På 680-talet trängde arabiska erövrare in i Marocko, men de tog politisk kontroll över området först i början av 700-talet, då de också började omvända berberna till islam. I slutet av 700-talet bröt Marocko med kalifatet i Bagdad, som styrde det islamisk-arabiska imperiet. Brytningen skedde under ledning av Idris bin Abdullah, som flytt från Arabiska halvön efter ett uppror mot kalifatet. Den idrissidiska dynastin styrde under några århundraden Marocko från staden Fès, som grundades på 700-talet.

 

På 1000-talet utvecklades berberdynastin almoraviderna (al-murabitoun), som kom att ge Marocko en ny storhetstid. Från Marrakech (anlagt 1062) styrde almoraviderna ett rike från Niger i söder till Ebro i norra Spanien. Almoraviderna besegrades på 1100-talet av almohaderna (al-muwahhidoun), som inledde en islamisk väckelserörelse bland berberna. Deras styre utsträckte väldet till Tunisien i öster, men efter de kristna spanjorernas seger vid Tolosa i Spanien 1212 föll imperiet sönder. Almohaderna efterträddes av ytterligare en berberdynasti, mariniderna.

 

När den kristna återerövringen av nuvarande Spanien började på 1300-talet fick Marocko ta emot stora flyktingvågor därifrån. På 1400-talet riktade Spanien och Portugal attacker direkt mot Marocko. Marinidernas försök att driva tillbaka angriparna lämnade dörren öppen för en annan berberdynasti, wattasiderna. I mitten av 1400-talet hade wattasiderna i princip tagit över styret, men de fick aldrig fullständig kontroll över landet. 1559 besegrades wattasiderna av den arabiska saadi-dynastin.

 

På 1500-talet hotades Marocko av angrepp dels från Spanien och Portugal, dels från det osmanska (turkiska) imperiet. Bortsett från en rad spanska fästen längs Marockos medelhavskust lyckades dock saadi-dynastin bevara områdets självständighet. Resten av det arabiska Nordafrika erövrades däremot av osmanerna.

 

Efter tronföljdsstrider grep en annan arabisk dynasti makten. Alaouiterna, som styr Marocko än i dag, hade kommit från Arabiska halvön under marinidernas tid. 1666 utropades alaouiterledaren al-Rashid till sultan i Fès. Under al-Rashids bror och efterträdare Ismail kom alaouiterna att erkännas av många upproriska folk i landet. Marocko förblev dock långt in på 1800-talet ett närmast feodalt rike, där lokala stormän kontrollerade stammar i regionerna, och sultanens centralmakt och religiösa ledarroll främst var nominell.

 

Ismail var en stor beundrare av den franske kungen Ludvig XIV och byggde i sin huvudstad Meknès palats med Versailles som förebild. Ismail lät också bilda en stor armé, mest bestående av svarta slavar, och byggde en kedja av fästningar runtom i landet.

 

När Ismail dog 1727 lämnade han efter sig hundratals söner och inbördeskrig bröt ut om tronföljden. Vid samma tid började handeln över Medelhavet flytta över till andra rutter och flera av sultanatets traditionella inkomstkällor – handel, tullar och sjöröveri – sinade. Införandet av strikta religiösa reformer bidrog också till att kulturlivet utarmades, och Marocko hängde inte med i den explosiva teknologiska utveckling som skjutit fart i Europa. Landet var nu på tillbakagång, medan de rivaliserande sjöfararnationerna i Europa växte sig allt starkare genom industrialiseringen.

 

Under 1800-talet krympte det alaouitiska sultanatets inflytandesfär stadigt, i takt med att centralmakten försvagades och de europeiska kolonialmakterna trängde sig på från alla sidor. Spanien utvidgade sina besittningar i Marocko efter ett kort krig med sultanens styrkor om staden Ceuta, som Spanien kontrollerat sedan 1580. Spanien annekterade också 1884 det ökenområde i söder som senare skulle bli Spanska Sahara, där sultanen ansåg sig ha historiska rättigheter. Frankrike erövrade Algeriet 1830 och trängde snart allt djupare in i Sahara, från både Medelhavskusten och Västafrika.

 

Vid två konferenser i Spanien – i Madrid 1880 och i Algeciras 1906 – hade de europeiska makterna lovat att respektera Marockos oberoende, men under tiden kom de överens om hur de skulle dela upp Nordafrika sinsemellan. Marocko föll inom Frankrikes inflytandesfär.

