Dagens Jordanien tros ha varit befolkat redan 6000 år f Kr. Många olika folk har under tidernas lopp stridit om makten i området, däribland assyrier, babylonier, perser, nabatéer (ett arabiskt nomadfolk) och romare. På 600-talet e Kr lade araber under sig regionen, men på 1500-talet erövrades den av de osmanska turkarna, som kom att styra långt in på 1900-talet. I slutet av första världskriget hjälpte engelsmännen araberna att köra ut turkarna för att 1920, av dagens Jordanien, Israel, Gaza och Västbanken, upprätta det brittiska mandatet Palestina. Året därpå skilde man av Jordanien och 1923 erkändes det, under namnet Transjordanien och med emiren Abdullah som ledare, som en nationalstat under brittiskt beskydd. Full självständighet fick landet först 1946, efter andra världskriget, då som det Hashemitiska kungadömet Transjordanien och med Abdullah som kung.

År 1952 utsågs den endast 16-årige Hussein till ny kung, sedan hans farfar Abdullah året innan mördats av en palestinier. Hussein kom att styra Jordanien i hela 47 år. Inrikespolitiskt styrde han med järnhand.

År 1967 tog Israel tillbaka Västbanken och västra Jerusalem i det s k sexdagarskriget med en stor palestinsk flyktingström in i Jordanien som följd. Många flyktingar var medlemmar i den Palestinska befrielseorganisationen, PLO, som efterhand togs över av mer radikala grupper och också blev allt mäktigare. Till sist ledde spänningar mellan PLO och Hussein till inbördeskrig 1970; PLO krossades och dess ledare tvingades lämna Jordanien. Sedan PLO indirekt erkänt staten Israel och övergett terrorismen inleddes 1991 fredsförhandlingar mellan Israel och en jordansk-palestinsk delegation; tre år därefter slöts ett fredsavtal.

När äldste sonen Abdullah tog över kungatronen 1999 inledde han en rad demokratiska reformer men avbröt snart försöken då fundamentalistiska islamiska grupper hotade att växa sig alltför starka. Utrikespolitiskt fortsatte Abdullah faderns väst- och USA-vänliga politik.

Kungafamiljen med kung Abdullah i spetsen har med rötter som kan härledas tillbaka till profeten Mohammed en mycket stark ställning i det muslimska Jordanien. Kungen tvingas dock manövrera mellan att hålla sig väl med väst, främst USA, vars stöd han behöver både ekonomiskt och säkerhetspolitiskt, utan att stöta sig med den relativt stora USA- och Israelfientliga delen av den jordanska befolkningen. Denna återfinns framför allt bland palestinska och islamistiska invånare i städerna, medan kungen kunnat kontrollera parlamentet med hjälp av den mer kungatrogna men ofta konservativa landsbygdsbefolkningen, som gynnas av den nuvarande valkretsindelningen. Armén och säkerhetstjänsten är också lojala med kungen. De politiska partierna är svaga, vilket framgick senast vid parlamentsvalet i november 2010, då de flesta som valdes var partilösa.

I november 2009 upplöste kung Abdullah parlamentet. Han angav inget skäl till beslutet men det fanns ett utbrett missnöje med uteblivna reformer och i december samma år utsåg kungen en tidigare tjänsteman vid hovet, Samir al-Rifai, till ny regeringschef. Rifai fick stort utrymme att själv bilda en regering som skulle se till att landet bättre klarade följderna av den globala finanskrisen.

Jordanien har ett utsatt läge, inklämt mellan starka grannstater i en orolig region. Landets strategi har varit goda kontakter med en stormakt (förr Storbritannien, numera USA) som kan ingripa om det blir hotat. Samtidigt har jordanierna satsat på ett eget starkt försvar och den jordanska armén är arabvärldens kanske bäst utbildade, utrustad med vapen främst från USA. Jordanien har i väst länge setts som ett ovanligt stabilt arabland, som också ställt upp i olika fredsinitiativ för Mellanöstern. Kung Abdullah går dock en svår balansgång med sin västvänliga utrikespolitik, som en stor del av befolkningen är skeptisk till.

Klimatet är utpräglat kontinentalt, det vill säga torrt med varma somrar och kalla vintrar. Både temperatur och nederbörd varierar dock mycket mellan olika delar av landet beroende på de stora höjdskillnaderna.

Läs mer om Armenien.

Egypten har en tämligen enhetlig befolkning. Den stora majoriteten är araber. Några procent av befolkning tillhör minoriteter som nubier, armenier, greker och berber med flera. De kristna kopterna (se Religion) ser sig som ättlingar till forntidens egyptier, även om de är arabiskt påverkade. Deras gudstjänstspråk härstammar från fornegyptiskan.

Egyptens tidigare så höga befolkningstillväxt har bromsats genom statliga kampanjer för att få familjer att skaffa färre barn. Befolkningen är ung; över 30 procent av invånarna är under 14 år och bara 6 procent över 60 år.

