En bild på ett hotell sett från vattnet i Sharm el Sheikh

Kulturen i Sudan

Sudan

Kulturen i Sudan

Det kulturella inflytandet från islam är starkt. De sufiska ordnarna (islamiska mystiker) har egna sång- och danstraditioner, som zikher och madieh. Före militärkuppen 1989 nådde arabisk populärmusik från huvudstaden Khartoum via radio långt utanför Sudans gränser och blev stilbildande på Afrikas horn.
 
På arabiska finns äldre, skriven litteratur som ofta skildrar heliga män och deras liv. Bland moderna författare kan nämnas poeten Muhammad Mahdi Majdhub och romanförfattaren Tayyib Salih, född på sent 1920-tal på landsbygden i norra Sudan och död 2009 i London. Hans romaner, såsom ”Season of Migration to the North”, skildrar brytningen mellan tradition och modernitet.
 
Sedan hårdföra islamister gripit makten 1989 gick många musiker, artister och intellektuella i landsflykt.
 
Fredsavtalet mellan norra och södra Sudan 2005 medförde dock lättnader för musik- och kulturlivet. Nu fick ungdomar åter gå på dans eller rap-konserter, även om tillställningarna bara fick pågå till elva på kvällen och ibland avbröts av den speciella moralpolisen (enligt uppgift hösten 2010). Offentlig poesiuppläsning tilläts också, och traditionella musiker fick framträda exempelvis på bröllop. Radion spelade åter västerländsk och arabisk popmusik.
 
Ett antal minnesmärken från forna kulturer har givits status som världsarv av FN-organet Unesco. Det gäller huvudsakligen pyramider samt rester av tempel och palats från kungariket Kush, bland annat i Meroe nordost om Khartoum.
 
Källa: Landguiden

Sudan

Religion i Sudan

Islam är statsreligion, men i princip ska religionsfrihet råda. Merparten av befolkningen är muslimer, oftast sunniter.
 
Traditionell sudanesisk islam har inslag från förislamiska religioner. Sufiska ordenssällskap (islamiska mystiker) spelar en viktig roll. Ordnarnas grundare och historiska ledare dyrkas ibland som helgon, något som renläriga muslimer kan uppfatta som avgudadyrkan. Flera ordnar bildar basen för traditionella politiska partier.
 
Kristendomen kom till norra Sudan redan under romartiden, men de kristna riken som då grundades gick under på 1200-talet när området erövrades av Egypten. De kristna missionärer som verkat i landet i modern tid riktade framförallt in sig på södra Sudan (nuvarande Sydsudan) där kristendomen bredde ut sig vid sidan av traditionella religioner med inslag av andetro och förfädersdyrkan. I nuvarande Sudan finns bara en liten minoritet kristna.
 
Islamisk lag, sharia, infördes i hela landet 1983 vilket ledde till att sydsudaneserna gjorde uppror mot centralregeringen. Införandet av sharia väckte även protester från sekulariserade muslimer och icke-muslimer i norr. Under andra halvan av 1980-talet mildrades tillämpningen av sharia, men när hårdföra islamister tog makten i en militärkupp 1989 ändrades läget igen. 1991 utfärdade regeringen ett dekret som ålade domstolarna att åter tillämpa sharia. Provinserna i söder undantogs emellertid.
 
Motståndet mot islamiseringen på 1980-talet var en motor i det långa inbördeskrig mellan norra och södra Sudan som föregick delningen av landet. Men även i det nuvarande Sudan finns en opposition mot tillämpningen av islamisk lag.
 
Källa: Landguiden

Sudan

Sudans befolkning och språk

Efter drygt tjugo år av inbördeskrig mellan norra och södra Sudan slöts ett fredsavtal år 2005. Avtalet ledde fram till att landets delades i juli 2011 mellan den arabiskdominerade norra delen och den södra delen där majoriteten är svarta. Skiljelinjen mellan norr och söder gäller också religion: medan islam dominerar i norr bekänner sig söderns invånare till kristendom eller utövar traditionella religioner. Norra Sudans försök att införa islam i södern var en av drivkrafterna bakom inbördeskriget.
 