 

År 1912 fick Frankrike till stånd ett avtal med den starkt försvagade sultanen som gjorde Marocko till ett franskt protektorat. Frankrike skulle sköta utrikespolitik och försvar och ”i samarbete med sultanen” genomföra inrikespolitiska reformer. På papperet förblev dock Marocko en suverän stat. I ett annat avtal samma år enades Spanien och Frankrike om att Spanien skulle få behålla sina besittningar. Rifbergen och området norr därom blev ett spanskt protektorat liksom området längst i söder, Tarfaya. Spanien behöll också kontrollen över Spanska Sahara, som administrerades separat från de spanska områdena i Marocko. Tanger blev en internationell zon.

 

Det franska kolonialstyret i Marocko leddes fram till 1925 av marskalk Hubert de Lyautey. Han försökte modernisera landet och samtidigt ta hänsyn till marockanernas kultur och traditioner. Hans efterträdare försökte i stället att stärka det franska inflytandet tillsammans med de tiotusentals nybyggare, colons, som hade köpt upp stora delar av den bästa jordbruksmarken. Detta bidrog under 1930-talet till en växande marockansk nationalism.

 

De oberoende stammarna i bergen och öknarna hade redan tidigare revolterat mot kolonialmakterna. 1921 bröt ett stort uppror ut bland berberna i Rifbergen. Deras ledare Abdelkrim utropade en republik i bergen som spanjorerna lyckades underkuva först 1926. I det franska protektoratet dröjde det till 1934 innan fransmännen hade slagit ned allt motstånd.

 

Källa: Landguiden

 

Tronföljden definieras i grundlagen. Kronan ärvs från far till son inom den alaouitiska ätten, som styrt Marocko sedan 1600-talet. Förstfödde sonen är kronprins, om kungen inte utsett någon annan av sina söner till tronföljare. Om söner saknas går kronan till närmaste manlige släkting. Den nya grundlagen 2011 höjde kungens myndighetsålder från 16 till 18 år. I väntan på att en omyndig kung fyller 18 ska riket styras av ett regentråd, vars medlemsmajoritet emellertid utses av honom själv. Regentrådet har inte rätt att ändra grundlagen.

 

Kung Mohammed VI (f. 1963) har styrt Marocko sedan 1999. Han har en son, kronprins Moulay Hassan (f. 2003). Kungens bror Moulay Rashid (f. 1970) och deras kusin Moulay Hisham (f. 1964) kommer därnäst i tronföljden. Moulay Hisham, med smeknamnet ”den röde prinsen”, bor sedan 2000-talets början i USA och har tidvis haft spända relationer med Mohammed VI. Han framställer sig som reformvän, stöttar oppositionella och har krävt politisk liberalisering. Under 2011 tog han ställning för protesterna och 20 februari-rörelsen (se Aktuell politik).

 

Kungen anses härstamma från profeten Mohammed och bär den religiösa titeln emir al-mouminin, ”de troendes ledare”. Grundlagen beskriver hans person som ”okränkbar” och det är olagligt att kritisera honom eller hans beslut. Han är överbefälhavare, leder det nationella säkerhetsrådet, tillsätter militära poster och ansvarar för att godkänna internationella fördrag och överenskommelser. Kungen utser dessutom premiärministern och tillsätter regeringens ministrar på dennes förslag. Han kan avskeda de ministrar han inte är nöjd med, efter att ha rådgjort med premiärministern. Kungen leder också personligen regeringen (som då kallas ministerrådet) när den ska besluta i vissa ärenden av stor betydelse, exempelvis om politikens allmänna inriktning, grundlagsförändringar, krig och fred, militära frågor eller tillsättandet av viktiga poster. Kungen kan också styra genom personliga dekret (dahir), upplösa en eller bägge kamrarna i parlamentet, utfärda amnestier och utlysa undantagstillstånd.

 

En ny grundlag antogs i juli 2011 som ett svar på de stora demonstrationer som då skakade Marocko och Mellanöstern. Den nya grundlagen innebar ingen avgörande förändring i demokratisk riktning, men stärkte parlamentets ställning något. Exempelvis måste kungen numera utse en premiärminister från parlamentets största parti, vilket tidigare inte var fallet.

 

Parlamentet har två kammare. Den undre kammaren kallas representanthuset (majlis al-nuwab, Assemblée des répresentants) och har 325 ledamöter vilka väljs i direkta allmänna val vart femte år. Sextio platser var i valet 2011 avsatta för kvinnor. Den övre kammaren kallas rådgivarkammaren (majlis al-mustasharin, Chambre des conseillers). Den har numera, efter grundlagsförändringarna 2011, mellan 90 och 120 ledamöter, som väljs på sex år av representanter för olika kommuner, handelskammare och fackföreningar.

