Sudan
Sudans moderna historia
Sudan blev självständigt 1956 med inbördeskrig i södern och ekonomisk kris orsakad av fallande bomullspriser. Svaga regeringar efterträdde varandra och 1958 tog en militärjunta makten. Militärens korruption och ovilja att avsluta kriget ledde 1964 till en folklig revolt, och en kommunistledd storstrejk drev bort juntan. De följande fem åren präglades av de civila partiernas splittring. Alla försök att sluta fred med gerillan i södra Sudan misslyckades, och ekonomin urholkades.
1969 grep militärer, anförda av överste Gaafar al-Numeiri, makten i en kommuniststödd kupp. Al-Numeiri utnyttjade stödet från vänstern till att bekämpa islamister och stora jordägare. Tusentals mahdister dödades i en massaker 1970 och deras ledare Sadiq al-Mahdi drevs i landsflykt. I det styrande revolutionsrådet fanns dock en klyfta mellan al-Numeiris arabnationalistiska gruppering och en vänsterfalang. Numeiri började förfölja och fängsla ledande kommunister. 1971 avsattes al-Numeiri i en kommuniststyrd militärkupp men lyckades återta makten efter några dagar. Senare samma år valdes han till president. Revolutionsrådet upplöstes och al-Numeiris parti Sudanesiska socialistunionen blev det enda tillåtna.
Politiskt stärkt gjorde al-Numeiri slut på kriget i södern, som krävt cirka 400 000 liv. 1972 undertecknades ett fredsavtal med gerillan Anya Nya, och södern utlovades självstyre på en rad områden.
Landsflyktiga ledare återvände till regeringsposter och höga statliga tjänster när al-Numeiris politik började vridas åt höger. Ekonomin försämrades dock drastiskt, bland annat för att Sudan fick ta emot en miljon flyktingar från inbördeskrigen i Etiopien, Uganda och Tchad. Prishöjningar utlöste kravaller 1979, vilket gav al- Numeiri en förevändning för att slutligen krossa kommunisterna. Efter nyval till parlamentet togs islamister in i regeringen.
Nytt inbördeskrig
Regeringens förhållande till södern försämrades åter. En orsak var det starka motstånd som fanns i södern mot Jonglei-kanalen (se Jordbruk och fiske), som al- Numeiri börjat bygga genom Suddträsken i samarbete med Egypten. När al-Numeiri därtill 1983 införde islamisk lag, sharia, tog sydsudaneser till vapen igen. De litade inte på regimens löften om att sharia bara skulle gälla muslimer. En kristen dinka, John Garang, bildade Sudanesiska folkets befrielserörelse (SPLM) med den militära grenen SPLA. Inbördeskrig utbröt på nytt efter elva års uppehåll.
Även i norr växte missnöjet med regimen på grund av försämrade levnadsvillkor och sharia. Kravaller utbröt när al-Numeiri 1985 avskaffade subventioner på basvaror och bensin. I en kupp avsatte en grupp militärer al-Numeiri och upplöste hans parti. Militärrådet tonade ned tillämpningen av sharia och erbjöd södern visst självstyre. SPLM/SPLA krävde dock omedelbar övergång till civilt styre och att sharia helt skulle avskaffas. Efter en kort vapenvila fortsatte kriget.
Under Numeiris tid vid makten hade statsskulden blivit ohanterligt stor. 1986 stoppade Internationella valutafonden alla nya lån till Sudan. Efter parlamentsval samma år följde tre år av instabila koalitionsregeringar, anförda av Ummapartiet med Sadiq al-Mahdi som premiärminister.
Militärer tar makten
I juni 1989 grep en grupp militärer makten under ledning av överste Omar Hassan al-Bashir. Kuppen ägde rum bara ett dygn innan regeringen skulle rösta om att upphäva sharialagarna och hålla ett fredsmöte med SPLM.
Militärregeringen lät upplösa parlamentet, partierna och fackföreningarna och 1985 års provisoriska författning upphävdes. Nationella islamiska fronten, som senare döptes om till Nationella kongresspartiet (NCP), blev enda tillåtna parti. Al-Bashir blev stats- och regeringschef. Domstolarna fick order om att åter tillämpa sharia med undantag för södra Sudan. 1993 ersattes den styrande juntan av en civil-militär regering och al-Bashir antog formellt titeln president.
Många oppositionspolitiker drevs i landsflykt under 1990-talet. 1996 hölls president- och parlamentsval, som bojkottades av oppositionen. Al-Bashir valdes till president för en femårsperiod men hans roll blev närmast symbolisk. Hassan al-Turabi, NCP:s generalsekreterare och Sudans verklige makthavare vid denna tid, blev talman i parlamentet. Han var på väg att ytterligare stärka sin ställning när al-Bashir, som ett motdrag, införde undantagstillstånd och upplöste parlamentet i december 1999.
