Starka familjeband fungerar ofta som sociala skyddsnät i Jordanien, som saknar ett heltäckande socialförsäkringssystem. Statliga arbetsgivare och privata företag med fler än fem anställda måste dock avsätta en liten del av de anställdas löner till viss sjuk- och arbetslöshetsersättning. En nationell hjälpfond finns också för särskilt utsatta grupper. Enligt FNs utvecklingsprogram (UNDP), levde i slutet av 00-talet ca 14 procent av befolkningen i fattigdom.

Jordanien har höga ambitioner på utbildningsområdet. Sedan 1960-talet har andelen analfabeter minskat från två tredjedelar av befolkningen till knappt åtta procent 2007. Problem som sämre undervisningsstandard på landsbygden liksom överfulla klassrum finns dock.

I Jordanien är den stora majoriteten av befolkningen muslimer. Även om långt ifrån alla är bokstavstrogna och andra religioner får verka fritt påverkar islam seder och bruk i samhället. Och även om till exempel huvudstaden Amman på många sätt är en modern stad lever gamla seder och sätt att tänka kvar under ytan i detta ganska traditionsbundna samhälle. Kvar från det ursprungliga beduinsamhället finns bland annat en stor gästfrihet gentemot besökare liksom de starka familjebanden.

När britterna under 1920- till 1940-talen började dra sig tillbaka från det dåvarande Transjordanien vaknade den nationella jordanska kulturen åter till liv. Inom litteraturen kom framför allt lyriken att spela en viktig roll, med bland andra poeten Heidar Mahmoud.

Läs om vår resa till Jordanien.

Regeringen i Amman satsar på att göra Jordanien till ett centrum för service och kommunikationer i Mellanöstern. Stora vägar sammanbinder landets största städer. Huvuddelen av vägarna är asfalterade.

Enligt författningen råder pressfrihet men traditionellt har medierna stått under stark statlig kontroll. Deras frihet begränsas av ibland godtyckligt tillämpade lagar. Rädsla för att hamna i fängelse eller dömas till höga böter gör att få journalister vågar publicera något negativt om monarkin, religionen eller om statliga institutioner och de styrande. Självcensuren förstärks av stora statliga ägarintressen i medierna.

Läs om vår resa till Jordanien.

Jordanien har mycket att erbjuda inte minst den kulturellt intresserade turisten. Här finns lämningar från biblisk tid, från romarriket och från korstågstiden. Till landets stora turistattraktioner hör klippstaden Petra, Jarash med sina romerska ruiner liksom riddarborgarna Karak och Shoubak.

I kungadömet Jordanien har kungen och kungafamiljen stor makt. Kungen, som är statschef och överbefälhavare, kan stödja sig på en lojal armé och säkerhetstjänst. Han kan också räkna med stöd i parlamentets båda kamrar: dels utses de 60 ledamöterna i senaten direkt av kungen; dels är landet i valen till de 120 platserna i deputeradekammaren indelat i valkretsar på ett sätt som gynnar landsbygden, som är mer kungatrogen, på bekostnad av den till stor del palestinska stadsbefolkningen där många är motståndare till kungens västvänliga politik. Det största politiska partiet är Islamiska aktionsfronten, IAF, som med fredliga medel vill göra Jordanien till en islamisk stat. Mer radikala islamiska partier är förbjudna. De politiska partierna spelar dock inte så stor roll. Viktigast för en politiker är vilken familj/klan eller folkgrupp man tillhör och de flesta parlamentsledamöterna är inte medlemmar i något politiskt parti.

Dagens Jordanien tros ha varit befolkat redan 6000 år f Kr. Många olika folk har under tidernas lopp stridit om makten i området, däribland assyrier, babylonier, perser, nabatéer (ett arabiskt nomadfolk) och romare. På 600-talet e Kr lade araber under sig regionen, men på 1500-talet erövrades den av de osmanska turkarna, som kom att styra långt in på 1900-talet. I slutet av första världskriget hjälpte engelsmännen araberna att köra ut turkarna för att 1920, av dagens Jordanien, Israel, Gaza och Västbanken, upprätta det brittiska mandatet Palestina. Året därpå skilde man av Jordanien och 1923 erkändes det, under namnet Transjordanien och med emiren Abdullah som ledare, som en nationalstat under brittiskt beskydd. Full självständighet fick landet först 1946, efter andra världskriget, då som det Hashemitiska kungadömet Transjordanien och med Abdullah som kung.

År 1952 utsågs den endast 16-årige Hussein till ny kung, sedan hans farfar Abdullah året innan mördats av en palestinier. Hussein kom att styra Jordanien i hela 47 år. Inrikespolitiskt styrde han med järnhand.

År 1967 tog Israel tillbaka Västbanken och västra Jerusalem i det s k sexdagarskriget med en stor palestinsk flyktingström in i Jordanien som följd. Många flyktingar var medlemmar i den Palestinska befrielseorganisationen, PLO, som efterhand togs över av mer radikala grupper och också blev allt mäktigare. Till sist ledde spänningar mellan PLO och Hussein till inbördeskrig 1970; PLO krossades och dess ledare tvingades lämna Jordanien. Sedan PLO indirekt erkänt staten Israel och övergett terrorismen inleddes 1991 fredsförhandlingar mellan Israel och en jordansk-palestinsk delegation; tre år därefter slöts ett fredsavtal.

När äldste sonen Abdullah tog över kungatronen 1999 inledde han en rad demokratiska reformer men avbröt snart försöken då fundamentalistiska islamiska grupper hotade att växa sig alltför starka. Utrikespolitiskt fortsatte Abdullah faderns väst- och USA-vänliga politik.