Sudanesisk befolkningsstatistik har länge betraktats som osäker. Den folkomröstning som föregick fredsavtalet gjordes redan 1993 och omfattade inte södern. Trots det förutsatte fredsavtalet att 72 procent av befolkningen hörde till norra och 28 procent till södra Sudan (nuvarande Sydsudan), och utifrån dessa siffror fördelades bland annat politiska poster och oljeinkomster mellan landets två huvuddelar.
 
I april 2008 genomfördes en ny folkräkning som blev kontroversiell redan innan den ägde rum. Resultatet skulle bland annat ligga till grund för fördelningen av resurser efter en eventuell delning av landet. Södra Sudan anklagade tidigt nordsidan för att med hjälp av folkräkningen manipulera befolkningssiffrorna till sin fördel, och dessa anklagelser upprepades när resultatet till slut publicerades i maj 2009. Enligt folkräkningen hade Sudan vid denna tidpunkt 39,1 miljoner invånare. Av dessa fanns 79 procent i norra och 21 procent i dåvarande södra Sudan (i dag självständiga Sydsudan). Södra Sudan protesterade mot resultatet och menade att södern omfattade en tredjedel av hela Sudans befolkning, inberäknat mellan en halv miljon och en miljon sydsudaneser som bodde i norr.
 
I det nya Sudan är araberna största folkgrupp men många har sitt ursprung i icke-arabiska folk. Politiskt dominerar tre arabiska klaner från Nildalen norr om Khartoum. Därifrån har hittills alla Sudans presidenter kommit. Skillnaden är stor mellan bofasta, jordbrukande araber i centrala Sudan och nomadiserande arabklaner i andra delar av landet, som i norra Darfur. De styrande i Khartoum uppmuntrar dock tankar på arabisk enhet.
 
I norra och centrala Sudan finns folk som är muslimer men inte araber. Nubierna, som sedan uråldriga tider bott längs Nilen i nordligaste Sudan och södra Egypten, övergår dock alltmer till att tala arabiska. De bör inte förväxlas med nuba, som är samlingsnamnet på en grupp svarta, nilo-sahariska folk i Nubabergen i Södra Kurdufan söder om Khartoum. Sedan Sudan blev självständigt 1956 har alla makthavare i Khartoum velat ”arabisera” de svarta nuba. Grupper av nuba och andra folk ska också ha fördrivits från landområden som de styrande velat ta i anspråk för storjordbruk. Många nuba anslöt sig på 1980-talet till södra Sudans gerillarörelse SPLM/SPLA. Khartoum svarade med hårda militära angrepp och förföljelser av nuba.
 
Kriget i Nubabergen pågick till 2002 då en vapenvila slöts. Från 2005 började flyktingar, inklusive före detta SPLA- soldater, återvända till Södra Kurdufan, men planerade utvecklings- och integrationsprojekt dröjde, och strider om jord och betesmarker skördade många offer. Både araber och nuba kände sig svikna av sina beskyddare från krigsåren (Khartoum respektive SPLM). De flesta nuba är idag muslimer. Genom delningen av Sudan blev nuba kvarlämnade som en minoritet i norr. I samband med Sudans delning utbröt nya strider i Södra Kurdufan och FN anklagade den sudanesiska armén för grov förföljelse av nuba.
 
Beja, som bor i bergen vid kusten, talar ett kushitiskt språk, besläktat med somaliska, men även beja blir alltmer arabiserade. Sedan 1980-talet, då boskapspest och torka härjade i öster, bor många beja i kåkstäder runt oljehamnen Port Sudan (se även Aktuell politik).
 
Darfur i väster domineras av svarta, muslimska bönder som talar nilo-sahariska språk. Området har fått sitt namn av majoritetsfolket fur. När en fur-dynasti på 1600-talet grundade ett mäktigt sultanat antog fur-folket arabiska namn och sedvänjor, men de behöll sitt språk och en egen identitet. Andra större svarta folk i Darfur är zagawa och masalit. I Darfur finns också nomadfolk som räknar sig som araber, och i norr är de i majoritet. Konkurrens om naturresurser mellan svarta och araber var en av faktorerna bakom den väpnade konflikt som utbröt i Darfur 2003 (läs mer i Darfur).
 