I januari 2000 övertog Bashir posten som ordförande i NCP. Al-Turabi uteslöts och bildade ett nytt parti.
Politisk kursändring
Al-Bashirs seger i maktkampen med al-Turabi medförde en ideologisk kursändring. Tyngdpunkten flyttades från muslimsk fundamentalism till arabisk nationalism. Al-Bashir vann presidentvalet i december 2000, men valet bojkottades av oppositionen och ansågs allmänt vara manipulerat. I parlamentsvalet samma år vann Bashir-trogna ledamöter hela 355 av de 360 mandaten. Samtliga Turabi-anhängare valdes bort och al-Turabi fängslades men frigavs 2003. Södra Sudan deltog inte i valen och åter utlyste den samlade oppositionen bojkott.
Under 2003 upphörde huvuddelen av striderna mellan regeringen i norra Sudan och gerillan SPLM/SPLA i södern. Stora oljefynd hade då gett båda sidor ekonomiska skäl att försöka avsluta konflikten. Norra Sudan ville sätta stopp för sabotagen mot den nyuppbyggda oljeindustrin, södra Sudan ville vara med och dela på oljeinkomsterna. Även grannländerna var angelägna om att se ett slut på konflikten som orsakat stora flyktingströmmar över gränserna.
Medan läget stabiliserades i södern utbröt ett nytt uppror i Darfur i västra Sudan (läs mer i Darfur).
Under 2004 förekom också minst två påstådda kuppförsök. Ett okänt antal oppositionspolitiker och militärbefäl greps, bland dem Hassan al-Turabi som nu anklagades för att stödja rebellrörelsen JEM i Darfur. Al-Turabi frigavs igen sommaren 2005.
Fredsavtal
I januari 2005 undertecknade al-Bashirs regering och SPLM/SPLA, efter många turer, ett fredsavtal mellan norra och södra Sudan. Därmed var Afrikas mest långvariga krig över.
Sedan kriget inleddes 1983 hade enligt en del källor över två miljoner människor dött till följd av striderna eller umbäranden som kriget ledde till. Över fyra miljoner hade drivits på flykt. Båda sidor hade rekryterat barnsoldater, begått övergrepp på civila, placerat ut landminor och använt svält som vapen genom att stoppa utländska hjälpsändningar.
Enligt fredsavtalet skulle Sudan under en sexårig övergångsperiod vara en federation mellan de norra och södra delarna. Mot slutet av denna tid skulle södra Sudans invånare i en folkomröstning avgöra om de efter övergångsperioden skulle stanna kvar i federationen eller bilda en självständig stat.
I augusti 2005 samlades Sudans nya, federala parlament. Den federala samlingsregeringen blev klar i september. Politiker från norr tog hand om de viktigaste posterna, med undantag för utrikesministerposten som gick till SPLM. Under hösten bildade sydsudaneserna i Juba en egen, delstatlig regering och antog en egen författning.
I juli 2005 omkom SPLM:s grundare, John Garang, i en flygolycka. Garang hade strax innan utsetts till förste vicepresident i Sudan. Han hade förespråkat självstyre för södern, inom en federation med norra Sudan, och hans död gav ökat spelrum åt dem som ville att södra Sudan skulle bli helt självständigt. Salva Kiir Mayardit efterträdde Garang som ledare för SPLM, president i södra Sudan och förste vicepresident i Sudan.
Svårigheter med att förverkliga avtalet visade sig snart. Två år efter undertecknandet hade ingen federal militär styrka bildats. Khartoum anklagade sydsidan för att dra sig undan det gemensamma arbetet. En konflikt om gränsdistriktet Abyei förblev olöst. Man tvistade också om hur krisen i Darfur skulle hanteras.
Sydsidan anklagade Khartoum för att förhala den folkräkning som skulle föregå de planerade allmänna valen och för att inte dra bort sina soldater från södern. Under en kortare tid bojkottade SPLM den federala samlingsregeringen.
Folkräkning och val
Under 2008 genomfördes med stor möda folkräkningen i hela landet som bland annat skulle ligga till grund för en framtida fördelning av resurser mellan norr och söder. När siffrorna redovisades anklagade ledarna i söder regimen för att vilja få sydsudaneserna att framstå som färre än de var (jämför Befolkning och språk). En rad våldsutbrott i södra Sudan underblåste oron. De allmänna val som skulle genomföras före söderns folkomröstning om självständighet sköts upp flera gånger.
