Enligt författningen råder pressfrihet men traditionellt har medierna stått under stark statlig kontroll. Deras frihet begränsas av ibland godtyckligt tillämpade lagar. Rädsla för att hamna i fängelse eller dömas till höga böter gör att få journalister vågar publicera något negativt om monarkin, religionen eller om statliga institutioner och de styrande. Självcensuren förstärks av stora statliga ägarintressen i medierna.

Läs om vår resa till Jordanien.

Jordanien har mycket att erbjuda inte minst den kulturellt intresserade turisten. Här finns lämningar från biblisk tid, från romarriket och från korstågstiden. Till landets stora turistattraktioner hör klippstaden Petra, Jarash med sina romerska ruiner liksom riddarborgarna Karak och Shoubak.

I kungadömet Jordanien har kungen och kungafamiljen stor makt. Kungen, som är statschef och överbefälhavare, kan stödja sig på en lojal armé och säkerhetstjänst. Han kan också räkna med stöd i parlamentets båda kamrar: dels utses de 60 ledamöterna i senaten direkt av kungen; dels är landet i valen till de 120 platserna i deputeradekammaren indelat i valkretsar på ett sätt som gynnar landsbygden, som är mer kungatrogen, på bekostnad av den till stor del palestinska stadsbefolkningen där många är motståndare till kungens västvänliga politik. Det största politiska partiet är Islamiska aktionsfronten, IAF, som med fredliga medel vill göra Jordanien till en islamisk stat. Mer radikala islamiska partier är förbjudna. De politiska partierna spelar dock inte så stor roll. Viktigast för en politiker är vilken familj/klan eller folkgrupp man tillhör och de flesta parlamentsledamöterna är inte medlemmar i något politiskt parti.

Dagens Jordanien tros ha varit befolkat redan 6000 år f Kr. Många olika folk har under tidernas lopp stridit om makten i området, däribland assyrier, babylonier, perser, nabatéer (ett arabiskt nomadfolk) och romare. På 600-talet e Kr lade araber under sig regionen, men på 1500-talet erövrades den av de osmanska turkarna, som kom att styra långt in på 1900-talet. I slutet av första världskriget hjälpte engelsmännen araberna att köra ut turkarna för att 1920, av dagens Jordanien, Israel, Gaza och Västbanken, upprätta det brittiska mandatet Palestina. Året därpå skilde man av Jordanien och 1923 erkändes det, under namnet Transjordanien och med emiren Abdullah som ledare, som en nationalstat under brittiskt beskydd. Full självständighet fick landet först 1946, efter andra världskriget, då som det Hashemitiska kungadömet Transjordanien och med Abdullah som kung.

År 1952 utsågs den endast 16-årige Hussein till ny kung, sedan hans farfar Abdullah året innan mördats av en palestinier. Hussein kom att styra Jordanien i hela 47 år. Inrikespolitiskt styrde han med järnhand.

År 1967 tog Israel tillbaka Västbanken och västra Jerusalem i det s k sexdagarskriget med en stor palestinsk flyktingström in i Jordanien som följd. Många flyktingar var medlemmar i den Palestinska befrielseorganisationen, PLO, som efterhand togs över av mer radikala grupper och också blev allt mäktigare. Till sist ledde spänningar mellan PLO och Hussein till inbördeskrig 1970; PLO krossades och dess ledare tvingades lämna Jordanien. Sedan PLO indirekt erkänt staten Israel och övergett terrorismen inleddes 1991 fredsförhandlingar mellan Israel och en jordansk-palestinsk delegation; tre år därefter slöts ett fredsavtal.

När äldste sonen Abdullah tog över kungatronen 1999 inledde han en rad demokratiska reformer men avbröt snart försöken då fundamentalistiska islamiska grupper hotade att växa sig alltför starka. Utrikespolitiskt fortsatte Abdullah faderns väst- och USA-vänliga politik.

Kungafamiljen med kung Abdullah i spetsen har med rötter som kan härledas tillbaka till profeten Mohammed en mycket stark ställning i det muslimska Jordanien. Kungen tvingas dock manövrera mellan att hålla sig väl med väst, främst USA, vars stöd han behöver både ekonomiskt och säkerhetspolitiskt, utan att stöta sig med den relativt stora USA- och Israelfientliga delen av den jordanska befolkningen. Denna återfinns framför allt bland palestinska och islamistiska invånare i städerna, medan kungen kunnat kontrollera parlamentet med hjälp av den mer kungatrogna men ofta konservativa landsbygdsbefolkningen, som gynnas av den nuvarande valkretsindelningen. Armén och säkerhetstjänsten är också lojala med kungen. De politiska partierna är svaga, vilket framgick senast vid parlamentsvalet i november 2010, då de flesta som valdes var partilösa.

I november 2009 upplöste kung Abdullah parlamentet. Han angav inget skäl till beslutet men det fanns ett utbrett missnöje med uteblivna reformer och i december samma år utsåg kungen en tidigare tjänsteman vid hovet, Samir al-Rifai, till ny regeringschef. Rifai fick stort utrymme att själv bilda en regering som skulle se till att landet bättre klarade följderna av den globala finanskrisen.

Jordanien har ett utsatt läge, inklämt mellan starka grannstater i en orolig region. Landets strategi har varit goda kontakter med en stormakt (förr Storbritannien, numera USA) som kan ingripa om det blir hotat. Samtidigt har jordanierna satsat på ett eget starkt försvar och den jordanska armén är arabvärldens kanske bäst utbildade, utrustad med vapen främst från USA. Jordanien har i väst länge setts som ett ovanligt stabilt arabland, som också ställt upp i olika fredsinitiativ för Mellanöstern. Kung Abdullah går dock en svår balansgång med sin västvänliga utrikespolitik, som en stor del av befolkningen är skeptisk till.

Jordanien har uppnått ett större välstånd än många andra stater i Mellanöstern, trots brist på naturtillgångar och en alltför liten jordbrukssektor, men främst tack vare utländskt bistånd, inkomster från jordanska gästarbetare utomlands och export av fosfat. Jordanien har också dragit fördel av sitt läge som knutpunkt för handeln mellan Europa och Mellanöstern samt av en välutbildad arbetskraft. Särskilt viktigt har palestiniernas kunnande och kapital varit för den ekonomiska utvecklingen, inte minst för finanssektorns tillväxt.

Till skillnad från många grannländer saknar Jordanien nästan helt tillgångar av olja och gas och är därför beroende av råvaruimport. Landet har få egna naturresurser med undantag av fosfat och pottaska (kaliumkarbonat).