Burma
Äldre historia i Burma
De tidigast folk som efterlämnat spår av betydelsefulla kulturer i Burma är pyu ch mon som bodde i Irrawaddys deltaområde några hundra år före Kristus. Efter dem kom de tibeto-burmanska folken, förfäder till dagens burmaner. Övriga folkgrupper som finns i landet i dag invandrade i etapper från långt före Kristi födelse fram till slutet av 1700-talet och levde åtskilda från varandra. Varje folk har utvecklat sin egen kultur och särart.
Från 1900-talet och framåt har burmanerna varit i majoritet och dominerat politiskt och kulturellt. Tre gånger lyckades de förena Burma till ett rike. Under den första burmanska dynastin, Pagan, från 1000-talet och till den mongoliska invasionen 1287, vann buddismen insteg i landet och med den kom en indiskt påverkad kultur. Denna period utgjorde Burmas ”gyllene tid”.
På 1500-talet enades landet åter under den burmanska dynastin Toungoo. Ständiga krig försvagade riket, som återigen upplöstes i strider mellan folkgrupper där ingen var tillräckligt stark för att ta makten. I slutet av 1700-talet uppstod dock den tredje burmanska dynastin, konbaung. Gränskonflikter med Brittiska ostindiska kampaniet ledde under 1800-talet till att Storbritannien gradvis lade under sig Burma. År 1885 hade hela landet erövrats och inlemmades senare som en provins i Brittiska Indien.
Burma utvecklades till världens ledande risexportör. Administrativt kom landets burmanska regioner att bli hårt centralstyrda genom att lokala samhällen på slättlandet som tidigare styrts av hövdingar underkastades brittisk kontroll. Tiotusentals indier sändes till Burma för att sköta ekonomi, handel och administration. De flesta minoritetsfolken, som inte hade bekämpat kolonialmakten, belönades med ett stort mått av lokalt självstyre. De gick villigt i brittisk tjänst som soldater och lägre tjänstmän, medan de nationellt självmedvetna burmanerna gjorde motstånd mot det brittiska kolonialstyret.
En viktig kanal för motståndet var landets buddistiska traditioner. Burmanerna krävde bl a att även europèer skulle ta av sig skorna innan de dick in i pagoderna, de buddistiska helgedomarna. Sedan ett par munkar 1919 överfallit ett par europèer i en pagod fick kolonialförvaltningen ge efter i skofrågan, vilket stärkte självkänslan i det buddistiska lägret. På 1920-talet predikade buddistiska munkar att det koloniala styret förvred människornas sinnen och därför omöjliggjorde sträven efter den buddistiska saligheten.
En verklig självständighetsrörelse växte fram i början av 1930-talet. Dess medlemmar kallade varandra thakin, herre, mästare, en titel annars förbehållen kolonialherrarna. Förr befolkningen blev de snart kända som thakinerna. Deras idèer var en blandning av socialism och marxism, med inspiration från indisk nationalism samt europeisk och japansk fascism. Men framför allt utgick deras argument från buddistisk tradition: I ett socialistiskt välfärdssamhälle skulle folket kunna ägna sig åt andliga ting i stället för åt materiella bekymmer. Dessutom skulle folkets välfärd bli en merit för härskaren i den fortsatta själavandringen.
Under 1930-talet förekom gång på gång oroligheter och strejker riktade mot kolonialstyret och mot indiska penningutlånare och gästarbetare. Britterna försökte blidka nationalisterna genom att ge dem ökat självstyre. Burmeserna fick ett eget parlament genom allmänna val 1936 och en premiärminister utsedd av parlamentet 1937. Men den brittiske guvernören behöll vidsträckta maktbefogenheter.
Vid andra världskrigets utbrott tog japanerna kontakt med burmanska nationalister och lovade dem stöd i självständighetskampen. En grupp thakiner, ledda av Aung San, smugglades ut ur Burma och fick militär utbildning av den japanska underrättelsetjänsten. Dessa bildade sedan kärnan i specialförband som med räder i Burma understödde den japanska invasionen 1942. En av dessa thakiner som gick under täcknamnet Ne Win (”Strålande som solen”) skulle sedermera bli det självständiga Burmas starke man i över 30 år.
Sedan de allierade hade drivits ut ur nästan hela landet utropades Burma till en självständig stat. Men självständigheten blev bara formell. I praktiken härskade Japans kejserliga armè, och många burmeser sattes i tvångsarbete och utsattes för brutala övergrepp.
Medlemmar av den maktlösa burmesiska regimen tog genom karenfolket med britterna, som ännu fanns kvar i kachinstaten i norr, och de allierade var villiga att samarbeta. En ny grupp, Antifascistiska folkliga frihetsförbundet (Anti-Fascist People’s Freedom League, AFPFL), bildades av många olika nationalistiska grupper samt kommunister. Frihetsförbundet AFPFL leddes av Aung San som nu var burmesisk överbefälhavare. På signal från den brittiske överbefällhavaren i sydöstasien, Louis Mountbatten, gjorde de burmesiska trupperna myteri och anföll japanerna. Aung Sans styrkor deltog sedan i de allierades återerövring av Burma 1945.
Efter kriget kom vapenbröderna inte längre överens. Den brittiska regeringen ville inte överlämna makten i ett självständigt Burma till Aung San och Frihetsförbundet, eftersom man var missnöjd med det kommunistiska inslaget i rörelsen. Den brittiske guvernören lät i stället några handplockade konservativa burmesiska politiker bilda regering. Minoritetsfolkens ställning var också en stridsfråga. Flera av dem, bland andra karenerna, ville inte vara en del av ett självständigt Burma.
Den brittiska inställningen ändrades emellertid när oroligheter utbröt och blev så omfattande att ett allmänt uppror hotade. Sedan kommunisterna kommit i konflikt med Frihetsförbundet och lämnat koalitionen, ingick den brittiska regeringen ett avtal med Aung San om att överlämna makten till AFPFL. Frågan om minoriteternas ställning löstes genom att det självständiga Burma gjordes till en federation med visst formellt självstyre förminoritetsfolken i de olika delstaterna, men i praktiken gav författningen centralregeringen en stark maktposition.
Aung San och sex andra ledande AFPFL-medlemmar mördades emellertid 1947 i en sammansvärjning ledd av den konservative politikern U Saw som skuffats undan från makten genom överenskommelsen mellan britterna och Frihetsförbundet. En annan ledare ur AFPFL, Thakin Nu (sedermera känd som U Nu), tog istället över regeringsansvaret vid självständigheten den 4 januari 1948.
Källa: landguiden.se 2010-05-03
Tutustu samanlaisiin