Kraftigt försenade genomfördes en rad allmänna val i april 2010. FN beskrev arrangemangen som bland de mest komplicerade som någonsin förekommit, och förberedelserna var inte de bästa. Pressen var censurerad, partierna bedrev inga offentliga kampanjer och medierna informerade inte om vad valen gällde. USA-baserade Human Rights Watch beskrev trakasserier, demonstrationsförbud och andra brott mot mänskliga rättigheter som myndigheter begått både i norra och södra Sudan.
I stora områden i Darfur skulle inga val genomföras, och hundratusentals flyktingar i Darfur hade inte ens registrerats som väljare.
Efter problem med förseningar, krångel med röstlängderna och rapporter om fusk och trakasserier utsträcktes valen från tre till fem dagar. Efter nästan två veckors rösträknande meddelades att president al-Bashir hade blivit omvald med drygt 68 procent av rösterna. SPLM:s kandidat Yassir Arman, en sekulariserad muslim som ledde partiets norra gren, fick cirka 22 procent trots att han dragit tillbaka sin kandidatur efter misstankar om planerat fusk.
Samtidigt genomfördes val av president i södra Sudan, där Salva Kiir fick 93 procent av rösterna. Förre utrikesministern Lam Akol, som brutit med SPLM och bildat ett nytt parti, fick 7 procent.
Parallellt med presidentvalen skedde också val till det federala parlamentet och södra Sudans regionala parlament samt guvernörsval i hela landet. I norr var NCP:s dominans total och i söder gick nästan alla platser till SPLM. I den nya federala regeringen fick NCP 24 ministerposter och SPLM 8. Tre mindre partier fick tillsätta varsin minister.
Gränsdragningen genom Abyeidistriktet, en av knäckfrågorna inför den eventuella delningen av landet, hade hänskjutits till Permanenta skiljedomstolen i Haag, och båda sidor hade sagt att de skulle respektera utslaget. Domstolens utlåtande kom i juli 2009 och gav bland annat det viktigaste oljefältet i området till norra Sudan. Oenigheten fortsatte ändå, och al-Bashir sade i juli 2010 att hela gränsdragningen måste vara löst före folkomröstningen i söder.
Medan förberedelserna för folkomröstningen fortsatte i långsam takt ökade antalet väpnade skärmytslingar i gränsområdet och militärerna utväxlade ömsesidiga anklagelser om attacker.
Ja till självständighet
Trots en rad problem kunde folkomröstningen i söder genomföras under en vecka i januari 2011. Mestadels gick allt lugnt till, men i omtvistade Abyei rapporterades oroligheter ha krävt minst 30 liv. Den planerade separata folkomröstningen om Abyeis framtida status hade man redan tidigt tvingats skjuta upp.
Över 80 procent av de röstberättigade deltog i valet och nästan 99 procent sade ja till självständigheten. President al-Bashir förklarade att han accepterade valresultatet, men i norra Sudan var besvikelsen stor över att landet skulle delas. Där rådde också missnöje med höga levnadsomkostnader och inskränkta politiska friheter. Inspirerade av upproren i Tunisien och Egypten försökte invånare i Khartoum och andra storstäder demonstrera med krav på regimens avgång, men protesterna slogs ned av kravallpolis. Flera universitet stängdes och åtskilliga personer greps.
Efter en tids oroligheter i södern gick nordsidans armé i maj 2011 in i Abyei och drev ut sydsidan, och några veckor senare utbröt häftiga strider även i den intilliggande delstaten Södra Kurdufan. Nya flyktingströmmar uppstod och oron var stor för en ny storskalig konflikt när bara veckor återstod till den tänkta delningen av Sudan. I början av juli, bara några dagar före Sydsudans självständighetsförklaring, enades de båda regeringarna om att lägga Abyei och andra olösta konfliktfrågor på is tills vidare och fortsätta förhandlingarna efter den nya statens tillblivelse.
Källa: Landguiden
Sudan
Sudans utrikespolitik och försvar
Sudans val av allierade i omvärlden har skiftat under det dryga halvsekel landet har varit självständigt. Från början var landet nära knutet till västvärlden och drogs senare mot sovjetblocket för att därefter mest samarbeta med andra arabstater. Under 2000-talet har Kina utgjort Sudans viktigaste politiska stöd och största handelspartner.
Sudan hade goda förbindelser med västvärlden fram till sexdagarskriget i Mellanöstern 1967, då Sudan i stället närmade sig sovjetblocket. Efter ett kuppförsök mot president Gaafar al-Numeiri 1971 vände sig Sudan åter västerut, men när al-Numeiri införde muslimsk lag, sharia, i hela Sudan 1983 fördömdes detta i väst. Sudan stärkte då sina förbindelser inom den muslimska världen, men när Sudan vägrade fördöma Iraks invasion av Kuwait 1990 isolerades landet för en tid från alla moderata arabstater. Runt millennieskiftet öppnade sig Sudan åter försiktigt mot omvärlden.