Mot slutet av kolonialtiden uppmuntrades afrikaner från andra länder att invandra till Sudan, en uppmaning som hörsammades av många som tillhörde hausa-folket i länder väster om Sudan.
 
Majoriteten av invånarna bor i centrala Sudan, framför allt runt städerna Khartoum, Khartoum North och Omdurman. Folk har sedan 1950-talet lockats till denna region på grund av den goda jordbruksmarken och arbetstillfällen inom industri och service. Även Nubabergen och Darfur i väster är ganska tätbefolkade. I övrigt är stora delar av Sudan obeboelig öken.
 
Flyktingarna
Under andra omgången av inbördeskriget i södra Sudan, 1983–2005, drevs över fyra miljoner sydsudaneser på flykt. Tre miljoner sökte sig till centrala Sudan, där myndigheterna inrättade permanenta flyktingläger utanför Khartoum. Kanske en miljon tog sig till omgivande länder.
 
Från och med 2005 började flyktingarna från södern återvända. I oktober 2009 hade enligt FN:s flyktingorgan UNHCR 2,5 miljoner återvänt, däribland 328 000 av dem som befunnit sig i grannländerna (se även Sociala förhållanden). En del sydsudaneser som etablerat sig i centrala Sudan ville bo kvar, men deras omständigheter försvårades när de fråntogs sina sudanesiska medborgarskap efter landets delning i juli 2011.
 
Flera miljoner människor har också drivits på flykt av konflikten i Darfur. FN uppskattade i början av 2011 antalet darfuriska internflyktingar till nästan 2,7 miljoner. Dessutom lever en kvarts miljon darfurier i flyktingläger i Tchad.
Under kriget mellan Etiopien och Eritrea 1998–2000 fanns etiopiska och eritreanska flyktingar i östra Sudan, och från 2003 har framför allt eritreaner åter sökt sig dit, däribland unga män på flykt från militärtjänsten. Under 2011 kom ungefär 1 600 eritreanska flyktingar i månaden till östra Sudan.
 
Språk 
Arabiska är officiellt språk, men många talar ett inhemskt språk vid sidan av arabiska. Regimen i Khartoum uppmuntrar minoritetsfolk att överge sina egna språk och helt övergå till arabiska.
 
Källa: Landguiden

Sudan

Sudans Klimat

Klimatet är hett, särskilt i öknarna i norr, fast nätterna där kan bli kyliga vintertid. Normalt kan man bara räkna med regn i juli och augusti. Mellan april och juni förekommer ofta sandstormar.

Sudan

Sudans geografi

Sudan är efter Algeriet Afrikas näst största land och drygt fyra gånger så stort som Sverige. Det ligger i nordöstra Afrika med en kort kust mot Röda havet. En stor del av landet domineras av Saharaöknen, men söderut tar gradvis busksavann över.
 
Namnet Sudan myntades av medeltida arabiska geografer: bilad as-sudan (de svartas land). I denna äldre betydelse betecknar Sudan inte ett enskilt land utan hela den geografiska övergångszon som skiljer Sahara från regnskogsbältet söder därom.
 
Större delen av Sudan är ett lågland som här och var bryts av bergskedjor och högplatåer. De högsta bergen finns i centrum av Darfurplatån i väster. I det södra slättlandet Kurdufan (även stavat Kordofan) ligger Nubabergen. En bergskedja löper också strax innanför kusten.
 
Historiskt har det inte funnits någon klart utstakad gräns mellan det som tidigare var norra och södra Sudan. Även efter landets delning i två stater sommaren 2011 (se Modern historia) tvistar man bland annat om till vilken sida det oljerika distriktet Abyei ska höra.
 
