De tidigast folk som efterlämnat spår av betydelsefulla kulturer i Burma är pyu ch mon som bodde i Irrawaddys deltaområde några hundra år före Kristus. Efter dem kom de tibeto-burmanska folken, förfäder till dagens burmaner. Övriga folkgrupper som finns i landet i dag invandrade i etapper från långt före Kristi födelse fram till slutet av 1700-talet och levde åtskilda från varandra. Varje folk har utvecklat sin egen kultur och särart.

Från 1900-talet och framåt har burmanerna varit i majoritet och dominerat politiskt och kulturellt. Tre gånger lyckades de förena Burma till ett rike. Under den första burmanska dynastin, Pagan, från 1000-talet och till den mongoliska invasionen 1287, vann buddismen insteg i landet och med den kom en indiskt påverkad kultur. Denna period utgjorde Burmas ”gyllene tid”.

På 1500-talet enades landet åter under den burmanska dynastin Toungoo. Ständiga krig försvagade riket, som återigen upplöstes i strider mellan folkgrupper där ingen var tillräckligt stark för att ta makten. I slutet av 1700-talet uppstod dock den tredje burmanska dynastin, konbaung. Gränskonflikter med Brittiska ostindiska kampaniet ledde under 1800-talet till att Storbritannien gradvis lade under sig Burma. År 1885 hade hela landet erövrats och inlemmades senare som en provins i Brittiska Indien.

Burma utvecklades till världens ledande risexportör. Administrativt kom landets burmanska regioner att bli hårt centralstyrda genom att lokala samhällen på slättlandet som tidigare styrts av hövdingar underkastades brittisk kontroll. Tiotusentals indier sändes till Burma för att sköta ekonomi, handel och administration. De flesta minoritetsfolken, som inte hade bekämpat kolonialmakten, belönades med ett stort mått av lokalt självstyre. De gick villigt i brittisk tjänst som soldater och lägre tjänstmän, medan de nationellt självmedvetna burmanerna gjorde motstånd mot det brittiska kolonialstyret.

En viktig kanal för motståndet var landets buddistiska traditioner. Burmanerna krävde bl a att även europèer skulle ta av sig skorna innan de dick in i pagoderna, de buddistiska helgedomarna. Sedan ett par munkar 1919 överfallit ett par europèer i en pagod fick kolonialförvaltningen ge efter i skofrågan, vilket stärkte självkänslan i det buddistiska lägret. På 1920-talet predikade buddistiska munkar att det koloniala styret förvred människornas sinnen och därför omöjliggjorde sträven efter den buddistiska saligheten.

En verklig självständighetsrörelse växte fram i början av 1930-talet. Dess medlemmar kallade varandra thakin, herre, mästare, en titel annars förbehållen kolonialherrarna. Förr befolkningen blev de snart kända som thakinerna. Deras idèer var en blandning av socialism och marxism, med inspiration från indisk nationalism samt europeisk och japansk fascism. Men framför allt utgick deras argument från buddistisk tradition: I ett socialistiskt välfärdssamhälle skulle folket kunna ägna sig åt andliga ting i stället för åt materiella bekymmer. Dessutom skulle folkets välfärd bli en merit för härskaren i den fortsatta själavandringen.

Under 1930-talet förekom gång på gång oroligheter och strejker riktade mot kolonialstyret och mot indiska penningutlånare och gästarbetare. Britterna försökte blidka nationalisterna genom att ge dem ökat självstyre. Burmeserna fick ett eget parlament genom allmänna val 1936 och en premiärminister utsedd av parlamentet 1937. Men den brittiske guvernören behöll vidsträckta maktbefogenheter.

Vid andra världskrigets utbrott tog japanerna kontakt med burmanska nationalister och lovade dem stöd i självständighetskampen. En grupp thakiner, ledda av Aung San, smugglades ut ur Burma och fick militär utbildning av den japanska underrättelsetjänsten. Dessa bildade sedan kärnan i specialförband som med räder i Burma understödde den japanska invasionen 1942. En av dessa thakiner som gick under täcknamnet Ne Win (”Strålande som solen”) skulle sedermera bli det självständiga Burmas starke man i över 30 år.

Sedan de allierade hade drivits ut ur nästan hela landet utropades Burma till en självständig stat. Men självständigheten blev bara formell. I praktiken härskade Japans kejserliga armè, och många burmeser sattes i tvångsarbete och utsattes för brutala övergrepp.