Sudans förhållande till USA är komplicerat. Amerikanerna tenderar att ta ställning mot den arabiska regeringen i Khartoum och för de upproriska svarta i Darfur, liksom tidigare för svarta, förmodat kristna sydsudaneser. I Washington minns man att Usama bin Ladin, ledare för terrornätverket al-Qaida, fann en fristad i Sudan 1991–1996 och hade övningsläger i landet. Sudan hamnade då på USA:s lista över länder som stöder terrorism.
Efter terroristattackerna mot USA den 11 september 2001 uttalade Sudan sitt stöd för kampen mot internationell terrorism. USA medlade i fredsförhandlingarna mellan Khartoum och södra Sudan, men USA förbehöll sig rätten till fortsatta sanktioner om Khartoum inte ”visade tillräcklig fredsvilja”. Nya amerikanska sanktioner infördes 2007, med anledning av konflikten i Darfur. Men trots att USA var en ledande kritiker av Sudans krigföring i Darfur, förblev den amerikanska politiken motsägelsefull. Uppenbarligen fortsatte Sudan att ge USA värdefull information om islamistiska terroriströrelser.
Europeiska länder höll under 1990-talet distans till Sudan. Relationerna förbättrades dock efter millennieskiftet, innan konflikten i Darfur bröt ut, och EU var med och medlade i fredsprocessen i södra Sudan.
Inför åtalshotet från Internationella brottmålsdomstolen (ICC) 2008 (se Politiskt system) fick president al-Bashir moraliskt stöd av Afrikanska Unionen (AU), Arabförbundet och Islamiska konferensen. Han har kunnat besöka flera AU-länder som är anslutna till ICC utan att bli gripen, trots att ICC:s stadgar förpliktar ett medlemsland att gripa misstänkta krigsförbrytare. I detta fall har uppenbarligen den afrikanska solidariteten vägt tyngre än ansvaret mot ICC. Domstolen i Haag har upprepade gånger kritiserats från afrikanskt håll för att bara åtala afrikaner.
Kina viktig handelspartner
När regeringen i Khartoum har kritiserats i väst har det varit av största betydelse att den haft stöd från Kina och Ryssland, som är permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd. Kina, i dag Sudans viktigaste handelspartner, utvinner och köper sudanesisk olja men bygger också industrier, främst i norra Sudan. Kina drar nytta av att västliga oljebolag under 1990-talet drog sig tillbaka från Sudan, efter protester från upprörda hemmaopinioner. I stället gick då asiatiska intressenter, med Kina i spetsen, in i oljeprospekteringen (jämför Naturtillgångar och energi).
Under 2007 anklagade Amnesty International Kina och Ryssland för att bryta mot FN:s vapenembargo för Sudan. (Enligt embargot ska stater som handlar med Sudan försäkra sig om att de inte militärt stöder någon stridande part i Darfur.) Även Kuwait, Saudiarabien och Vitryssland utpekades som vapenleverantörer.
Bland vapenleverantörerna finns även Iran, som från 1989 sakta närmat sig Sudan. Iran anses också smuggla vapen till Hamas i Gaza över en rutt via Jemen, Sudan och Egypten, men det är osäkert i vad mån Sudans regering är involverad. Sudan sympatiserar dock med Hamas, och Sudan är fientligt till Israel och beskyller rutinmässigt landet för att i olika sammanhang konspirera mot Sudan och utföra militära attacker inne i landet. Attackerna förmodas ha varit riktade mot vapensmugglare.
Vatten en källa till konflikt
Förhållandet till Egypten är av central betydelse, inte minst därför att båda länderna är beroende av Nilens vatten. Såväl Egypten som Sudan fick under kolonialtiden speciella garantier rörande flodvattnet, och i dag försvarar de sina rättigheter gentemot länder uppströms som vill avleda vatten, i synnerhet Etiopien och Uganda. Egypten stödde först kuppen i Sudan 1989, men när den nya regimens islamistiska politik uppenbarades försämrades förhållandet. Det förbättrades åter sedan al-Bashir 1999 avlägsnat islamisten al-Turabi från makten.
Förhållandet till Libyen har skiftat. Under al-Numeiri på 1980-talet var relationerna direkt fientliga. Al-Bashir har dock haft goda förbindelser med Libyen, som anklagat västvärlden för att vilja använda FN-trupper i Darfur för att komma åt Sudans olja.