Nilen, världens längsta flod, rinner genom Sudan från söder till norr. Två av dess huvudarmar, Vita Nilen och Blå Nilen, flyter samman i huvudstaden Khartoum. Vita Nilen når Sudan från Uganda via Sydsudan. Blå Nilen rinner in från Etiopien i sydöst.
 
Källa: Landguiden

Armenien

Orient Travel på resemässan ITB i Berlin

Vår reseproducent Ahmed Hafez har besökt resemässan ITB i Berlin även i år och kommit hem med mycket spännande material inför nästa säsong. Ahmed har gjort mycket bra avtal med lokala arrangörer i bland annat Marocko, Indien och Iran och vi kommer därför kunna erbjuda nya spännande resor under nästa säsong.

 

Ahmed på ITB Berlin

Ahmed på ITB Berlin

Egypti

Demokrati tar tid

När man tittar på arabiska länder i efterdyningarna av den arabiska våren, är det lätt att dra den förhastade slutsatsen, som vissa tyvärr redan har dragit, att kampen för demokrati har misslyckats.

Två grundläggande lärdomar har vi alla, eller borde vi ha, lärt av händelserna de senaste tre åren: demokrati tar tid och det utvecklar sig bit för bit.

En snabb titt på den nuvarande situationen i länderna av den arabiska våren ger intrycket av att kampen för demokrati har misslyckats.

I Egypten kan ingripandet av militären och arméchef Abdel Fattah Al Sisi avsikt att ställa upp i presidentvalet ses som både en underminering av revolutionen och en uppgift om att återföra landet i den demokratiska processen. Militanta grupper vinner makt och ställer till stor förödelse på Libyen. Situationen i Jemen är inte bättre.

I Syrien, där det hemska inbördeskriget pågår, tycks regimen bara bli starkare, och oppositionen är inte bara hopplöst splittrade, men håller på att kapas av extremister och terrorister.

Inte heller i Tunisien, där de stridande parterna möts och växer samman, har ingenting konkret förverkligats.

Ingen förnekar bakslag och komplikationer. Vägen till demokrati är både besvärlig och lång.

Demokrati är inte en mobiltelefon som tillverkas i ett land, exporteras utomlands och enkelt och lätt används genom att trycka på en knapp, oberoende av gränser, hinder och kulturer.

Mycket finns att göra för att bädda in demokratin på ett effektivt sätt.

Först och främst måste man sprida sann medvetenhet och förståelse. En fråga som ställdes ofta, även före tillkomsten av den arabiska våren, var om människor i vår del av världen verkligen förstår demokrati.

Svaret, innan den arabiska våren och nu, är ingen.

Demokrati är inte okvalificerade frihet. Det är inte regeringen från folket, av folket, för folket. Det är inte ett enda val, och det är inte bara att vinna genom valurnorna. Inte heller är det majoritetsregeln.

Det är delvis alla dessa saker, men också så många andra sammanflätade saker.

Betydelsen av den arabiska vårens händelser är att de har lärt människor många lektioner – den hårda vägen – om demokrati.

En är att minoriteter inte kan ignoreras i en demokrati. En annan är att för att ha det livskraftiga folkets representation, behöver ett land livskraftiga politiska partier.

En tredje är att kompromissa är viktigt i en demokrati. En fjärde är att demokratiska förberedelser börjar hemma, i skolan och på universitetet – och genom andra sociala institutioner. En femte är att våld och förtryck inte främjar demokratin.

Dessa lärdomar, tror jag, är avgörande för demokratin att börja förverkligas.

Demokrati kan inte ske över en natt. Den behöver tid. Det är en fråga om evolution mer än revolution – eller kanske lite av båda.

En sak dock, ger oss hopp i den arabiska världen, mer än allt annat: folk vill ha demokrati, och även om de verkar ha dragit sig tillbaka lite nu, kommer de att fortsätta att insistera på det.

Men man ska inte glömma bort att vissa saker redan har förverkligas med avseende på demokrati: några riktiga politiska partier bildas, några överenskommelser mellan de olika parterna har skapats, vissa grundlagar håller på att reformeras, etc.

