Även om det ursprungliga avtalet med Ryssland hade bestämt bevarandet av Georgiens sociala och religiösa institutioner, inklusive kyrkans självständiga ställning och rättigheter aristokratin, tog den nya ryska administrationen i skepnad av den första militära guvernören och efter 1844 Viceroys från början steg för att anpasse landet till tsaristiska enväldet . Således var den georgiska ortodoxa kyrkan fråntas sin autonoma status på kontoret Katholiko-upplösning på 1811 medan antalet inhemska furstliga linjerna minskade till integration i den ryska adeln kalendern. Allt detta hade inte passera utan protest, och i vissa fall, mindre uppror, men att främja 1800-talet centrum för georgiska – och armeniska eliter -. I hög grad accepterat den nya situationen 

En viktig effekt av kaukasiska integration i Ryssland var dock att öppnade en begynnande europeisering. Sydkaukasien furstliga ätter – kristen såväl som muslimsk – gick den ryska aristokratin i 1846, och kunde därmed göra en karriär inom både den militära och administration. Likaså hade sina barn med möjligheter till högre utbildning i nybildade högskolor i området samt i Ryssland, och införde central lagstiftning och en standardiserad rättskipning. Samtidigt stimuleras regionens inblandning i Rysslands ekonomi tillbaka kommersiella och industriella aktiviteten tillsammans med en förbättrad infrastruktur bidragit till att bryta sin tidigare isolering och tilltagande urbanisering. Detta resulterade i allmänhet en kulturell väckelse, och därmed bildandet av nya former av kollektiv identitet, inspirerad av upplysningstiden europeisk nationalism. Detta flöde inträffade bara bland georgier och armenier, där det var någon större historiska samhällen att bygga vidare på i form av unika skriftspråk, ”nationella” kyrkor och påminner om det förflutna helt kungar, och ledde till framväxten av en liten men helt nya sociala segment av nationella intellektuella, ivrigt engagerade i att definiera sina respektive nationer på grund av språk, religion, härstamning och territorium. För Georgien, fann det inledningsvis uttryckte via nationella romantiska författare som, till exempel. Alexander Tjavtjavadze (1786-1846) och Grigol Orbeliani (1800-1883), men ändrade från mitten av 1800-talet utgör styrkan i nya generationen, som heter ”60 män” eller ”tergaleuni”, ordagrant ”de som har druckit Terek River ”- dvs. hade stannat på andra sidan av detta. Det var bl. en sekund om de författare som Ilia Tjavtjavadze (1837-1907) och Akaki Tsereteli (1840-1915), som studeras i Ryssland hade blivit bekant med samtida liberala ideal i konstitutionen och internationell representation, och nu blev förespråkare för dem i sina verk. Denna grupp kan slutligen mot århundreskiftet ingår den första georgiska marxisterna, som var inspirerade av den socialdemokratiska rörelsen i Ryssland, till exempel. Noi Zhordania (1868-1953) – och Josif Djugashvili, senare mer känd som Stalin (1879-1953). Dessa var främst deras anhängare i det fattiga proletariatet i utblottade bönder som hade uppstått efter avskaffandet av livegenskapen år 1864 i städer som Tbilisi, Kutaisi, Poti och Batumi. I ett försök att stävja olika nationalistiska reformrörelser motsvarade Tsarmagten i 1890 igen med intensifierat förryskningen och förtryck, som bara lett till dessa istället vände sig till radikala politiska partier med de georgiska socialdemokraterna i spetsen. 

När tsar Nikolaus II d. därmed tvingas tillåta reformer i samband med mars revolutionen i Ryssland 1917, tog en socialdemokratisk koalition ledd av Noi Zhordania makt över stadens sovjet (råd) i Tbilisi och ockuperade den förrymda vicekung palats. Den georgiska socialisterna var dock, precis som i resten av tsaren, slits mellan moderata kallade ”mensjevikerna” (rus. minoritet) och en revolutionär majoritet – den ”bolsjevikerna”, plus flera mindre partier och kunde därför inte längre överens om sina olika dagordningar för Georgiens framtid. Slutresultatet var att bolsjevikerna i juni 1917 lämnat koalitionen och det maktvakuum som uppstod i kölvattnet av oktoberrevolutionen i Sct. Petersburg samma år kvar mensjevikerna Georgien utropade en självständig republik, oberoende av Ryssland. En liknande process ägde rum i resten av inrättandet av Sydkaukasien republikerna Armenien och Azerbajdzjan. De tre nya staterna gick först längs den så kallade Trans-kaukasiska federationen dock upplöstes efter bara tre veckor på grund av etniska konflikter.

När det gäller den georgiska republiken, hade sin mensjevikiska regeringen under Noi Zhordania lyckats undvika inbördeskrig som samtidigt härjar i Ryssland och kunde starta ett program jordreform, vilket möjliggjorde en mer rättvis fördelning, utan att beröva aristokratin alla sina ägodelar. Som svar bolsjevikerna nu började en intensiv agitation bland bönder och arbetare för att avskaffa kapitalismen och organiserade en parallell underjordisk rörelse för att störta regeringen. Med inbördeskriget slutade på våren 1920 till den ryska bolsjevikerna fördelen var Röda armén trängde in under tiden i Kaukasus och fångade 28 April 1920 i staden Baku, där samma dag proklamerade inrättandet av sovjetrepubliken Azerbajdzjan. Den 7 maj undertecknade den georgiska mensjevikiska regeringen därför ett avtal med Sovjet-Ryssland, som garanterade båda ländernas suveränitet, men redan 14 Februari 1921 det var brutet eftersom Moskva hade det 11’te armar över gränsen från Azerbajdzjan till Georgien och den 25 februari hade Noi Zhordania fly först Batumi och senare i exil till Frankrike.

Sovjetunionens skapande blev Georgien återigen föremål för en främmande makt, först med Armenien och Azerbajdzjan i den så kallade transkaukasiska sovjetrepubliken, men efter 1936 som en av de 15 nationella unionen republikerna. Även om både Stalin faktiskt högste ledare i Sovjetunionen från 1924 och hans chef för hemliga polisen Lavrentij Berija (1899-1953) var infödd georgierna inte landa någon uppluckring av Stalins tid. År 1924 så slogs ned hårt på de adelssläkter som vedergällning för en rebell försök och under de stora utrensningarna 1935-37, tusentals intellektuella, ofta lojala partimedlemmar avrättades antingen eller deporterades till Sibirien. Den direkta förtrycket lättat betydligt efter de-staliniseringen på 1950-talet fram till Sovjetunionens upplösning 1991, Georgien faktiskt en av de mest välmående förening republiker med en av de mest välutbildade befolkningar.