Fram till 2005 isolerade kriget i södern Khartoum från de svarta afrikanska staterna, som sympatiserade med södra Sudan. Förhållandet till Uganda var spänt under 1990-talet. I ett fredsavtal 1999 lovade dock Sudan och Uganda att sluta stödja varandras rebeller. Ugandas armé fick rätt att förfölja den egenartade Herrens motståndsarmé (LRA), som terroriserat norra Uganda, in på sydsudanesisk mark. Misstankar fanns dock om att sudanesiska militärer fortsatte att stödja LRA.
Både Etiopien och Eritrea har stött sudanesisk opposition. I slutet av 1990-talet gjorde dock kriget mellan Eritrea och Etiopien båda länderna måna om att hålla sig väl med Khartoum, och en rad överenskommelser ingicks, bland annat om flyktingar. Sudan anklagade Eritrea för att träna och beväpna östsudanesiska rebeller, men relationerna normaliserades 2006, sedan Eritrea medlat mellan Sudans regering och rebellerna.
Konflikt med Tchad
Förhållandet till Tchad är komplicerat. Darfur gränsar till Tchad, och samma folkgrupper bor på båda sidor om gränsen. Den tchadiske presidenten Idriss Déby hade sudanesiskt stöd när han grep makten 1990. Men Déby tillhör zagawa-folket som i Darfur tagit del i upproret mot Khartoum.
Tchad försökte medla i Darfurkonflikten fram till 2005, då över 200 000 flyktingar från Darfur tog sig till Tchad. Även olika rebellgrupper har rört sig över gränsen i båda riktningarna. Efter att ha slagit tillbaka en rebellattack mot den egna huvudstaden bröt Tchads regering 2006 relationerna med Sudan. Länderna har anklagat varandra för att stödja den andra sidans rebeller men försökt undvika sammanstötningar mellan sina arméer. En rad fredsavtal mellan länderna har inte gjort någon märkbar skillnad.
Arméer och miliser
Sudans krigsmakt har starkt politiskt inflytande men är försvagad av intern maktkamp, korruption och möjligen också etniska motsättningar.
De halvmilitära Folkets försvarsstyrkor (PDF) bildades av al-Bashirs regim och verkar parallellt med den reguljära armén. PDF rekryterar frivilliga muslimer till att bli så kallade mujahedin. I kampen mot upproriska, icke-arabiska folkgrupper har krigsmakten sedan 1980-talet tagit hjälp av arabiska nomadgrupper som ansluts till PDF. I Kurdufan har dessa nomadkrigare omtalats som murahalin, i Darfur som janjawid, men det är inga officiella beteckningar utan snarare öknamn.
Källa: Landguiden
Sudan
Sudans ekonomi
Även om många sudaneser ännu lever i stor fattigdom har pengarna från oljan börjat sippra ned till gemene man. Svåra problem återstår dock att lösa efter delningen av Sudan sommaren 2011 då tre fjärdedelar av oljekällorna hamnade i den nya staten Sydsudan. Även om fredsavtalet och separationen förutsatte att norra Sudan skulle få fortsatt del i inkomsterna återstår det att komma överens om fördelningen. Samtidigt kan Sydsudan inte föra ut sin olja utan sudanesisk medverkan, eftersom ledningarna går till den sudanesiska Rödahavskusten, där också de enda raffinaderierna finns.
Sudan var länge ett av Afrikas allra fattigaste länder. Fortfarande lever människor i delar av landet – särskilt i öster och i Darfur i väster – i stor fattigdom. Omkring 40 procent av befolkningen beräknades i början av 2010 leva under det så kallade fattigdomsstrecket. Samtidigt har sudaneser, också utanför de stora städerna, upplevt en påtaglig höjning av sin levnadsstandard efter millennieskiftet.
På kort tid ryckte Sudan fram till att bli en av Afrikas rikaste stater. Internationella valutafonden (IMF) ansåg 2010 att Sudans bruttonationalprodukt (BNP) i det närmaste hade trefaldigats sedan president al-Bashir tog makten 1989, och att mycket av tillväxten skett under det senaste decenniet. Framför allt förklarades den snabba tillväxten av oljan, som började exploateras först i slutet av 1990-talet. Då pågick ännu inbördeskriget i södern. När oljepengarna först strömmade till användes de av regeringen till att köpa vapen, medan gerillan i södern, där de viktigaste oljekällorna finns, försökte hindra oljeutvinningen. Kriget kostade enorma summor och ödelade söderns traditionella ekonomi och det lilla som fanns av infrastruktur.
