Landet har under 2000-talet haft en av de snabbast växande ekonomierna i världen. Men den ekonomiska utvecklingen har inte kommit alla till godo. Det finns stora skillnader mellan dem som fått del av landets modernisering och dem som ännu inte nåtts av den. Man kan därför knappast tala om en enda indisk ekonomi.

 

Sedan 1997 har den årliga tillväxten legat på drygt 7 procent, mellan 2005 och 2007 var den drygt 9 procent. Utvecklingen har gynnats av god tillgång på välutbildad arbetskraft och utbyggda tele- och internetförbindelser. Västländer har i ökad utsträckning förlagt tjänster till det billigare Indien, och tjänstesektorn är den näringsgren som ökat mest; den står idag för mer än hälften av landets bruttonationalprodukt (BNP). Samtidigt finns fortfarande hinder i form av outvecklad infrastruktur (vägar, elnät etc), en rigid arbetsmarknadslagstiftning samt omfattande korruption och byråkrati.

 

Inom ekonomin, liksom på många andra områden, finns det stora skillnader – såväl regionala som mellan stad och landsbygd. Indien är ännu ett i hög grad ojämlikt samhälle. Här finns en mycket rik elit och en snabbt växande medelklass. Men här finns också fortfarande en förfärande massfattigdom. Trots allt minskar hela tiden andelen fattiga – från mer än hälften av invånarna i början av 1970-talet till omkring en tredjedel i slutet av 2000-talets första årtionde – samtidigt som befolkningen nästan fördubblats. Allra snabbast har minskningen varit det senaste decenniet. Fattigdomen är också ojämnt fördelad: i delstaten Orissa lever till exempel omkring hälften av invånarna under fattigdomsstrecket, i Punjab bara några procent (se även Sociala förhållanden).

 

Fattigdomsbekämpning

Den Kongresspartiledda regeringen (2004–2014) såg fattigdomsbekämpningen och fördelningsfrågorna som särskilt viktiga. Satsningar gjordes därför på primär hälso- och sjukvård, grundutbildning och förbättringar av infrastruktur och sysselsättning på landsbygden samt av böndernas villkor.

 

Den ekonomiska utvecklingen var länge helt statsstyrd och fram till 1980-talet utvecklades den indiska ekonomin långsammare än de flesta andra utvecklingsländers. När den Oxfordutbildade ekonomen Manmohan Singh tog över finansministerposten 1991 befann sig Indien i en svår finansiell kris. Singh (senare premiärminister 2004–2014) ansåg att Indien hade potential att bli en ledande ekonomisk makt, men för det fordrades en kraftig ekonomisk tillväxt för att dra upp landet ur fattigdomen. Tillväxten var i sin tur beroende dels av en öppning av ekonomin mot omvärlden för att dra till sig utländska investeringar, dels av att den statliga inblandningen på snart sagt alla områden upphörde.

 

Sedan dess har stora förändringar skett. Produktiviteten har ökat, eftersom de indiska företagen har fått utländsk konkurrens. Handelsbalansen har förbättrats markant men var 2014 ändå negativ, främst på grund av en ökad oljeimport. De utländska investeringarna har mer än fördubblats, om än ojämnt fördelade över landet.

 

Andra pekar istället på hur sakta reformerna går, kanske för att mäktiga krafter inom den stora statliga byråkratin och näringslivet har känt sig hotade av dem och därför motarbetat dem. Trots stora förändringar på många områden går privatiseringen av statliga företag betydligt långsammare än utlovat, och trots att den omfångsrika indiska byråkratin på många sätt begränsats, är den ännu så pass omfattande att många utländska investerare tvekar. Och trots nedskurna subventioner går fortfarande enorma summor till improduktiva statliga företag – en orsak till landets stora budgetunderskott.

 

Stor informell sektor

När en hindunationalistiskt dominerad koalitionsregering tillträdde våren 1998, trodde många att reformerna skulle avstanna helt. Men trots vissa förbehåll valde BJP-regeringen att fortsätta dessa, om än i en något långsammare takt. I stort sett har också reformpolitiken hela tiden haft stöd över partigränserna och oavsett vilket partiblock som suttit vid makten.

