om territoriets status.

 

Källa: Landguiden