Först när regeringen i Khartoum och gerillan i södern kom överens om att dela på oljepengarna blev det möjligt att avsluta kriget. Och först då, runt 2005, kunde den verkliga oljeboomen börja. De sista åren fram till landets delning producerade Sudan omkring 500 000 fat olja om dagen, vilket gjorde landet till Afrikas tredje största oljeproducent söder om Sahara. Två tredjedelar av exporten gick till Kina.
”Före oljan” hämmades utvecklingen av ekonomisk vanskötsel. Nästan alla investeringar gick till området kring huvudstaden Khartoum. Den ekonomiska politiken präglades av tvära kast mellan nationaliseringar och privatiseringar. IMF hotade 1990 att utesluta Sudan. Regeringen gick därefter IMF till mötes med ökad skatteindrivning, avregleringar och privatiseringar. Den årliga tillväxten har sedan 1997 varit god. Avbetalningen på den enorma utlandsskulden har dock gått långsamt. En representant för Världsbanken uppskattade 2010 utlandsskulden till 25 miljarder US dollar. Ett år senare beräknades den ha ökat till 38 miljarder. Det finns ingen överenskommelse om hur skulden ska fördelas efter Sydsudans självständighet.
Omedelbart efter Sydsudans självständighet i juli 2011 meddelade president al-Bashir att regeringen hade antagit ett omfattande ekonomiskt krispaket för att försöka kompensera för det stora inkomstbortfallet när oljeproduktionen i ett slag minskade till cirka 115 000 fat per dag. Finansministern beräknade att statens inkomster skulle minska med 36 procent. Bland annat på grund av snabbt stigande matpriser och statens svaga finanser hade inflationen skjutit fart. Ett led i försöken att få bukt med prisstegringarna var enligt regeringen också övergången till en ny valuta som började distribueras ett par veckor efter landets delning. Statens utgifter skulle också skäras ned och arbetet fortsätta med att förbättra skatteindrivningen. Det osäkra ekonomiska läget gjorde att värdet på den nya valutan sjönk med 25 procent gentemot US dollarn under hösten 2011.
Konflikten med Sydsudan under början av 2012 (se Kalendarium) kostade enligt regeringen Sudan motsvarande 2,4 miljarder amerikanska dollar i form av minskad egen oljeproduktion och bortfallna transitavgifter för sydsudanesisk olja. Totalt minskade exporten med 83 procent från första kvartalet 2011 till samma period 2012. Inflationstakten ökade under samma perioder från 12,9 till 21 procent.
Under 2011 beräknades BNP ha minskat med 2,7 procent och väntades falla ungefär lika mycket 2012–2013, beroende både på förlorade oljeinkomster och på att befolkningen minskat med 20 procent efter landets delning. Regeringen har försökt kompensera bortfallet av oljeinkomster med ökad export av guld, men kraftigt fallande guldpris under 2013 ledde till att även de inkomsterna minskade kraftigt.
Sudanesiska centralbanken har vädjat till finansinstitutioner i arabländerna vid Persiska viken att deponera pengar i sudanesiska banker för att minska landets stora brist på hårdvaluta. Bristen på hårdvaluta tvingade 2013 centralbanken till två kraftiga devalveringar av landets valuta.
Försök att islamisera ekonomin under 1990-talet skapade förvirring i bankväsendet. 2003 beslöts att det islamiska systemet skulle existera parallellt med ett bankväsen av västerländskt snitt. Efter fredsavtalet med södern 2005 lättade regeringen i Khartoum något på den statliga styrningen av ekonomin. Reformer infördes för att underlätta internationell handel, men på grund av amerikanska sanktioner kunde sudaneserna inte handla med amerikanska dollar.
Regimens företrädare har starka privata intressen i näringslivet via hemliga bolag. Vissa drivs av den nationella säkerhetstjänsten och andra av enskilda medlemmar i regeringspartiet, medan en tredje kategori är islamiska ”välgörenhetsorganisationer”. De hemliga bolagen dominerar inom olje- och byggnadsindustrin och kommunikationer men återfinns i alla delar av ekonomin.
Det nya välståndet fördelas inte jämlikt. Presidentens trupper hör fortfarande till dem som gynnas mest. Företrädare för Världsbanken har dock berömt de styrande i Khartoum för att ha gjort kloka investeringar i infrastruktur, utbildning och jordbruk med vidhängande industrier.
Källa: Landguiden
Sudan
Turism i Sudan
Inbördeskrig och dåliga transporter har hindrat Sudan från att bli ett turistmål, men landet saknar inte sevärdheter.
Här finns livliga marknader och traditionell arabisk stadsmiljö i bland annat Khartoums grannstad Omdurman, möjligheter till bad och dykning vid Rödahavskusten och framför allt nubiska tempel och pyramider i norra Sudan. Att det ofta kan vara problem att få visum har inte direkt underlättat för turister att besöka landet. Hotell av internationell standard finns bara i Khartoum och Port Sudan. På grund av amerikanska ekonomiska sanktioner kan inga kreditkort användas i Sudan.