Egyptens bebodda områden och all odlad areal utgör tillsammans mindre än fem procent av landytan. Nildalen och flodens delta tillhör de tätast befolkade områdena i världen. Överbefolkningen har gjort att nya städer planeras i öknarna.

Arabiska är landets officiella språk och talas av alla infödda egyptier. Den talade arabiskan varierar över arabvärlden, medan skriftspråk är detsamma. Den egyptisa dialekten förstås av de flesta araber som följd av Egyptens dominans inom massmedier och kultur. Välutbildade talar ofta även franska eller engelska.

Omans medborgare arbetar företrädesvis inom statsförvaltning och offentlig sektor, medan industri och privat tjänstesektor främst sköts av utländsk arbetskraft, så kallade gästarbetare. Mer än halva arbetskraften i Oman utgjordes några år in på 2000-talet av utlänningar från fattigare länder i Mellanöstern och Asien.

Regeringen har dock som mål att minska andelen utlänningar i landet, en kampanj som kallas omanisering. Det innebär att kvalificerad utländsk arbetskraft ska ersättas med välutbildade omanier. Utlänningar som saknat giltiga uppehållstillstånd har utvisats.

Orsakerna bakom omaniseringen är att födelsetalen bland medborgarna ökar och antalet jobb inom den offentliga sektorn har minskat på grund av nedskärningar. Arbetslösheten bland unga omanier har därför börjat bli ett allvarligt problem för regeringen och fler arbetstillfällen åt omansk ungdom har blivit ett viktigt mål. Omaniseringen motverkas dock av lönebilden. En utländsk får hälften så mycket eller mindre i lön som en omansk medborgare med motsvarande arbetsuppgifter. Det gör att framför allt privata företag hellre anställer utlänningar. Genom lagstiftningen omomanisering ökade dock andelen anställda medborgare i den privata sektorn från 5 procent 1995 till 20 procent 2004.

Omanierna skyddas av en väl utvecklad arbetsrätt, medan gästarbetarna inte åtnjuter samma rättigheter på arbetsmarknaden. Facklig verksamhet är förbjuden för både omanier och utländska gästarbetare.

Av Omans medborgare är merparten araber, indelade i olika stammar. Av dessa är omkring fem procent nomader. Bergsbefolkningen i provinsen Dhofar i söder liknar till utseende och levnadssätt invånare på Afrikas horn och har andra modersmål än arabiska (se nedan). I städerna längs kusten lever sedan århundraden andra mindre folkgrupper, fram för allt perser, balucher (från Pakistan och Indien) och afrikaner.

Sedna olja började utvinnas i stor skala på 1970-talet har många gästarbetare invandrat från Indien, Bangladesh och Pakistan. Även mindre grupper av kvalificerad arbetskraft har kommit från bland annat Europa, USA och Egypten. Numera är över en fjärdedel av landets befolkning på omkring 2,6 miljoner invånare (2005) utländska gästarbetare, som saknar medborgarskap.

Huvuddelen av Omans befolkning lever på de tre procent av landytan som utgörs av kustslätter. Knappt hälften av invånarna bor i eller omkring huvudstaden Muskat på nordostkusten. Många bor också längs norra kusten och på kustremsan i Dhofar.

Det officiella språket är högarabiska, men de flesta talar nyarabiska dialekter. I affärslivet och statsförvaltningen används i allmänhet engelska. Bergsfolket shihuh på Musandamhalvön i nordväst talar en variant av persiska och i Dhofar talas förutom arabiska de semitiska språken mehri, bathari, harsusi och shkhawri.

Armeniska befolkningssiffror är osäkra. Under sovjetepoken berördes Armenien föga av de folkomflyttningar som följde på deportationer och storskaliga industrialisering i andra delar av Sovjetunionen. Många, kanske upp till en miljon av landets invånare, lämnade dock Armenien från slutet av 1980-talet och under 1990-talet. Bland andra gav sig nästan alla Armeniens azerier (azerbajdzjaner) av under konflikten med Azerbajdzjan. I stället tog Armenien emot 250 000 etniska armenier från Azerbajdzjan. Redan innan dess var dock över 90 procent av Armeniens invånare etniska armenier.

Områden utanför Armenien som historiskt bebotts av armenier finns i östra Turkiet och i Irans nordvästligaste hörn. Runt sjön Van i Turkiet bodde ännu i början av 1990-talet ca två miljoner armenier; de fördrevs dock eller dödades av den osmanska armén under första världskriget. De få armenierna i dagens Iran (kanske 200 000) och Turkiet (än färre) bor främst i städerna. Armeniska minoriteter finns även i andra länder. En och en halv miljon bor i andra före detta sovjetrepubliker, framför allt i Ryssland. En politiskt betydelsefull grupp är de upp till 170 000 armenier som bor i Nagorno-karabach i grannlandet Azerbajdzjan. Ytterligare två och en halv miljon armenier bor i USA, Frankrike och olika länder i Mellanöstern. I Jerusalem finns sedan gammalt en armenisk stadsdel.