 

Parlamentet har i praktiken mycket begränsat inflytande och har aldrig utmanat kungens beslut i någon viktig fråga. Den verkliga makten ligger i stället hos kungen och hans rådgivare, regeringens tyngsta ministrar och de regionala guvernörerna. I den ålderdomliga maktelit som traditionellt kretsar kring kungahuset, makhzen, ingår även högt uppsatta officerare, företagsledare och politiker, affärsfamiljer och lokala makthavare. Dessa inflytelserika informella grupperingar underminerar de statliga institutionerna och anses ofta stå i vägen för reformer. Att ha en direkt förbindelse till kungafamiljen är nästan alltid en pålitligare källa till makt än en hög post i staten – det förra leder dessutom ofta till det senare.

 

Marocko är indelat i fyra administrativa nivåer men starkt centraliserat. All beskattningsrätt och makt över budgetarbetet ligger hos centralregeringen, och kungen utser de regionala guvernörerna. Tre av de 16 regionerna omfattar helt eller delvis det omstridda territoriet Västsahara (se Västsahara). De 66 prefekturerna och provinserna är uppdelade i distrikt och kommuner med valda rådsförsamlingar.

 

Under 2008 förklarade kung Mohammed att han vill lösa Västsaharafrågan med hjälp av en regionaliserings- och decentraliseringsreform som ger västsaharierna självstyre inom Marocko. Detta kommer också att påverka övriga landet. En kommitté (Rådgivande regionaliseringskommissionen, CCR) tillsattes av kungen i januari 2010 för att lägga fram förslag på nya provinsgränsdragningar och självstyresformer i hela landet, inklusive det ockuperade Västsahara.

 

Politiska grupper

Marocko har haft ett flerpartisystem sedan självständigheten, men parlamentet har aldrig kunnat hävda sig mot kungahuset. Sedan Mohammed VI tillträdde har valen blivit mer trovärdiga än under Hassan II, då valfusk var vanligt, men kungahuset kan ändå kontrollera parlamentet med hjälp av regimstödda ”palatspartier”.

 

Partier som bygger på religion, etnicitet eller språklig och regional förankring är förbjudna enligt en lag från 2005. Marockos troligen största oppositionsrörelse, det islamistiska Rättvisa och barmhärtighet (al-Adl wal-ihsan) tillåts inte ställa upp i val, men rörelsen har vunnit bred popularitet som social hjälporganisation. Ledaren, schejk Abdessalam Yassine (se Modern historia), har setts som regimens mest fruktade kritiker. På grund av hans sviktande hälsa har dottern Nadia Yassine fått en alltmer framträdande roll.

 

Rättvise- och utvecklingspartiet (Parti de la justice et du développement, PJD) är det viktigaste islamistiska partiet i Marocko. Det står ideologiskt nära den internationella Muslimska brödraskapet-rörelsen. Partiet bildades 1997, men hölls länge på avstånd från regeringen. Partiet tonade ner sin redan ganska försiktiga oppositionsretorik när Abdelilah Benkirane valdes till partiledare 2008. I valet 2007 blev PJD näst största parti. När nya val hölls i november 2011, efter grundlagsförändringar och stora demonstrationer, vann PJD stort och Benkirane blev premiärminister.

 

Under många år hade – trots avsaknaden av demokratiska val – Folkliga styrkornas socialistiska union (Union socialiste des forces populaires, USFP) och Självständighetspartiet (Istiqlal) rollen som ledande oppositionspartier. USFP är närmast socialdemokratiskt och Istiqlal konservativt nationalistiskt med rötter i självständighetsrörelsen. Under Mohammed VI har bägge partierna närmat sig kungahuset och lett varsin regering tillsammans med regimvänliga partier. Samma sak gäller ex-kommunistiska Partiet för framsteg och socialism (Parti du progrès et du socialisme, PPS), som deltagit i flera regeringar sedan 2007.

