En bild på ett hotell sett från vattnet i Sharm el Sheikh

Demokrati tar tid

Egypti

Demokrati tar tid


När man tittar på arabiska länder i efterdyningarna av den arabiska våren, är det lätt att dra den förhastade slutsatsen, som vissa tyvärr redan har dragit, att kampen för demokrati har misslyckats.

Två grundläggande lärdomar har vi alla, eller borde vi ha, lärt av händelserna de senaste tre åren: demokrati tar tid och det utvecklar sig bit för bit.

En snabb titt på den nuvarande situationen i länderna av den arabiska våren ger intrycket av att kampen för demokrati har misslyckats.

I Egypten kan ingripandet av militären och arméchef Abdel Fattah Al Sisi avsikt att ställa upp i presidentvalet ses som både en underminering av revolutionen och en uppgift om att återföra landet i den demokratiska processen. Militanta grupper vinner makt och ställer till stor förödelse på Libyen. Situationen i Jemen är inte bättre.

I Syrien, där det hemska inbördeskriget pågår, tycks regimen bara bli starkare, och oppositionen är inte bara hopplöst splittrade, men håller på att kapas av extremister och terrorister.

Inte heller i Tunisien, där de stridande parterna möts och växer samman, har ingenting konkret förverkligats.

Ingen förnekar bakslag och komplikationer. Vägen till demokrati är både besvärlig och lång.

Demokrati är inte en mobiltelefon som tillverkas i ett land, exporteras utomlands och enkelt och lätt används genom att trycka på en knapp, oberoende av gränser, hinder och kulturer.

Mycket finns att göra för att bädda in demokratin på ett effektivt sätt.

Först och främst måste man sprida sann medvetenhet och förståelse. En fråga som ställdes ofta, även före tillkomsten av den arabiska våren, var om människor i vår del av världen verkligen förstår demokrati.

Svaret, innan den arabiska våren och nu, är ingen.

Demokrati är inte okvalificerade frihet. Det är inte regeringen från folket, av folket, för folket. Det är inte ett enda val, och det är inte bara att vinna genom valurnorna. Inte heller är det majoritetsregeln.

Det är delvis alla dessa saker, men också så många andra sammanflätade saker.

Betydelsen av den arabiska vårens händelser är att de har lärt människor många lektioner – den hårda vägen – om demokrati.

En är att minoriteter inte kan ignoreras i en demokrati. En annan är att för att ha det livskraftiga folkets representation, behöver ett land livskraftiga politiska partier.

En tredje är att kompromissa är viktigt i en demokrati. En fjärde är att demokratiska förberedelser börjar hemma, i skolan och på universitetet – och genom andra sociala institutioner. En femte är att våld och förtryck inte främjar demokratin.

Dessa lärdomar, tror jag, är avgörande för demokratin att börja förverkligas.

Demokrati kan inte ske över en natt. Den behöver tid. Det är en fråga om evolution mer än revolution – eller kanske lite av båda.

En sak dock, ger oss hopp i den arabiska världen, mer än allt annat: folk vill ha demokrati, och även om de verkar ha dragit sig tillbaka lite nu, kommer de att fortsätta att insistera på det.

Men man ska inte glömma bort att vissa saker redan har förverkligas med avseende på demokrati: några riktiga politiska partier bildas, några överenskommelser mellan de olika parterna har skapats, vissa grundlagar håller på att reformeras, etc.

I Libyen arbetar man på en ny konstitution. I Egypten finns det en insikt bland alla att vinna i valurnan med fenomenala procentsatser inte längre tolereras.

Parterna i Syrien inser nu att det inte finns någon lösning utan kompromisser. Tunisien kan vara på randen till ett genombrott.

Människor som vill ha demokrati över en natt blir oerhört besvikna, cyniska och kritiska. De som tror demokrati tar tid, däremot har anledning att hoppas.

Det finns behov av tålamod. Det finns inga snabba eller smarta lösningar här.

Av Ahmad Y. Majdoubeh

 

Tutustu samanlaisiin

Blogimerkinnät