Medlemmar av den maktlösa burmesiska regimen tog genom karenfolket med britterna, som ännu fanns kvar i kachinstaten i norr, och de allierade var villiga att samarbeta. En ny grupp, Antifascistiska folkliga frihetsförbundet (Anti-Fascist People’s Freedom League, AFPFL), bildades av många olika nationalistiska grupper samt kommunister. Frihetsförbundet AFPFL leddes av Aung San som nu var burmesisk överbefälhavare. På signal från den brittiske överbefällhavaren i sydöstasien, Louis Mountbatten, gjorde de burmesiska trupperna myteri och anföll japanerna. Aung Sans styrkor deltog sedan i de allierades återerövring av Burma 1945.

Efter kriget kom vapenbröderna inte längre överens. Den brittiska regeringen ville inte överlämna makten i ett självständigt Burma till Aung San och Frihetsförbundet, eftersom man var missnöjd med det kommunistiska inslaget i rörelsen. Den brittiske guvernören lät i stället några handplockade konservativa burmesiska politiker bilda regering. Minoritetsfolkens ställning var också en stridsfråga. Flera av dem, bland andra karenerna, ville inte vara en del av ett självständigt Burma.

Den brittiska inställningen ändrades emellertid när oroligheter utbröt och blev så omfattande att ett allmänt uppror hotade. Sedan kommunisterna kommit i konflikt med Frihetsförbundet och lämnat koalitionen, ingick den brittiska regeringen ett avtal med Aung San om att överlämna makten till AFPFL. Frågan om minoriteternas ställning löstes genom att det självständiga Burma gjordes till en federation med visst formellt självstyre förminoritetsfolken i de olika delstaterna, men i praktiken gav författningen centralregeringen en stark maktposition.

Aung San och sex andra ledande AFPFL-medlemmar mördades emellertid 1947 i en sammansvärjning ledd av den konservative politikern U Saw som skuffats undan från makten genom överenskommelsen mellan britterna och Frihetsförbundet. En annan ledare ur AFPFL, Thakin Nu (sedermera känd som U Nu), tog istället över regeringsansvaret vid självständigheten den 4 januari 1948.

 Källa: landguiden.se 2010-05-03

Oman har ett väl utbyggt socialt trygghetssystem för landets egna medborgare, men de utlänningar som arbetar i landet står i huvudsak utanför systemet. Endast en låg grundavgift finns inom hälso och sjukvården, som har byggts ut kraftigt sedan 1970. I början av 2000-talet hade landet ett sextiotal sjukhus och medellivslängden bland omanier har ökat med 15 år på ett kvartssekel.

Kvinnor är generellt mer självständiga i det omanska samhället än i andra arabländer.

De allra flesta av invånarna i Oman är muslimer och en stor majoritet av dem bekänner sig till den islamiska riktningen ibadiya. Denna riktning uppstod redan på 600-talet och är i Oman – som enda land i världen – statsreligion. Ibadiya skiljer sig från andra muslimska riktningar främst genom att den förespråkar att imamen (den andliga ledaren) ska väljas av församlingen. Övriga muslimer i landet bekänner sig till de sunnitiska eller shiitiska riktningarna.

En stor del av Omans många utländska gästarbetare är hinduer från Sydasien. Det finns också en liten kristen minoritet. Utlänningarna får utöva sin religion och bygga kyrkor eller tempel, men icke muslimer får inte missionera eller publicera religiöst material i landet.

Klimatet är utpräglat kontinentalt, det vill säga torrt med varma somrar och kalla vintrar. Både temperatur och nederbörd varierar dock mycket mellan olika delar av landet beroende på de stora höjdskillnaderna.

Läs mer om Armenien.

Egypten har en tämligen enhetlig befolkning. Den stora majoriteten är araber. Några procent av befolkning tillhör minoriteter som nubier, armenier, greker och berber med flera. De kristna kopterna (se Religion) ser sig som ättlingar till forntidens egyptier, även om de är arabiskt påverkade. Deras gudstjänstspråk härstammar från fornegyptiskan.

Egyptens tidigare så höga befolkningstillväxt har bromsats genom statliga kampanjer för att få familjer att skaffa färre barn. Befolkningen är ung; över 30 procent av invånarna är under 14 år och bara 6 procent över 60 år.

Egyptens bebodda områden och all odlad areal utgör tillsammans mindre än fem procent av landytan. Nildalen och flodens delta tillhör de tätast befolkade områdena i världen. Överbefolkningen har gjort att nya städer planeras i öknarna.

Arabiska är landets officiella språk och talas av alla infödda egyptier. Den talade arabiskan varierar över arabvärlden, medan skriftspråk är detsamma. Den egyptisa dialekten förstås av de flesta araber som följd av Egyptens dominans inom massmedier och kultur. Välutbildade talar ofta även franska eller engelska.