 

Det finns dessutom flera så kallade ”palatspartier” eller ”administrativa partier” som skapats med stöd av monarkin för att dominera parlamentet. Trots återkommande inbördes strider uppträder de obrottsligt lojalt mot kungahuset. De har sällan någon tydlig ideologisk profil, men representerar i viss mån skilda regionala eller ekonomiska elitintressen. Till dessa partier hör Konstitutionella unionen (Union constitutionelle, UC), som är vagt liberalt, det mitteninriktade De oberoendes nationella samling (Rassemblement national des indépendents, RNI) och Folkliga rörelsen (Mouvement populaire, MP), ett liberalt/konservativt parti med rötter på den berbiska landsbygden.

 

Alla dessa partier bildades under Hassan II, men 2008 kom det första ”palatspartiet” under Mohammed VI. Då skapades Partiet för autenticitet och modernitet (Parti authenticité et modernité, PAM) genom att flera småpartier och regimvänliga parlamentariker sammanfördes i en enad rörelse, på initiativ av kungens gode vän Fouad Ali al-Himma.

 

Sedan 2011 är det förbjudet för sittande parlamentariker att byta parti, vilket tidigare var ganska vanligt.

 

Rättsväsen och mänskliga rättigheter

Det marockanska rättsväsendet är formellt oberoende, men plågas av allvarlig korruption. Statsmakten utövar stort inflytande i politiskt känsliga mål. Under Hassan II var det vanligt att oppositionella fängslades, torterades eller till och med dödades. Läget har förbättrats under Mohammed VI, men övergrepp fortsätter att ske i mindre skala.

 

Författningen slår fast att rättsväsendet ska vara oberoende av den lagstiftande och verkställande makten. Kungen beskrivs som garant för rättsväsendets oberoende och funktion. Han leder det så kallade Högsta juridiska rådet, väljer hälften av medlemmarna i Konstitutionsdomstolen samt utser dess ordförande. Rättssystemet bygger på en kombination av fransk, spansk och islamisk rätt. I mål som rör familjerätt och arvsrätt tillämpas islamisk lag. Det finns även en militärtribunal. Inom rättsväsendet förekommer sedan gammalt korruption och politiska påtryckningar, något som regimen på senare år har lovat att bekämpa.

 

Under Hassan II:s 35 år långa styre var brotten mot de mänskliga rättigheterna många och grova. Särskilt utsatta var vänsteraktivister och personer som misstänktes för inblandning i militära kuppförsök. Efter krigsutbrottet 1975 ”försvann” och dödades dessutom hundratals civila västsaharier. Från och med åttiotalet riktades repressionen i allt högre grad mot islamister, som då började uppfattas som det stora hotet mot regimen. Först under nittiotalet mildrades förhållandena något.

 

Mohammed VI har försökt distansera sig från faderns arv genom att betona vikten av en rättsstat med respekt för de mänskliga rättigheterna. I Rabat invigdes 2000 arabvärldens första centrum för utbildning av poliser, fångvaktare, domare och lärare i frågor som rör mänskliga rättigheter. Kung Mohammed tillsatte också 2003 en Rättvise- och försoningskommission för att utreda de tidigare övergreppen. Den rapporterade i slutet av 2005 om flera hundra utomrättsliga avrättningar och att över 9 000 människor utsatts för brott mot mänskliga rättigheter. Offren eller anhöriga föreslogs få ekonomisk kompensation, men regimen tillät inte att de skyldiga identifierades eller ställdes inför rätta. Människorättsgrupper menar dock att många fall förblivit outredda, särskilt vad gäller försvunna västsaharier och vissa framträdande fiender till regimen. Då och då sipprar ny information ut om sådana fall.

 

Den gamla säkerhetsapparaten från kung Hassans dagar finns kvar, även om ledningen har bytts ut. De senaste åren har intresset främst riktats mot misstänkta islamistiska extremister, och med stöd av en ny antiterrorlag greps flera tusen efter bombdåden i Casablanca 2003 (se Modern historia). Enligt människorättsgrupper utsattes många för tortyr och felaktiga rättegångar. Även västsahariska nationalister har utsatts för hårda ingripanden och övergrepp, i synnerhet efter demonstrationer i området våren 2005.

 

Dödsstraff finns fortfarande i Marocko, men den senaste avrättningen ägde rum 1993 och först nyligen har dödsdomar återigen börjat utfärdas. I oktober 2011 dömdes en person till döden för en bombattack mot turister i Marrakech i april samma år. I januari 2012 följde ytterligare en dödsdom mot en narkotikasmugglare.

 

Flera uppgifter gör gällande att den amerikanska underrättelsetjänsten CIA sedan början av 2000-talet har drivit ett hemligt fängelse i Marocko, inom ramarna för USA:s ”krig mot terrorismen”. Av amerikanska myndigheter har Marocko också mottagit misstänkta terrorister som skickats till landet, där de sedan torterats under förhör.