 

En viktig sida av utvecklingen är den svarta ekonomin. Den rapporteras inte i officiell statistik men klart är att den har utvecklats snabbt.

 

Den globala finanskrisen från 2008, tillsammans med en ogynnsam monsun, påverkade även Indien. Tillväxtprognosen fick skrivas ned rejält men BNP-ökningen 2009 blev ändå relativt hög, delvis tack vare ekonomiska stimulanspaket från regeringen, vilka satte fart på tillverkningsindustrin och tjänstesektorn.

 

Under 2010 växte den indiska ekonomin åter rekordsnabbt. Med närmare 9 procents BNP-tillväxt var det den snabbast växande ekonomin i världen, efter Kinas. Orsakerna bakom uppgången var stark jordbruksproduktion, ökad fordonsförsäljning och högre utlåning i bankerna. En varning utfärdades dock för den höga inflationen, som under hösten låg runt 8–9 procent. Centralbanken hade då höjt styrräntan sex gånger under året för att få ned prisökningstakten. Vid årsskiftet 2010/2011 överskred inflationen på matvaror som grönsaker, mjölk och matolja 18 procent. Det var den högsta nivån på över ett år.

 

Ekonomisk avmattning

Under det första halvåret 2012 visade den indiska ekonomin en rad tecken på avmattning. Industriproduktionen ökade inte i samma takt som väntat och tillväxten bromsade upp något. Andra tendenser var minskande utländska investeringar, ett växande handelsunderskott och sjunkande värde på den indiska valutan, rupie. Allt detta sammantaget gjorde att kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor’s under sommaren varnade för att Indien skulle kunna bli det första Brics-landet att mista sin status som ett bra investeringsland. (Brics = de snabbt växande ekonomierna Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika, som alla fått se en uppbromsning efter 2012 – se även Utrikespolitik och försvar).

 

En hög inflation på drygt 8 procent tvingade den indiska centralbanken att under året höja styrräntan vid flera tillfällen. Den inbromsande ekonomin gjorde att regeringen satsade på en rad stimulansåtgärder, däribland ansträngningar för att öppna den indiska marknaden för utländska investeringar inom detaljvaruhandeln (se Kalendarium). I december 2012 hade inflationen sjunkit till drygt 7 procent.

 

I början av augusti 2013 nådde rupien sin dittills lägsta nivå gentemot dollarn. Den svaga rupien riskerade att på nytt driva på inflationen eftersom all import blev dyrare. Tillväxten i ekonomin var bara 5 procent, vilket var den lägsta nivån på tio år. Underskottet i bytesbalansen var rekordhögt. Servicesektorn minskade i juli för första gången på nästan två år.

 

Modi lovar ”goda tider”

Det sista kvartalet 2013 och det första kvartalet 2014 låg tillväxten under 5 procent, vilket var lägre än förväntat. Det främsta skälet till den avstannade tillväxten var att tillverkningsindustrin upplevde en nedgång.

 

BJP:s ledare Narendra Modi hade lovat ”goda tider” för Indien i valkampanjen våren 2014. Då han blev premiärminister efter valet hade han därför höga förväntningar på sig att modernisera och få fart på den stagnerande ekonomin. Den nya regeringens politiska prioriteringar presenterades i ett tal inför det nya BJP-dominerade parlamentet av president Mukherjee tillsammans med ett ekonomiskt reformprogram: nya arbetstillfällen skulle skapas, Indien skulle locka till sig fler utländska investeringar (särskilt inom kolproduktion och försvarsindustri), skattesystemet skulle förenklas och inflationen bekämpas.

 

I sin första statsbudget höjde BJP-regeringen de militära utgifterna med 12 procent och satsade 10 miljarder rupier på järnvägsbyggen i gränsområdena mot Kina och Pakistan. Utländska investerare ska tillåtas äga upp till 49 procent av tillgångarna i företag inom försvarsindustrin och försäkringsbranschen, mot tidigare 26 procent. Subventionerna på mat och bensin ska omstruktureras och inriktas på de mest behövande. Regeringen räknade med att tillväxten åter ska stiga till 7–8 procent per år under de närmaste åren.

 

Källa: Landguiden