Källa: Landguiden
Sudan
Sudans geografi
Sudan är efter Algeriet Afrikas näst största land och drygt fyra gånger så stort som Sverige. Det ligger i nordöstra Afrika med en kort kust mot Röda havet. En stor del av landet domineras av Saharaöknen, men söderut tar gradvis busksavann över.
Namnet Sudan myntades av medeltida arabiska geografer: bilad as-sudan (de svartas land). I denna äldre betydelse betecknar Sudan inte ett enskilt land utan hela den geografiska övergångszon som skiljer Sahara från regnskogsbältet söder därom.
Större delen av Sudan är ett lågland som här och var bryts av bergskedjor och högplatåer. De högsta bergen finns i centrum av Darfurplatån i väster. I det södra slättlandet Kurdufan (även stavat Kordofan) ligger Nubabergen. En bergskedja löper också strax innanför kusten.
Historiskt har det inte funnits någon klart utstakad gräns mellan det som tidigare var norra och södra Sudan. Även efter landets delning i två stater sommaren 2011 (se Modern historia) tvistar man bland annat om till vilken sida det oljerika distriktet Abyei ska höra.
Nilen, världens längsta flod, rinner genom Sudan från söder till norr. Två av dess huvudarmar, Vita Nilen och Blå Nilen, flyter samman i huvudstaden Khartoum. Vita Nilen når Sudan från Uganda via Sydsudan. Blå Nilen rinner in från Etiopien i sydöst.
Källa: Landguiden
Armenien
Orient Travel på resemässan ITB i Berlin
Vår reseproducent Ahmed Hafez har besökt resemässan ITB i Berlin även i år och kommit hem med mycket spännande material inför nästa säsong. Ahmed har gjort mycket bra avtal med lokala arrangörer i bland annat Marocko, Indien och Iran och vi kommer därför kunna erbjuda nya spännande resor under nästa säsong.
Ahmed på ITB Berlin
Egypti
Demokrati tar tid
När man tittar på arabiska länder i efterdyningarna av den arabiska våren, är det lätt att dra den förhastade slutsatsen, som vissa tyvärr redan har dragit, att kampen för demokrati har misslyckats.
Två grundläggande lärdomar har vi alla, eller borde vi ha, lärt av händelserna de senaste tre åren: demokrati tar tid och det utvecklar sig bit för bit.
En snabb titt på den nuvarande situationen i länderna av den arabiska våren ger intrycket av att kampen för demokrati har misslyckats.
I Egypten kan ingripandet av militären och arméchef Abdel Fattah Al Sisi avsikt att ställa upp i presidentvalet ses som både en underminering av revolutionen och en uppgift om att återföra landet i den demokratiska processen. Militanta grupper vinner makt och ställer till stor förödelse på Libyen. Situationen i Jemen är inte bättre.
I Syrien, där det hemska inbördeskriget pågår, tycks regimen bara bli starkare, och oppositionen är inte bara hopplöst splittrade, men håller på att kapas av extremister och terrorister.
Inte heller i Tunisien, där de stridande parterna möts och växer samman, har ingenting konkret förverkligats.
Ingen förnekar bakslag och komplikationer. Vägen till demokrati är både besvärlig och lång.
Demokrati är inte en mobiltelefon som tillverkas i ett land, exporteras utomlands och enkelt och lätt används genom att trycka på en knapp, oberoende av gränser, hinder och kulturer.
Mycket finns att göra för att bädda in demokratin på ett effektivt sätt.
Först och främst måste man sprida sann medvetenhet och förståelse. En fråga som ställdes ofta, även före tillkomsten av den arabiska våren, var om människor i vår del av världen verkligen förstår demokrati.
Svaret, innan den arabiska våren och nu, är ingen.
Demokrati är inte okvalificerade frihet. Det är inte regeringen från folket, av folket, för folket. Det är inte ett enda val, och det är inte bara att vinna genom valurnorna. Inte heller är det majoritetsregeln.
Det är delvis alla dessa saker, men också så många andra sammanflätade saker.
Betydelsen av den arabiska vårens händelser är att de har lärt människor många lektioner – den hårda vägen – om demokrati.
En är att minoriteter inte kan ignoreras i en demokrati. En annan är att för att ha det livskraftiga folkets representation, behöver ett land livskraftiga politiska partier.
En tredje är att kompromissa är viktigt i en demokrati. En fjärde är att demokratiska förberedelser börjar hemma, i skolan och på universitetet – och genom andra sociala institutioner. En femte är att våld och förtryck inte främjar demokratin.