 

Källa: Landguiden

 

Marocko brukar framhållas som ett av de arabiska länder där yttrandefriheten är störst, men den grundlagsfästa pressfriheten är i praktiken begränsad. Journalister som inte fogar sig utsätts för trakasserier och myndigheterna kan beslagta tidningar med misshagliga artiklar. Även om många nya tidningar har startats och åsiktsklimatet har blivit betydligt öppnare efter kung Mohammeds tillträde 1999, har flera tidningar förbjudits, redaktörer fängslats och utländska journalister utvisats.

 

De största dagstidningarna är bägge privatägda och politiskt oberoende, al-Massae (140 000 exemplar dagligen) och al-Sabah (100 000 exemplar). De låga upplagesiffrorna i marockansk press kan bland annat hänföras till landets höga analfabetism, distributionssvårigheterna på landsbygden och mångspråkigheten (se Utbildning). Många dagstidningar är knutna till något politiskt parti. Socialdemokratiska USFP stöds exempelvis av al-Ittihad al-ishtiraki och Libération, medan det konservativa partiet Istiqlal utger al-Alam och l’Opinion, och al-Tajdid stöttar islamistpartiet PJD. Andra tidningar talar för regimen, exempelvis Le Matin du Sahara. Den officiella statliga nyhetsbyrån heter Maghreb Arab Press (MAP) och publiceras på flera språk.

 

De mest inflytelserika medierna är TV- och radiokanalerna, av vilka de flesta kontrolleras av regeringen. De statliga medierna tvingas dock i allt högre grad ta hänsyn till konkurrens från populära utländska satellitkanaler på franska och arabiska. De rapporterar ofta om sådant som den marockanska regeringen helst hade förtigit, som politiska protester, Västsaharafrågan och korruptionsskandaler.

 

Statliga SNRT driver tio regionala radiokanaler på arabiska, franska, engelska, spanska och de tre berberspråken. Den statliga televisionen sänder på arabiska, franska och spanska och är delvis reklamfinansierad. Sedan 1994 sänds även program på tamazight (berbiska) och 2004 startades den lokala TV-kanalen Laâyoune TV, som sänder i Västsahara. Staten har tagit över som majoritetsägare i privatägda Télévision 2M International i Casablanca som hade hamnat i ekonomisk kris. Flera privata radiostationer har startats, bland annat den fransk-marockanska Radio Méditerranée International (MEDI-1) som sänder på arabiska och franska från Tanger.

 

Internetanvändandet har ökat snabbt sedan slutet av 00-talet, men förblir i huvudsak begränsat till städerna. 2009 hade ungefär en tredjedel av befolkningen använt internet. Privata uppkopplingar är ovanliga, men billiga nätkaféer är vanliga. Regeringen har periodvis blockerat enskilda hemsidor, särskilt sådana som propagerat för ett självständigt Västsahara och olika blogg- och anonymiseringsverktyg.

 

Det finns en livlig marockansk bloggosfär, som frispråkigt kommenterar politiska och sociala frågor. Även om nätaktivismen domineras av den unga urbana eliten och marockaner i utlandet, har dessa debatter påverkat marockansk politik vid flera tillfällen och bidragit till en uppluckring av censuren. 2007 uppmärksammades exempelvis korruptionen inom polisen och rättsväsendet, sedan en anonym bloggare i den lilla staden Targuist lagt ut YouTube-filmer som visade hur poliser tog emot mutor vid en vägkontroll. 2008 dömdes en marockansk man till tre års fängelse att (skämtsamt) ha skapat en falsk profilsida för kung Mohammeds bror på Facebook. En solidaritetskampanj bland marockanska nätaktivister ledde till protester både i marockansk och internationell press, och den dömde mannen benådades snart av kungen. Under våren 2011 spelade marockanska bloggare och nätaktivister en viktig roll i sammankallandet av demonstrationer mot regimen och för grundandet av den så kallade 20 februari-rörelsen (se Aktuell politik).