Omans medborgare arbetar företrädesvis inom statsförvaltning och offentlig sektor, medan industri och privat tjänstesektor främst sköts av utländsk arbetskraft, så kallade gästarbetare. Mer än halva arbetskraften i Oman utgjordes några år in på 2000-talet av utlänningar från fattigare länder i Mellanöstern och Asien.

Regeringen har dock som mål att minska andelen utlänningar i landet, en kampanj som kallas omanisering. Det innebär att kvalificerad utländsk arbetskraft ska ersättas med välutbildade omanier. Utlänningar som saknat giltiga uppehållstillstånd har utvisats.

Orsakerna bakom omaniseringen är att födelsetalen bland medborgarna ökar och antalet jobb inom den offentliga sektorn har minskat på grund av nedskärningar. Arbetslösheten bland unga omanier har därför börjat bli ett allvarligt problem för regeringen och fler arbetstillfällen åt omansk ungdom har blivit ett viktigt mål. Omaniseringen motverkas dock av lönebilden. En utländsk får hälften så mycket eller mindre i lön som en omansk medborgare med motsvarande arbetsuppgifter. Det gör att framför allt privata företag hellre anställer utlänningar. Genom lagstiftningen omomanisering ökade dock andelen anställda medborgare i den privata sektorn från 5 procent 1995 till 20 procent 2004.

Omanierna skyddas av en väl utvecklad arbetsrätt, medan gästarbetarna inte åtnjuter samma rättigheter på arbetsmarknaden. Facklig verksamhet är förbjuden för både omanier och utländska gästarbetare.

Av Omans medborgare är merparten araber, indelade i olika stammar. Av dessa är omkring fem procent nomader. Bergsbefolkningen i provinsen Dhofar i söder liknar till utseende och levnadssätt invånare på Afrikas horn och har andra modersmål än arabiska (se nedan). I städerna längs kusten lever sedan århundraden andra mindre folkgrupper, fram för allt perser, balucher (från Pakistan och Indien) och afrikaner.

Sedna olja började utvinnas i stor skala på 1970-talet har många gästarbetare invandrat från Indien, Bangladesh och Pakistan. Även mindre grupper av kvalificerad arbetskraft har kommit från bland annat Europa, USA och Egypten. Numera är över en fjärdedel av landets befolkning på omkring 2,6 miljoner invånare (2005) utländska gästarbetare, som saknar medborgarskap.

Huvuddelen av Omans befolkning lever på de tre procent av landytan som utgörs av kustslätter. Knappt hälften av invånarna bor i eller omkring huvudstaden Muskat på nordostkusten. Många bor också längs norra kusten och på kustremsan i Dhofar.

Det officiella språket är högarabiska, men de flesta talar nyarabiska dialekter. I affärslivet och statsförvaltningen används i allmänhet engelska. Bergsfolket shihuh på Musandamhalvön i nordväst talar en variant av persiska och i Dhofar talas förutom arabiska de semitiska språken mehri, bathari, harsusi och shkhawri.

Armeniska befolkningssiffror är osäkra. Under sovjetepoken berördes Armenien föga av de folkomflyttningar som följde på deportationer och storskaliga industrialisering i andra delar av Sovjetunionen. Många, kanske upp till en miljon av landets invånare, lämnade dock Armenien från slutet av 1980-talet och under 1990-talet. Bland andra gav sig nästan alla Armeniens azerier (azerbajdzjaner) av under konflikten med Azerbajdzjan. I stället tog Armenien emot 250 000 etniska armenier från Azerbajdzjan. Redan innan dess var dock över 90 procent av Armeniens invånare etniska armenier.

Områden utanför Armenien som historiskt bebotts av armenier finns i östra Turkiet och i Irans nordvästligaste hörn. Runt sjön Van i Turkiet bodde ännu i början av 1990-talet ca två miljoner armenier; de fördrevs dock eller dödades av den osmanska armén under första världskriget. De få armenierna i dagens Iran (kanske 200 000) och Turkiet (än färre) bor främst i städerna. Armeniska minoriteter finns även i andra länder. En och en halv miljon bor i andra före detta sovjetrepubliker, framför allt i Ryssland. En politiskt betydelsefull grupp är de upp till 170 000 armenier som bor i Nagorno-karabach i grannlandet Azerbajdzjan. Ytterligare två och en halv miljon armenier bor i USA, Frankrike och olika länder i Mellanöstern. I Jerusalem finns sedan gammalt en armenisk stadsdel.

Presidenten utser medlemmar i en särskild kommitte som avgör vilka politiska partier som ska tillåtas. De flesta får avslag. Partier grundade på religion, kön eller tillhörighet till någon särskild folkgrupp är förbjudna. År 2007 fanns 21 godkända oppositionspartier.