Dessa lärdomar, tror jag, är avgörande för demokratin att börja förverkligas.
Demokrati kan inte ske över en natt. Den behöver tid. Det är en fråga om evolution mer än revolution – eller kanske lite av båda.
En sak dock, ger oss hopp i den arabiska världen, mer än allt annat: folk vill ha demokrati, och även om de verkar ha dragit sig tillbaka lite nu, kommer de att fortsätta att insistera på det.
Men man ska inte glömma bort att vissa saker redan har förverkligas med avseende på demokrati: några riktiga politiska partier bildas, några överenskommelser mellan de olika parterna har skapats, vissa grundlagar håller på att reformeras, etc.
I Libyen arbetar man på en ny konstitution. I Egypten finns det en insikt bland alla att vinna i valurnan med fenomenala procentsatser inte längre tolereras.
Parterna i Syrien inser nu att det inte finns någon lösning utan kompromisser. Tunisien kan vara på randen till ett genombrott.
Människor som vill ha demokrati över en natt blir oerhört besvikna, cyniska och kritiska. De som tror demokrati tar tid, däremot har anledning att hoppas.
Det finns behov av tålamod. Det finns inga snabba eller smarta lösningar här.
Av Ahmad Y. Majdoubeh
Egypti
Brödraskapets våld – misstanke och bevis
Den politiska scenen utlöser många frågor om framtiden om huruvida den nuvarande konflikten ska sluta med staten ”besegrar” islamisterna eller vice versa, eller om båda kan förlora striden.
Brödraskapet insisterar på att visa sitt missnöje på gatorna, medan regeringen har förklarat dem som en terroristgrupp, vilket bådar mer våld i Egypten.
Istället för att begränsa kampen till inrikesministeriet, uppmuntrar alla nu våld, oavsett om det är islamisterna och de statliga institutionerna.
Och att kalla dem en terroristgrupp löser inte problemet och utlöser inte heller någon positiv respons från de övriga arabiska länderna.
Att säga ”Jag försvarar Brödraskapet” skulle omedelbart skicka mig i fängelse. Men gruppen hetsar till våld på gatorna och arbetar som täckmantel för jihadistrebeller.
Brödraskapet fördömer inte terrorverksamhet som utförs av Ansar al-Bayt al-Maqdis eller andra organisationer eftersom den avgångne presidenten Mohamed Morsy, även om de har fördömt bombningen av Mansoura säkerhetsdirektorat. Men detta enda uttalande kom från gruppledarna som inte är i fängelse, vilket innebär att det inte var riktigt officiellt.
Gruppen svarade inte, trots att de som utförde dessa operationer filmade dem på video och sa att de gjordes till försvar av Brödraskapet, medan de officiellt tidigare fördömt sådant som utförs av flera terroristgrupper mot Egypten på 1990-talet.
Hur gruppen nu gynnar våld?
Vi måste erkänna att brödraskapet inte utövade organiserat våld eller beväpnade dess medlemmar. Men de skapade och beivrade ett klimat för våld för att använda det avsiktligt eller oavsiktligt, i synnerhet eftersom de lever på samma villkor som upplevs av tidigare jihadiströrelser som en gång bara var en mantelförkunnelse och senare blev våldsam, såsom Jamaa al-Islamiya.
Gruppen utövade verbalt och politiskt våld när det var vid makten. Nu utövar de kriminellt våld, om än i begränsad omfattning. Men detta kan eskalera om alla gruppledare arresteras och lämnar scenen till en grupp entusiastiska och frustrerade ungdomar.
Sådan frustration har uppmanat andra islamistiska rörelser i det förflutna att ta till våld och motivera det med verser från Koranen och exempel från Sunnah.
Detta gradvis händer nu men gruppledarna inte se det. Och det behöver inte begränsas av grupp våld från misstanke till bevis.
Dubai och UAE
Resor till Aqaba i Jordanien
Resor till Aqaba
Vi erbjuder resor till Aqaba från Stockholm, Göteborg och Köpenhamn med avgång flera gånger i veckan. I Aqaba kan du uppleva Röda Havets fantastiska snorkelvatten och närheten till klippstaden Petra och den magnifika Wadi Rum öknen ger dig möjlighet att uppleva Jordaniens mest spännande platser.
Läs mer om resan till Aqaba.
Armenien
Resor till Dubai
RESOR TILL DUBAI – Burj Khalifa
Nu erbjuder vi resor till Dubai och Abu Dhabi i Förenade Arabemiraten. Våra resor till Dubai kan kombineras med både Oman och Qatar.