 

Pressfriheten har utvidgats efter kung Mohammeds trontillträde 1999, men förblir begränsad. Att skriva om korruption bland de styrande, militära frågor eller mänskliga rättigheter är förenat med risker, och att ifrågasätta kungen, islam eller Marockos anspråk på Västsahara är olagligt. På senare år har det blivit ganska ovanligt att journalister döms till fängelse, men i gengäld avkrävs kritiska skribenter och tidningar allt oftare enorma skadestånd, utdömda vid förtalsrättegångar genom det politiskt kontrollerade rättsväsendet. Även andra sorters trakasserier förekommer, exempelvis annonsbojkotter för att strypa kritiska tidningar ekonomiskt. Efter flera år av töväder tycktes ingripandena mot den oberoende pressen återigen öka under senare halvan av 00-talet.

 

Redaktören för det frispråkiga franskspråkiga nyhetsmagasinet Le Journal Hebdomadaire, Aboubakr Jamai, dömdes exempelvis i början av 2007 till ett så högt skadestånd efter att ha kritiserat en regeringsvänlig rapport om Västsaharafrågan, att han beslöt avgå för att inte äventyra tidningens ekonomi. Tidskriften stängdes trots det i januari 2010. I oktober 2009 dömdes tidningen Akhbar al-youms utgivare Taoufiq Bouachrine och skämttecknaren Khalid Gueddar till tre års villkorligt fängelsestraff och ett skadestånd på över två miljoner kronor, för att i en teckning ha visat ”bristande respekt för en medlem av kungafamiljen”. Tidningen förbjöds. Rachid Nini, chefredaktör för Marockos största tidning al-Massae, dömdes i juni 2011 till ett års fängelse för att ha ”förolämpat” statsfunktionärer.

 

Källa: Landguiden

 

En del marockansk musik har exempelvis vårdat traditioner från högmedeltidens muslimska Andalusien och delar ursprung med flamencon. Det finns också genrer som växt fram ur sufiska religiösa ceremonier, som gnaoua-musiken, med rötter i subsahariska Afrika. Vid fester, bröllop och andra sammankomster framförs ofta musik, sång och dans där gästerna deltar. Modern marockansk musik är ofta inspirerad av äldre traditioner, men hämtar även influenser från USA, Europa och övriga arabvärldens populärmusik. På senare år har moderna västerländska musikgenrer som rock och hiphop börjat vinna insteg i marockanskt musikliv, ibland sammansmälta med mer traditionella former.

 

Traditionen att muntligt framföra berättelser och poesi hålls levande.

 

Förhållandevis få romaner skrivs och utges i Marocko på arabiska, och bokläsandet är lågt. Bland de moderna författarna kan nämnas Mohammed Chukri, vars självbiografiska roman Det nakna brödet länge var förbjuden. Relativt många marockanska författare skriver på franska. Mest känd är Tahar Ben Jelloun, vars romaner Sandbarnet, Den tjugosjunde natten, med flera, blivit uppskattade även i Europa. Många författare, till exempel Mohammed Khair-Eddine, har skrivit om landets identitetsproblem efter självständigheten. Sociologen och feministen Fatima Mernissi har vunnit internationellt anseende för sina verk om kvinnans ställning inom islam. Marocko har också inspirerat många utländska författare och konstnärer genom åren, exempelvis amerikanen Paul Bowles, som levde och skrev i Tanger.

 

De storslagna ökenområdena kring Ouarzazate har på senare år varit inspelningsplats för många Hollywoodfilmer. Det finns också en internationell filmfestival i Marrakech sedan 2000, och den inhemska filmkonsten tycks stadd i tillväxt.

 

Källa: Landguiden

 

Den sexåriga grundskolan från sex års ålder och ett högstadium på tre år är formellt obligatoriska. Därefter följer en treårig nivå motsvarande gymnasium. Inte alla barn börjar i skolan och en del tvingas sluta i förtid för att bidra till familjens uppehälle. De senaste åren har skolnärvaron emellertid stigit. År 2009 fullföljde 80 procent av de marockanska barnen grundskolan, mot drygt hälften tio år tidigare. De barn som tvingas sluta skolan i förtid är framförallt flickor och barn på landsbygden, där det ofta är lång väg till skolan. Medan nästan alla barn i städerna gick i grundskolan 2004 var motsvarande andel för landsbygden tre barn av fyra. Drygt vart tredje barn i genomsnitt gick i högstadiet eller i gymnasiet, som har en teoretisk och en yrkesinriktad gren.

 

Vid sidan av det allmänna, ”moderna” utbildningssystemet finns på alla nivåer en ”originalutbildning” som är inriktad på islamisk lag, koranstudier, arabisk historia, vetenskap med mera. Bara en liten minoritet av eleverna går i dessa skolor, som dock anses viktiga för att stärka den nationella och regionala identiteten. De flesta skolor i båda systemen är statliga och avgiftsfria. På högre stadier finns privata alternativ.