Regeringspartiet Nationldemokratiska partiet (Hizb al Dimuqratiyah al Wataniyah, HDW, engelsk förkortning NDP) kontrolleras ytterst av president Mubarak och på senare tid allt mer av hans son. Partiet har makten i såväl parlamentet som lokala församlingar och dess hand vilar tung över massmedier, fackförbund och den stora offentliga sektorn. NDP är främst ett maktinstrument och dess vaga ideologi, mellan socialism och kapitalism, har öppnat för fraktioner inom partiet.

Både valsystemet och själva maktstrukturen garanterar NDP framgång. Partiet representerar i stort sett samma elit – landsbygdens lokalpolitiker, offentliga sektorn, militären – som tjänat makten sedan 1952. NDP kan sägas har ersatt mittenkrafterna i Arabiska socialistunionen, ASU, som var regeringsparti fram till 1978 då enpartisystemet upphörde.

Traditionen att inte ifrågasätta makten lever kvar, främst på landsbygden, medan oppositionen har störst framgång i städerna. Rådande maktstruktur förklarar landets relativa stabilitet och kontinuitet, men är ett avgörande hinder för verklig demokrati. Oppositionspartierna får ge ut tidningar och tillåts hålla möten, men regimens politiska allmakt gör dem ändå kraftlösa.

Den viktigaste oppositionsrörelsen, Muslimska brödraskapet (Hizb al-Ikhwan al-muslimoon), är förbjuden sedan 1954 men kan ändå bedriva en viss politisk verksamhet. Vid valen ställer representanter för brödraskapet upp som oberoende kandidater eller under täckmantel av något annat parti. Sedan valet 2005 besätter Muslimska brödraskapet nära en femtedel av platserna i parlamentet.

Brödraskapet vill upprätta en stat helt och hållet grundad på islam och motsätter sig freden med Israel. Rörelsen, som har omfattande folkligt stöd, tar avstånd från terror men kontrolleras hårt av regimen, som ser den som en civil gren av de militanta islamistiska grupperna (se Modern historia).

Tusentals av brödraskapets medlemmar har suttit fängslade utan rättegång i åratal och flera ledare har avrättats. Ledare sedan 2004 är Muhammad Mahdi Akef, som satt fängslad i 20 år. Han anses stå nära den palestinska Hamasrörelsen och är ideologiskt en mycket inflytelserik person i Egypten.

Nya delegationspartiet, Wafd (Hizb al-Wafd-al-Jadid), arvtagare till det nationalistparti som fanns i början av 1900-talet (se Äldre historia), förespråkar privatisering och politisk liberalisering. Vänsterpartiet Progressiva nationella unionistpartiet, al-Tajamaa (Hizb al-Tajamaa al Wataniyah al Tagadamm al Wahdwa) vill stärka den offentliga sektorn och är emot närmandet till Israel. Partiet består av ASUs gamla vänster, tidigare Nasseranhängare och kommunister. Demokratiska arabiska nasseristpartiet är en mer radikal version av al-Tajamaa.

2004 uppstod en löst sammansatt rörelse, Kifaya (betyder ungefär”det räcker nu”), som trotsat förbudet mot demonstrationer och öppet kritiserat presidenten. Kifaya kan ses som en aktivistisk takorganisation för vänsteranhängare, liberaler och moderata islamister som förenats genom budskapet ”frihet och slut på despotin”, dvs Mubarakfamiljens styre.

2004 registrerades också en sekulär och liberal rörelse, al Ghad (Morgondagen), som politiskt parti men har försvagats genom splittring. Demokratiska fronten godkändes i maj 2007. Ledaren Osama al-Ghazali Harb, som lämnade NDP 2006, hävdar att hans parti kan fylla ”det stora tomrummet” mellan NDP och Muslimska brödraskapet.

Under våren 2010 lanserade Mohamed El Baradei, tidigare generaldirektör för det internationella atomenergiorganet IAEA, en ny sammanslutning för oppositionen, National Association for Change. Han antydde också att han var beredd att kandidera mot Mubarak i valen.

Omans utrikeshandel domineras av olja och naturgas. Grönsaker och frukt, framför allt dadlar, har också viss betydelse som exportprodukter. Importen består av transportutrustning, maskiner, fordon och livsmedel. Förenade arabemiraten, Japan, Iran, Saudiarabien, Yemen och Tyskland är viktiga handelspartner, liksom Storbrittanien och USA. USA och Oman slöt 2006 ett bilateralt frihandelsavtal.