I Libyen arbetar man på en ny konstitution. I Egypten finns det en insikt bland alla att vinna i valurnan med fenomenala procentsatser inte längre tolereras.

Parterna i Syrien inser nu att det inte finns någon lösning utan kompromisser. Tunisien kan vara på randen till ett genombrott.

Människor som vill ha demokrati över en natt blir oerhört besvikna, cyniska och kritiska. De som tror demokrati tar tid, däremot har anledning att hoppas.

Det finns behov av tålamod. Det finns inga snabba eller smarta lösningar här.

Av Ahmad Y. Majdoubeh

 

Egypti

Brödraskapets våld – misstanke och bevis

 
Den politiska scenen utlöser många frågor om framtiden om huruvida den nuvarande konflikten ska sluta med staten ”besegrar” islamisterna eller vice versa, eller om båda kan förlora striden.
 
Brödraskapet insisterar på att visa sitt missnöje på gatorna, medan regeringen har förklarat dem som en terroristgrupp, vilket bådar mer våld i Egypten.
 
Istället för att begränsa kampen till inrikesministeriet, uppmuntrar alla nu våld, oavsett om det är islamisterna och de statliga institutionerna.
Och att kalla dem en terroristgrupp löser inte problemet och utlöser inte heller någon positiv respons från de övriga arabiska länderna.
 
Att säga ”Jag försvarar Brödraskapet” skulle omedelbart skicka mig i fängelse. Men gruppen hetsar till våld på gatorna och arbetar som täckmantel för jihadistrebeller.
 
Brödraskapet fördömer inte terrorverksamhet som utförs av Ansar al-Bayt al-Maqdis eller andra organisationer eftersom den avgångne presidenten Mohamed Morsy, även om de har fördömt bombningen av Mansoura säkerhetsdirektorat. Men detta enda uttalande kom från gruppledarna som inte är i fängelse, vilket innebär att det inte var riktigt officiellt.
 
Gruppen svarade inte, trots att de som utförde dessa operationer filmade dem på video och sa att de gjordes till försvar av Brödraskapet, medan de officiellt tidigare fördömt sådant som utförs av flera terroristgrupper mot Egypten på 1990-talet.
 
Hur gruppen nu gynnar våld?
 
Vi måste erkänna att brödraskapet inte utövade organiserat våld eller beväpnade dess medlemmar. Men de skapade och beivrade ett klimat för våld för att använda det avsiktligt eller oavsiktligt, i synnerhet eftersom de lever på samma villkor som upplevs av tidigare jihadiströrelser som en gång bara var en mantelförkunnelse och senare blev våldsam, såsom Jamaa al-Islamiya.
 
Gruppen utövade verbalt och politiskt våld när det var vid makten. Nu utövar de kriminellt våld, om än i begränsad omfattning. Men detta kan eskalera om alla gruppledare arresteras och lämnar scenen till en grupp entusiastiska och frustrerade ungdomar.
 
Sådan frustration har uppmanat andra islamistiska rörelser i det förflutna att ta till våld och motivera det med verser från Koranen och exempel från Sunnah.
 
Detta gradvis händer nu men gruppledarna inte se det. Och det behöver inte begränsas av grupp våld från misstanke till bevis.

Dubai och UAE

Resor till Aqaba i Jordanien

Resor till Aqaba

 

Vi erbjuder resor till Aqaba från Stockholm, Göteborg och Köpenhamn med avgång flera gånger i veckan. I Aqaba kan du uppleva Röda Havets fantastiska snorkelvatten och närheten till klippstaden Petra och den magnifika Wadi Rum öknen ger dig möjlighet att uppleva Jordaniens mest spännande platser.

 

Läs mer om resan till Aqaba.

Armenien

Resor till Dubai

RESOR TILL DUBAI - Burj Khalifa

RESOR TILL DUBAI – Burj Khalifa

Nu erbjuder vi resor till Dubai och Abu Dhabi i Förenade Arabemiraten. Våra resor till Dubai kan kombineras med både Oman och Qatar.