 

Genom ökade satsningar på utbildning under senare år har både närvaron i skolan och läskunnigheten ökat, men siffrorna är ändå sämre än i övriga Nordafrika. Bara drygt hälften av de vuxna marockanerna kan läsa, två tredjedelar av männen men mindre än hälften av kvinnorna. Läskunnigheten ökar dock sakta men säkert, snabbare på senare år, och det är därför i viss mån en generationsfråga. Bland ungdomar under 24 år kunde knappt åtta av tio läsa och skriva 2009. Utbildnings- och läskunnighetsnivåerna är generellt mycket lägre på landsbygden, särskilt för kvinnor.

 

Vid självständigheten 1956 skedde all undervisning på franska. Numera sker undervisningen på arabiska utom i vissa kurser på gymnasienivå och högre, då franska används. Franska står på schemat från årskurs tre och engelska lärs ut i gymnasiet som första främmande språk. I norr undervisas även i spanska. Sedan mitten av 1990-talet har berberspråk använts i skolorna i vissa områden, och 2003 blev det ett ämne på skolschemat i drygt 300 grundskolor.

 

Den högre utbildningen är präglad av det franska arvet. År 2004 deltog 277 000 studenter i högre teoretisk eller praktisk utbildning, bland annat vid de 14 statliga universiteten. Det finns flera privata universitet och 1993 invigdes ett som undervisar helt på engelska. Det islamiska universitetet al-Qarawiyin (stavas även al-Karaouine) i Fès, som grundades år 859, anses vara världens äldsta.

 

Källa: Landguiden

 

Islam är Marockos statsreligion. Nästan hela befolkningen räknas som sunnimuslimer, tillhöriga den så kallade malekitiska rättsskolan. Många olika sufiska brödraskap är aktiva i Marocko, men deras inflytande varierar mellan olika delar av landet. Det finns några tusen shiamuslimer, främst bland arabiska invandrare från andra länder. 1950 bodde cirka 300 000 judar i Marocko, men efter landets självständighet 1956 emigrerade de flesta till Israel. År 2010 beräknades bara mellan tretusen och fyratusen judar finnas kvar, de flesta i Casablanca. Antalet kristna beräknas vara mindre än 1 000, men det finns också tusentals utövande katoliker bland de invandrade européerna.

 

Religionen utgör en viktig grund också för monarkins historiska och politiska legitimitet. Kungafamiljen hävdar släktskap med profeten Muhammed och monarken är enligt grundlagen de marockanska muslimernas andlige ledare – emir al-mouminin, ”de troendes anförare”. Regeringen stödjer utövandet av islam ekonomiskt och politiskt och framställer sig som beskyddare av Marockos islamiska arv. 1993 färdigställdes en av världens största moskéer i Casablanca, Hassan II-moskén. År 2005 grundades en statlig tv-kanal för Koranläsning och religiösa program.

 

Islamistiska grupper som vill bygga en stat grundad på religionen har dock ofta ifrågasatt monarkins legitimitet. Vissa vänder sig uttryckligen mot kungens anspråk på att vara emir al-mouminin, exempelvis den olagliga (men fredliga) fundamentalistgruppen al-Adl wal-ihsan. Regeringen övervakar moskéer och religiösa grupper, och har ofta tagit till brutala medel mot islamistiska grupper, vars medlemmar gripits och torterats.

 

Det ökande folkliga stödet för islamisterna under kung Mohammeds styre har tvingat regeringen att göra eftergifter till religiösa rörelser, samtidigt som hårda motåtgärder satts in mot mer kompromisslösa eller våldsamma grupper. Efter terroristattackerna i Casablanca 2003 (se Modern historia) skärpte myndigheterna kontrollen av flera tusen inofficiella moskéer. I valet i november 2011 segrade för första gången det moderata islamistpartiet PJD, vars ordförande Abdelilah Benkirane blev landets första islamistiska premiärminister.

 

De religiösa minoriteterna får i princip fritt utöva sin tro, men det är förbjudet att missionera bland muslimer. Det händer att polisen beslagtar biblar och andra skrifter som misstänkts vara avsedda för att omvända muslimer, och utländska kristna har utvisats för att de misstänkts vara missionärer. Myndigheterna har på senare år förföljt och trakasserat shiamuslimer, vilket tycks hänga samman med Marockos dåliga relationer till det shiamuslimska Iran. Fördomar mot judar förekommer, vanligen med anknytning till Israel-Palestinafrågan, och islamistiska grupper har ofta uttryckt sig judefientligt. Terrorattackerna i Casablanca 2003 riktade sig bland annat mot judiska institutioner.

 

Källa: Landguiden

 

Marockos snabba folkökning har bromsats upp, men befolkningen har fortfarande många unga. En kvinna födde i genomsnitt sex barn före 1980 men bara 2,3 barn år 2009. Nästan tre marockaner av tio är under 15 år, bara var tjugonde är över 65 år.

 

Drygt hälften av befolkningen lever i något av landets storstadsområden. Omkring en tredjedel bor i det tätbefolkade kustområdet kring huvudstaden Rabat och Marockos största stad Casablanca. I vissa områden, särskilt i söder, finns nomader som flyttar regelbundet med sina boskapshjordar, men de utgör en mycket liten del av befolkningen.

 

Marockos ursprungliga invånare var berber (singular: amazigh, plural: imazighen), ett folk som levde över hela Nordafrika. I dag är araberna – de flesta uppblandade med berberna – i majoritet och bor främst längs kusterna och på de låglänta slätterna i centrala och nordvästra Marocko. I bergstrakterna lever folk som fortfarande talar olika berberspråk, även om de flesta också behärskar arabiska. Rifbergen och den del av Höga Atlas som ligger ovanför Marrakech är tättbefolkade och berberbefolkningen där har egen kultur och livsstil.

 

Arabiskan är officiellt språk och modersmål för två tredjedelar av befolkningen. Den talspråkliga marockanska arabiskan (dardja) skiljer dock sig starkt från den standardiserade arabiska (fusha) som används över hela arabvärlden i skrift, skolutbildning, medier och officiella sammanhang.

 

Minst tio miljoner berber talar de berbiska dialekterna, som är helt annorlunda än arabiskan, men också skiljer sig inbördes. Tachelhit talas av chleuh-berberna i södra Marocko, tamazight av berberna i Atlasbergen och tarifit av berberna i Rifbergen i norr. Ofta används dock namnet tamazight som samlingsnamn för hela det berbiska språket.

 

Det finns en aktiv amazighrörelse som kämpar för ökat erkännande av berberna som ett eget folk. Myndigheterna har länge motarbetat dessa krav och bland annat förbjudit marockanska barn att ha berbiska namn, men sedan kung Mohammed VI kom till makten 1999 har debattklimatet förbättrats. Ett kungligt institut för amazigh-kulturen invigdes 2001 och berbernas tidiga historia kan nu diskuteras öppet (se även Utbildning). 2010 startades en statlig TV-kanal som sänder på de olika berbiska dialekterna. Genom en författningsändring 2011 fick dessutom det berbiska språket officiell status i grundlagen vid sidan av arabiskan.

 

Franskan har en mycket stark ställning, inte minst inom eliten och i städerna. Språket används särskilt i högre utbildning, i affärsvärlden och i viss mån av statliga myndigheter. Många medier är franskspråkiga eller har både fransk- och arabiskspråkiga versioner. Spanska talas också i viss utsträckning, särskilt i norr och delar av södra Marocko och Västsahara, där Spanien tidigare var kolonialmakt.

 

Nära två miljoner marockaner lever utomlands, därav omkring 800 000 i Frankrike. Många befinner sig också – legalt eller illegalt – som gästarbetare i södra Spanien. Över 50 000 européer bor i Marocko, av vilka mer än hälften är franska medborgare. Marocko har under 2000-talet varit en viktig genomfartsort för illegala migranter från Afrika till Europa, men flödet har begränsats på senare år på grund av hårdnande säkerhetsåtgärder.

 

Källa: Landguiden

 

Längs kusterna råder tempererat klimat med torra somrar och milda vintrar. I bergsområdena i inlandet är klimatet kontinentalt med heta somrar och kalla vintrar. När ökenvinden, chergui, blåser över bergen kan det bli upp till 40 grader varmt, medan temperaturen på vintern kan sjunka till 20 minusgrader. På höjder över 2 000 meter kan snö ligga kvar mer än halva året.

 

Nederbörden är rikligast från november till mars. Regnet faller främst vid kusterna och avtar ju längre söder- och österut man kommer. Torra år, när det regnar mindre än normalt, har under 2000-talet inträffat oftare än förr. Det kan orsaka stora problem för den jordbruksberoende marockanska ekonomin.

 

Källa: Landguiden